Gör som Biggles!
Friday, January 28, 2011
Saturday, October 30, 2010
Samik Webler: Once A Champ, Always A Champ
1. Postpunk-trunken
Är det är The National eller Interpol, eller något annat band med för små kostymer? Jag brukar dra öronen åt mig när band är inspirerade av Joy Divison, i synnerhet när de vill korsbefrukta det hela med bredbent arenarock. Eurotrash-referenserna är också en förolämpning då den här musiken aldrig ska sträcka sig längre än till Hartlepool.
Bättre än The Killers, men det säger ju ingenting. Fem anglofila amerikaner.
2. En annan del av Snickeriet
Golvpuksboogie av osvängigaste sort. Är det Velvet Underground? Annars är det något som låter precis som dem och det är ju det finaste man kan låta som har jag hört. Jag vet inte riktigt, jag hatar inte riktigt sådan här musik lika intensivt som Halifax, men å andra sidan är den ju helt meningslös om man inte har druckit fyra Staropramen och vill flexa skägg-skjortan på Woody West. Sex poäng för småtjejerna som dansar suggestivt i hörnet.
3. Haschsurfarns death disc
Kan man trötta på Be My Baby-trumkompet och övertydliga spector-blinkningar? Njae, inte när låten name-checkar både Ramones och Beach Boys. Men det är en oerhört skör tråd det här balanserar på. Ju fler gånger jag lyssnar desto innehållslösare ter det sig. Fast, hade all musik låtit så här skulle jag ändå känna att min arbete var utfört. Åtta kontextpoäng.
4. Peter Wahlbecks Spacerock für alle
Varken tillräckligt monoton eller melodiös för att inte brinna upp under återinträdet i stratosfären (nej, jag vet inte vad jag pratar om.) För resten hatar jag rymden. Kan han inte köra den där roliga låten om när han åkte till Ullared och det var stängt istället? Tre Ola-Conny.
5. Gothbuskis
Är det Suicide som jammar med Cabaret Voltaire? Vem är "giver" och vem är "receiver" i det samarbetet? Klart är att lyssnaren får en hel transistorradio uppkörd i kärleksgnutten i vilket fall. Jag tycker att det svider. Tre spattiga heroinister.
6. Biblioteksbluesen anfaller
Dyster Handsome Glenn-trudelutt där en sådan där tjej med en kofta med för långa armar sjunger om när hon gjorde egna tennsmycken i månskenet. I många länder är det straffbart för vita människor att spela blues. Tyvärr inte varken här eller i Amerika. Ingen rythm, två blues.
7. Tjacka maracas
Härligt med en övertänd olivhyad snubbe som spräcker brallorna efter tre komatösa låtar. Det är naturligtvis fullständigt överdrivet och borde inte alls fungera, men jag är snäll, tungvrickarfunken i slutet till trots. Sju trumpeter.
8. Meh.
Den här tjejen kunde ju jungit låt fyra istället. Det hade kanske varit bra. Vad hon, eller killarna i bandet, vill med den här låten övergår mitt förstånd. The Sounds kom tillbaka, hälften är förlåtet. Tre tomma löften.
9. Bergman-Rock-Bob-Log-Hund
Ah, mongorock - slight return. The Mighty Wibster förnekar sig inte när det ska grävas i soptunnan. Ostämt och sinnessvagt, precis som han vill ha det. Bobby blir argare än matadoren i Tjuren Ferdinand, Handsome Glenn vaggar inåtvänt med tom blick och och Samik vill att vi luktar hans cykelbyxor i skrevet. Jag tackar nej och pumpar utmanande men samtidigt hotfullt med cykelpumpen, två gånger.
10. När Arctic Monkeys slutade klä sig i träningsoveraller och odlade skäg istället.
Jag hade med en bra låt med Arctic Monkeys på en skiva för länge som alla tyckte var jättedålig. Nu när Arctic Monkeys blivit en ännu tråkigare variant av redan dödligt tråkigt The Strokes sluts cirkeln. Även om det är lite charmigt att Samik spelat in låten på en diktafon som han hållt fram kassettdecket på en Dodge Challenger av 1972 års modell. Två besvikelser.
11. En jätterolig låt man känner igen.
Plums. Förstoppningen har upphört, dessvärre gäller det samma mitt tålamod. Tre dubexperiment som inte borde genomförts då de skadar hundars hörsel.
Sammanfattning: Den dalande formkurvan i slutet av säsongen är något Samik kämpat med i flera år nu. Hur många plattor har slutat med ett självmål på övertid? Alltför många är det dystra svaret. Många Samik-fans, inte minst jag, funderar på att inte skaffa årskort nästa säsong om inte BRF-styrelsen går ut och bekräftar att de kommer satsa rejält inför nästa säsong och inte bara fortsätta servera armhålsvarmt brännvin i pappmugg.
Är det är The National eller Interpol, eller något annat band med för små kostymer? Jag brukar dra öronen åt mig när band är inspirerade av Joy Divison, i synnerhet när de vill korsbefrukta det hela med bredbent arenarock. Eurotrash-referenserna är också en förolämpning då den här musiken aldrig ska sträcka sig längre än till Hartlepool.
Bättre än The Killers, men det säger ju ingenting. Fem anglofila amerikaner.
2. En annan del av Snickeriet
Golvpuksboogie av osvängigaste sort. Är det Velvet Underground? Annars är det något som låter precis som dem och det är ju det finaste man kan låta som har jag hört. Jag vet inte riktigt, jag hatar inte riktigt sådan här musik lika intensivt som Halifax, men å andra sidan är den ju helt meningslös om man inte har druckit fyra Staropramen och vill flexa skägg-skjortan på Woody West. Sex poäng för småtjejerna som dansar suggestivt i hörnet.
3. Haschsurfarns death disc
Kan man trötta på Be My Baby-trumkompet och övertydliga spector-blinkningar? Njae, inte när låten name-checkar både Ramones och Beach Boys. Men det är en oerhört skör tråd det här balanserar på. Ju fler gånger jag lyssnar desto innehållslösare ter det sig. Fast, hade all musik låtit så här skulle jag ändå känna att min arbete var utfört. Åtta kontextpoäng.
4. Peter Wahlbecks Spacerock für alle
Varken tillräckligt monoton eller melodiös för att inte brinna upp under återinträdet i stratosfären (nej, jag vet inte vad jag pratar om.) För resten hatar jag rymden. Kan han inte köra den där roliga låten om när han åkte till Ullared och det var stängt istället? Tre Ola-Conny.
5. Gothbuskis
Är det Suicide som jammar med Cabaret Voltaire? Vem är "giver" och vem är "receiver" i det samarbetet? Klart är att lyssnaren får en hel transistorradio uppkörd i kärleksgnutten i vilket fall. Jag tycker att det svider. Tre spattiga heroinister.
6. Biblioteksbluesen anfaller
Dyster Handsome Glenn-trudelutt där en sådan där tjej med en kofta med för långa armar sjunger om när hon gjorde egna tennsmycken i månskenet. I många länder är det straffbart för vita människor att spela blues. Tyvärr inte varken här eller i Amerika. Ingen rythm, två blues.
7. Tjacka maracas
Härligt med en övertänd olivhyad snubbe som spräcker brallorna efter tre komatösa låtar. Det är naturligtvis fullständigt överdrivet och borde inte alls fungera, men jag är snäll, tungvrickarfunken i slutet till trots. Sju trumpeter.
8. Meh.
Den här tjejen kunde ju jungit låt fyra istället. Det hade kanske varit bra. Vad hon, eller killarna i bandet, vill med den här låten övergår mitt förstånd. The Sounds kom tillbaka, hälften är förlåtet. Tre tomma löften.
9. Bergman-Rock-Bob-Log-Hund
Ah, mongorock - slight return. The Mighty Wibster förnekar sig inte när det ska grävas i soptunnan. Ostämt och sinnessvagt, precis som han vill ha det. Bobby blir argare än matadoren i Tjuren Ferdinand, Handsome Glenn vaggar inåtvänt med tom blick och och Samik vill att vi luktar hans cykelbyxor i skrevet. Jag tackar nej och pumpar utmanande men samtidigt hotfullt med cykelpumpen, två gånger.
10. När Arctic Monkeys slutade klä sig i träningsoveraller och odlade skäg istället.
Jag hade med en bra låt med Arctic Monkeys på en skiva för länge som alla tyckte var jättedålig. Nu när Arctic Monkeys blivit en ännu tråkigare variant av redan dödligt tråkigt The Strokes sluts cirkeln. Även om det är lite charmigt att Samik spelat in låten på en diktafon som han hållt fram kassettdecket på en Dodge Challenger av 1972 års modell. Två besvikelser.
11. En jätterolig låt man känner igen.
Plums. Förstoppningen har upphört, dessvärre gäller det samma mitt tålamod. Tre dubexperiment som inte borde genomförts då de skadar hundars hörsel.
Sammanfattning: Den dalande formkurvan i slutet av säsongen är något Samik kämpat med i flera år nu. Hur många plattor har slutat med ett självmål på övertid? Alltför många är det dystra svaret. Många Samik-fans, inte minst jag, funderar på att inte skaffa årskort nästa säsong om inte BRF-styrelsen går ut och bekräftar att de kommer satsa rejält inför nästa säsong och inte bara fortsätta servera armhålsvarmt brännvin i pappmugg.
Sunday, October 17, 2010
Mon dieu, c'est Claude Nougaro!
Japs, då var det kanske dags igen. 10 låtar, varav en på franska. Vi ses på Bishop's Arms, vad sägs om fredagen den 29:e oktober kl 19?
Tuesday, March 18, 2008
Monday, January 28, 2008
nytt skivsläpp featuring Marky Mark! 8:e feb?
Ja vad säger ni? Gothia Towers, den 8:e feb. Nu har vi ju en medlem, Marky Mark, som utlovat funkmetal och hästjazz. Kan bli hur spännande som helst! 12 låtar gäller!
Wednesday, September 5, 2007
TÄVLING!
Den som med maximalt 25 ord kan förklara varför Judas Priest var världens bästa band mellan 1978-1981 vinner ett mycket fint pris, som delas ut vid nästa träff!
Hej Bruce!
Vi har aldrig träffats men det känns som om jag känner dej sedan många år. Jag har varit på dina konserter i Göteborg och i Stockholm (bäst tyckte jag egentligen om den akustiska du hade på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Du och en gitarr och ett munspel…så perfekt).Det är ju ett speciellt förhållande mellan dej och Sverige. Känner du det så själv? Jag menar, du har ju återvänt hit så många gånger och alltid så ställer vi svenskar oss i kö och bara väntar…ja på vad då? Du är på något sätt till och med större än din musik. Och då menar jag inte att du skulle vara en ikon eller idol – nej, det är mer komplicerat än så.Själv växte jag upp med Vietnamrörelsen. ”Krossa, krossa USA-imperialismen!” Har du hört den? Nej, antagligen inte. Men USA var något jag hatade – och samtidigt ständigt var så fascinerad av. Det svarta USA, Woodstock men också Nixon, Watergate och moralismen.Här hemma var det disko, ABBA och Hoola Bandoola (nej, det klarar jag inte att förklara för dej)- och så kom du! Jeans, t-shirt och amerikanska flaggan och Born in the USA! Ett USA jag inte hade trott fanns. Texter om ensamma bilfärder, arbetarklassen och hungriga hjärtan. Sorgsna vandringar på Philadelphias gator, född att springa och kåt att älska. Och som jag föll! Inte bara för den underbara glada, mustiga brinnande rockmusiken, utan också för det USA jag hade hoppats fanns där också. Ett USA ilsket över orättvisor. Ett USA där den amerikanska drömmen var mer än att tjäna pengar. Och en otrolig glädje över att känna att dina och mina drömmar var lika på något sätt. Precis det har så många av de som älskar dej här i Sverige sagt som förklaring till din ställning bland oss. Du är en av oss människor i världen som älskar och vill bli älskad. Du är en av oss alla som ser vår barndom i nytt ljus som i minnet av The River. En av alla som ser att världen kan se annorlunda ut. Och det Amerika vi vill skall finnas, sjunger du om. Du är en amerikan som är patriotisk utan att bli dryg! Tänk om Bush kunde se att det går!Men jag tror också att du för oss svenskar står för det vi innerst inne vill vara. En riktig rebell, en individualist som tar ut svängarna, en som visar glädje och ilska utan att skämmas.Efter 11 september växte bara vår kärlek till dej. Världen blev så annorlunda efter döden i New York och sen i Afghanistan. Men också USA förändrades. Arrogansen kom tillbaka. Stormaktsidiotin också. Och nästan ville jag gå ut på gatorna och ropa ”Krossa, krossa USA-imperialismen!” igen.
Men då kom du. Igen! I dina jeans, t-shirt och amerikanska flaggan och visade återigen något eget. The Rising! Sorgen och beslutsamheten som växte i din stad New York. City of Ruins. Där solen skymdes, himlen blev tom, vi gick in i elden och ut igen med löftet om att stå upp! Med stoltheten över det Amerika som fanns kvar under ruinerna och som du trollade fram på denna din absolut bästa skiva. Och som vi är många som vill dela. Stoltheten alltså. För det är ju något visst med USA. Som inte är Mc Donalds och Hollywood. Utan som är New York, frihet, individualism, fantasi, kaxighet och olikhet. Som är du, Bruce Springsteen.Och som jag är så evigt tacksam över att få vara del av. I bilen när jag vrålar till Glory days, när jag dagdrömmer om att få dansa på scenen till Dancing in the Dark, när jag gråter till In to the Fire, eller när jag nynnar om Tom Joads vålnad.Nu har jag gått och väntat i månader på att det skall bli just torsdag. Att jag och mina vänner samlar oss på Söder, tar ett glas tillsammans, pratar igenom vad vi kan vänta oss och sen vandrar bort till Globen och din konsert. Och jag vet att jag kommer att stå upp hela kvällen, tacksamt vråla med i dina textrader, gråta av sorg och lycka över alla känslor du kommer att locka fram. För varje låt du spelar kommer jag att känna i magen att jag lever, känna i hjärtat att jag kommer att dö och inte vill att kvällen tar slut. Nånsin.Och efter så vandrar jag och mina vänner iväg till en krog och tar ett glas till och pratar av oss upplevelserna. När kommer du tillbaka Bruce? Amerika har inte råd med att du inte kommer. Så att vi kan fortsätta älska och drömma om en amerikansk dröm som kanske kan bli svensk.
Jag längtar redan!
Stora kramar från Mona Sahlin
P S Visst är det svårt att tro att du och vår statsminister Göran Persson är lika gamla?! D S
Men då kom du. Igen! I dina jeans, t-shirt och amerikanska flaggan och visade återigen något eget. The Rising! Sorgen och beslutsamheten som växte i din stad New York. City of Ruins. Där solen skymdes, himlen blev tom, vi gick in i elden och ut igen med löftet om att stå upp! Med stoltheten över det Amerika som fanns kvar under ruinerna och som du trollade fram på denna din absolut bästa skiva. Och som vi är många som vill dela. Stoltheten alltså. För det är ju något visst med USA. Som inte är Mc Donalds och Hollywood. Utan som är New York, frihet, individualism, fantasi, kaxighet och olikhet. Som är du, Bruce Springsteen.Och som jag är så evigt tacksam över att få vara del av. I bilen när jag vrålar till Glory days, när jag dagdrömmer om att få dansa på scenen till Dancing in the Dark, när jag gråter till In to the Fire, eller när jag nynnar om Tom Joads vålnad.Nu har jag gått och väntat i månader på att det skall bli just torsdag. Att jag och mina vänner samlar oss på Söder, tar ett glas tillsammans, pratar igenom vad vi kan vänta oss och sen vandrar bort till Globen och din konsert. Och jag vet att jag kommer att stå upp hela kvällen, tacksamt vråla med i dina textrader, gråta av sorg och lycka över alla känslor du kommer att locka fram. För varje låt du spelar kommer jag att känna i magen att jag lever, känna i hjärtat att jag kommer att dö och inte vill att kvällen tar slut. Nånsin.Och efter så vandrar jag och mina vänner iväg till en krog och tar ett glas till och pratar av oss upplevelserna. När kommer du tillbaka Bruce? Amerika har inte råd med att du inte kommer. Så att vi kan fortsätta älska och drömma om en amerikansk dröm som kanske kan bli svensk.
Jag längtar redan!
Stora kramar från Mona Sahlin
P S Visst är det svårt att tro att du och vår statsminister Göran Persson är lika gamla?! D S
Monday, August 20, 2007
Friday, August 17, 2007
Wednesday, August 8, 2007
Skivsläpp
Då tre bloggmedlemmar skall gå på kortfilmsfestival denna helgen föreslår jag att vi träffas nästa vecka och byter snurror med varann. Vad sägs om Plankan fredag eftermiddag?
Wednesday, August 1, 2007
NYTT SKIVSLÄPP SNARAST!
Nu tar vi nya tag. Ko Bulle har gjort en temaplatta om temaplattor. Glenn har inte hunnit sätta på stereon på hela sommaren pga stress, men har lovat att göra sitt allra bästa. Samik har ingen hört av.
Nu kör vi!
Nu kör vi!
Friday, June 29, 2007
Just nu: Bobby Halifax ägnar sig helt åt bloggen
Bobby Halifax jobbar idag sin sista dag på sitt heltidsjobb. Istället skall han helhjärtat ägna sig åt sitt barn, bloggen.
Friday, June 8, 2007
Handsome Glenn - The Material Boy
Bokhandlaren passar idag på att göra ett återbesök hos Hellbent Glenn – The Hardest working man in book-selling Business. Han ser pigg och spjuveraktig ut där han, utvilad och solbränd, sitter på den omtalade ”Stool Of Stress”.
Förra gången vi talades vid låg du i startgroparna för att konkurrera ut Mamma Mia på Scandinavium för en egen uppsättning av ABBA-föreställningar i bokaffären. Hur har det gått?
– Jo du! ABBA är för sillmjölkar. Vilket jävla sketband. The music that they constantly play, it says nothing to me about my life!
Men, det var ju precis det du sa att ABBA gjorde förut? Skrev låtar om ditt liv?
– Har jag väl aldrig sagt. Deras backkatalog är inte helt remastrad, så att säga. Fattar du...?
Eh nej.
–… Jag planerar just nu en produktion där jag tolkar den amerikanske singer-songwritern Madonnas största hits. Med strut-bh:s, onani på scenen – the works – rakt här på disken! Det kommer bli glimrande!
Varför just Madonna?
– Få artisters texter har krupit in under skinnet på mig just som Madonnas. Det skulle väl vara de omistliga irländska punkarna The Ruts och Undertones då. När jag blev utbränd här på Stool Of Stress kände jag att Madonnas låtar talade lite extra just till mig, jag menar: ”Holiday”, ”Pretender”, ”Bobby Don’t Preach”, ”La Isla Bonita” handlar om Hisingen där jag växte up…
…”Like A Virgin”?
– Självklart! Men framför allt “Vogue”. Du vet vad Vogue står för va?
Nja, det är väl en modetidning, och kanske ett sätt att…
– HAHAHA! Nej du, din lille dumme gubbe! V.O.G.U.E. betyder ”Vacation Of Ghastly Unbelievable Effort”. Alltså den kraft och möda jag lägger ned på att lyssna på bloggskivor när jag totalt utarbetad går på semester i en vecka.
Hur har det gått med betygsättningen av Bobbys Judas Priest-skiva? Har du jobbat hårt?
– O ja! Det tog tre dagar att bara bli vän med bokstaven ”F”. Jag satt framför tangentbordet och svor och gormade för jag kände att ”F” liksom bara var för mycket. Den inkräktade på mitt revir. Den var smutsig och ful.
Men det löste sig? Lyckades du skriva något sedan?
– Ja, det löste sig med ”F”. Det är ju en fin bokstav. Men sedan blev det en grej med vokaler… De tror ju att de är så förbannat märkvärdiga! ”Hej, jag är en vokal, du kan inte bilda några ord utan mig”, säger de. Jag hatar dem.
Vokalerna?
–Ja!?!! Det måste väl även en löjlig prick som du tänkt på!
Nej, inte egentligen. Så du har med andra ord inte fått något gjort under din veckolånga semester?
– Har jag väl! Skit du i det! Nej, nu är det mycket här. Där är en vagn med böcker och där en potentiell kund. Nu måste jag klippa lite med en sax. Gå, du stör.
Ok. Tack för pratstunden. Vi ses…
– ”Like a book clerk – HEY, touched for the very first time / Like a boo-oo-oo-oo-ook clerk, when your heart beats next to mine…”
Förra gången vi talades vid låg du i startgroparna för att konkurrera ut Mamma Mia på Scandinavium för en egen uppsättning av ABBA-föreställningar i bokaffären. Hur har det gått?
– Jo du! ABBA är för sillmjölkar. Vilket jävla sketband. The music that they constantly play, it says nothing to me about my life!
Men, det var ju precis det du sa att ABBA gjorde förut? Skrev låtar om ditt liv?
– Har jag väl aldrig sagt. Deras backkatalog är inte helt remastrad, så att säga. Fattar du...?
Eh nej.
–… Jag planerar just nu en produktion där jag tolkar den amerikanske singer-songwritern Madonnas största hits. Med strut-bh:s, onani på scenen – the works – rakt här på disken! Det kommer bli glimrande!
Varför just Madonna?
– Få artisters texter har krupit in under skinnet på mig just som Madonnas. Det skulle väl vara de omistliga irländska punkarna The Ruts och Undertones då. När jag blev utbränd här på Stool Of Stress kände jag att Madonnas låtar talade lite extra just till mig, jag menar: ”Holiday”, ”Pretender”, ”Bobby Don’t Preach”, ”La Isla Bonita” handlar om Hisingen där jag växte up…
…”Like A Virgin”?
– Självklart! Men framför allt “Vogue”. Du vet vad Vogue står för va?
Nja, det är väl en modetidning, och kanske ett sätt att…
– HAHAHA! Nej du, din lille dumme gubbe! V.O.G.U.E. betyder ”Vacation Of Ghastly Unbelievable Effort”. Alltså den kraft och möda jag lägger ned på att lyssna på bloggskivor när jag totalt utarbetad går på semester i en vecka.
Hur har det gått med betygsättningen av Bobbys Judas Priest-skiva? Har du jobbat hårt?
– O ja! Det tog tre dagar att bara bli vän med bokstaven ”F”. Jag satt framför tangentbordet och svor och gormade för jag kände att ”F” liksom bara var för mycket. Den inkräktade på mitt revir. Den var smutsig och ful.
Men det löste sig? Lyckades du skriva något sedan?
– Ja, det löste sig med ”F”. Det är ju en fin bokstav. Men sedan blev det en grej med vokaler… De tror ju att de är så förbannat märkvärdiga! ”Hej, jag är en vokal, du kan inte bilda några ord utan mig”, säger de. Jag hatar dem.
Vokalerna?
–Ja!?!! Det måste väl även en löjlig prick som du tänkt på!
Nej, inte egentligen. Så du har med andra ord inte fått något gjort under din veckolånga semester?
– Har jag väl! Skit du i det! Nej, nu är det mycket här. Där är en vagn med böcker och där en potentiell kund. Nu måste jag klippa lite med en sax. Gå, du stör.
Ok. Tack för pratstunden. Vi ses…
– ”Like a book clerk – HEY, touched for the very first time / Like a boo-oo-oo-oo-ook clerk, when your heart beats next to mine…”
Tuesday, June 5, 2007
Poison'd!
Ingen kan väl ha missat att Beau Hill köpte en fin samlingssnurra med Loggins & Messina häromledes. Vi var nog flera som undrade var den idén kom ifrån? Nu vet vi svaret. Den fina kvartetten Poison har nämligen nyligen släppt en coversnurra:
Från Amazon: "Featuring Poison's original members, Bret Michaels (vocals), C.C. Deville (guitar), Rikki Rockett (drums) and Bobby Dall (bass), POISON'D! presents the band's first studio recordings since 2002's Hollyweird. Produced by Don Was at Hensen Recording Studios in Hollywood, POISON'D! packs 13 explosive tracks, including new recordings of David Bowie's "Suffragette City," The Cars' "You're Just What I Needed," The Romantics' "What I Like About You," Sweet's "Little Willy," The Marshall Tucker Band's "Can't You See" and The Rolling Stones' "Dead Flowers." Some of Poison's best previously recorded covers are also featured on POISON'D!, including KISS' "Rock and Roll All Nite," Grand Funk Railroad's "We're An American Band" and Loggins & Messina's "Your Mama Don't Dance."
Snyggt jobbat, Beau!
Från Amazon: "Featuring Poison's original members, Bret Michaels (vocals), C.C. Deville (guitar), Rikki Rockett (drums) and Bobby Dall (bass), POISON'D! presents the band's first studio recordings since 2002's Hollyweird. Produced by Don Was at Hensen Recording Studios in Hollywood, POISON'D! packs 13 explosive tracks, including new recordings of David Bowie's "Suffragette City," The Cars' "You're Just What I Needed," The Romantics' "What I Like About You," Sweet's "Little Willy," The Marshall Tucker Band's "Can't You See" and The Rolling Stones' "Dead Flowers." Some of Poison's best previously recorded covers are also featured on POISON'D!, including KISS' "Rock and Roll All Nite," Grand Funk Railroad's "We're An American Band" and Loggins & Messina's "Your Mama Don't Dance."
Snyggt jobbat, Beau!
Tuesday, May 15, 2007
Friday, May 11, 2007
Glenn tolkar Björn och Benny!
Handsome Glenn, den försiktige och eftertänksamme kuggen i den vulgära bloggkvartetten ”The Bobby Halifax & Friends Blog” har efter en tids frånfälle från media tillkännagivit som sin comeback, som ABBA-tolkare! ”Bokhandlaren” passade på att tala med den nyckfulle Glenn på hans arbetsplats.
– Det hela började en dag när jag satt på min arbetsplats och filurade en eftermiddag, säger Glenn. Jag tänkte på all musik som jag har lyssnat på och hur det hjälpt mig genom jobbigt tider. Ändå kände jag att det har varit en förljugen tröst – jag har länge sökt en ”enklare musik.” Som svensk är ju ABBA:s musik något man får med sig med modersmjölken, och plötsligt märkte jag att jag stod på disken i en häftigt utlevande pose och sjöng deras S.O.S. för full hals! Som tur var var butiken helt folktom och endast en kollega som somnat på avdelning för engelsk skönlitteratur i pocket, tittade förvånat fram från under rulltrappan, skrattar Glenn.
S.O.S. med ABBA. Är det en låt som betyder något särskilt för dig?
– Jag trodde inte det! Det var liksom bara en låt bland många andra som de där trevliga skäggiga killarna Benny och Björta skrivit. Men, sedan tänkte jag på det och ja, jag tror att det var ett rop på hjälp från mitt undermedvetna.
”Rop på hjälp” säger du – hur menar du? Är det inte så att en annan skäggig kverulant man i ditt bloggsällskap av någon bisarr anledning börjat talat sig varm för den undermåliga duon Erasures versioner av ABBA:s låtar. Du plagierar inte bara hans åsikter?
– Nej, för fanken! Bobbys förvirrade åsikter har inget med min frigörelse att göra! Överhuvudtaget har jag hela tiden så att säga ”stuck out like a sore thumb” i det där sällskapet. S.O.S är en låt skriven om mig, om min situation. Den handlar om hur jag, Handsome Glenn, är strandsatt på en pall i ett hav av otyglad kaos. Vad tror du förresten titeln är en förkortning av?
S.O.S? Det betyder väl ”Save Our Souls” och används av personer i nöd på exempelvis…
– HAHAHA, bra gissning! Halvt om halvt rätt, skulle man kunna säga! Men du glömde den primära betydelsen – ”Stool Of Stress”! En beskrivning av min arbetsplats!
Är du säker? Skrevs inte låten långt innan du började arbeta i en bokhandel?
– Det må så vara, det må så vara, säger Glenn hemligthetsfullt, men det motsäger inte ett dugg av min tes.
Inte? Ok. Vad har du planerat för framtiden?
– Jag planerar helst inte någonting. Jag hinner helt enkelt inte med. Men jag funderar faktiskt på att börja hålla konserter här på entréplan i bokaffären i eftermiddag. Jag ska sjunga ett ABBA-medley, S.O.S naturligtvis och även andra låtar som beskriver mig: Ring, Ring och Dancing Queen och så vidare.
Du menar alltså att FLERA ABBA-låtar är skrivna om dig!?
– Ja, absolut! Naturligtvis är det så! Nu får du gå, jag har fullt upp här.
Men… vi är ju helt ensamma..?
– Gå, sa jag! Och, nej, jag slår inte in dina böcker heller – det får du minsann göra själv, under trappan.
Men jag tänkte inte köpa något…
– (*Nynnar*) ”Money, money, money/must be funny/In a Ringqvist-world…”
– Det hela började en dag när jag satt på min arbetsplats och filurade en eftermiddag, säger Glenn. Jag tänkte på all musik som jag har lyssnat på och hur det hjälpt mig genom jobbigt tider. Ändå kände jag att det har varit en förljugen tröst – jag har länge sökt en ”enklare musik.” Som svensk är ju ABBA:s musik något man får med sig med modersmjölken, och plötsligt märkte jag att jag stod på disken i en häftigt utlevande pose och sjöng deras S.O.S. för full hals! Som tur var var butiken helt folktom och endast en kollega som somnat på avdelning för engelsk skönlitteratur i pocket, tittade förvånat fram från under rulltrappan, skrattar Glenn.
S.O.S. med ABBA. Är det en låt som betyder något särskilt för dig?
– Jag trodde inte det! Det var liksom bara en låt bland många andra som de där trevliga skäggiga killarna Benny och Björta skrivit. Men, sedan tänkte jag på det och ja, jag tror att det var ett rop på hjälp från mitt undermedvetna.
”Rop på hjälp” säger du – hur menar du? Är det inte så att en annan skäggig kverulant man i ditt bloggsällskap av någon bisarr anledning börjat talat sig varm för den undermåliga duon Erasures versioner av ABBA:s låtar. Du plagierar inte bara hans åsikter?
– Nej, för fanken! Bobbys förvirrade åsikter har inget med min frigörelse att göra! Överhuvudtaget har jag hela tiden så att säga ”stuck out like a sore thumb” i det där sällskapet. S.O.S är en låt skriven om mig, om min situation. Den handlar om hur jag, Handsome Glenn, är strandsatt på en pall i ett hav av otyglad kaos. Vad tror du förresten titeln är en förkortning av?
S.O.S? Det betyder väl ”Save Our Souls” och används av personer i nöd på exempelvis…
– HAHAHA, bra gissning! Halvt om halvt rätt, skulle man kunna säga! Men du glömde den primära betydelsen – ”Stool Of Stress”! En beskrivning av min arbetsplats!
Är du säker? Skrevs inte låten långt innan du började arbeta i en bokhandel?
– Det må så vara, det må så vara, säger Glenn hemligthetsfullt, men det motsäger inte ett dugg av min tes.
Inte? Ok. Vad har du planerat för framtiden?
– Jag planerar helst inte någonting. Jag hinner helt enkelt inte med. Men jag funderar faktiskt på att börja hålla konserter här på entréplan i bokaffären i eftermiddag. Jag ska sjunga ett ABBA-medley, S.O.S naturligtvis och även andra låtar som beskriver mig: Ring, Ring och Dancing Queen och så vidare.
Du menar alltså att FLERA ABBA-låtar är skrivna om dig!?
– Ja, absolut! Naturligtvis är det så! Nu får du gå, jag har fullt upp här.
Men… vi är ju helt ensamma..?
– Gå, sa jag! Och, nej, jag slår inte in dina böcker heller – det får du minsann göra själv, under trappan.
Men jag tänkte inte köpa något…
– (*Nynnar*) ”Money, money, money/must be funny/In a Ringqvist-world…”
Thursday, May 10, 2007
Our Bobby - BIG IN JAPAN!
Av en händelse råkade en av mina japanska pennfajtare och tillika en stor skivsamlare få en länk till vår blogg. Döm av min förvåning när han mailar mig information om en ännu så länge outgiven skiva med allas vår Bobby Halifax! Tydligen har Bobby skickat en demo till en bekant till min japanske bekant. Det är minsann en liten värld!
Jag tipsade genast japanen om Bobbys "guest appearance" på Jord nu på söndag och han blev mycket sugen på att chartra ett plan med sina närmaste vänner och flyga hit! Helt otroligt! Jag lovade även honom att jag skulle be Bobby signera en Gillette rakskum, eftersom en sådan parant skäggväxt som Bobbys är mycket ovanlig i Japan har det redan bildats en liten kult där de tillbeder "The Gleat Bealded Genius" och rakar sig i hans ära två gånger i månaden.
Nedan är informationen som skickades till mig.
Bo Kulle
Bobby Halifax – Facial Hair & Bear Facials (Panorama Records 001)
Songlist:
Traveling Marilyn - (2:52) BMI
Bobby “Mock Texan” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, pedal steel, electric bass, and electric sitar. G. W. Keyl - banjo. Additional harmony vocals – Ana Martinez.
Bobby’s note: A light hearted song about a world traveler. I wrote this song about my “secret receiver” when he was out of town for a week and I had to absorb his family and household duties while he was gone. It felt longer than five days to me.
Sad Eyes - (3:46) BMIBobby “Mock American” Halifax - lead vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, lap steel, electric bass, electric sitar.Bobby’s note: Here's a sad love song I wrote so I would be able to use the wonderful print of my own face on the cover of this recording.
Rainy Day Blues - (4:16) BMI
Bobby “I Say America, But I Mean France” Halifax - lead/harmony vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric guitar, electric bass. Additional harmony vocals – Ana Martinez.
Bobby’s note: Rain is such an underrated way to describe something something dull. I wrote this song while driving under the influence through the wonderful landscape of “Skaraslätten” in the west of Sweden.
Pint Of Your Beer - (3:42) BMI
Bobby “Confession Time” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass. Heather Adrian - violin. Nordlund - diatonic accordion. Karl Pasch - penny whistle. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment.
Bobby’s note: I've always enjoyed singing Irish drinking songs, no matter what I might have said before. I wrote this one for all my buddies down at the pub.
Sailor's Lament - (4:58) BMI
Bobby “Globetrotterifax” Halifax - vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, electric sitar, pedal steel, Hammond organ.
Bobby’s note: Here's a song for whenever you're far from home and missing the ones you love.
Evil Freddy - (3:09) BMIBobby “I Hate My Friends” Halifax - vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass.
Bobby’s note: I grew up in Långedrag, Texas where the legends of wild west bad guys were as present as our daily dose of upperclass revolutionary debates. WARNING: Have some oxygen standing by if you sing this song at high altitudes.
I Never Told You - (4:11) BMI
Bobby “Milksap” Halifax lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, pedal steel, Hammond organ.
Bobby’s note: Sometimes we lose the things we want most, simply because we have beards.
Halibut - (3:52) BMI
Bobby “Come Clean” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, egg shake, gasy tummy. Additional harmony vocals - Peggy Monaghan, Jenny Murray, Kathleen Bielawski and Kirsten Baird.
Bobby’s note: Fishermen in Alaska look forward to hooking one of these monsters that can weigh over 300 pounds. This song was written while returning from a successful halibut fishing trip at Skea Strand with my gay lover.
Wilderness Letters - (4:17) BMI
Bobby “Autenticity” Halifax: vocals, acoustic guitar, keyboard, electric bass. Tony Skräcken - violin.
Bobby’s note: I Use to pretend that my great grandfather was one of the many gold seekers who came to the Klondike and Nome at the end of the 19th century. This song is for all the wives and sweethearts who stayed behind and took care of their homes and families while their idiot husbands went grubbing for riches in the mud.
Anniversary Song - (3:36) BMI
Bobby “Celebration Pants” Halifax: vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, slide guitar, Hammond organ.
Bobby’s note: I wrote this song for my lover on his 20th birthday. I look forward to writing another one for his 50th.
Salmon Love - (3:33) BMI
Bobby “Soldier” Halifax lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, acoustic guitar, acoustic guitar and some acoustic guitar. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment, Drambuie Vixen, Jenny Murray, Kathleen Bielawski, Samik Webler, Handsome Stress Glenn and Kirsten Baird.
Bobby’s note: Of all the species of salmon that fill the rivers and streams in Halland where I spent years in hard army training, my favorite to catch is the sockeye. So I wrote this song about the life and death of this tasty fish.
Feeling Like A Cock - (3:46) BMI
Bobby “Selfindulger” Halifax vocals, drum programming, keyboard, electric bass, pedal steel, acoustic guitar, electric sitar.
Bobby’s note: Sometimes you feel like a cock, and sometimes you just look like one.
Little Hank- (3:10) BMI
Bobby “Apples And Pears” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, lap steel, electric bass, electric guitar, Texan sitar and banana. G. W. Keyl - banjo. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment.
Bobby’s note: My friend Hank Wibblerty (not the astronaut) was a fisherman in Halmstad at the time of the great Alaskan earthquake back in 1994. This song is a true account of Hank's harrowing adventure as he survived the largest earthquake to hit the North American continent in our recorded history and the tidal wave that followed it – simply by being in Halmstad, Sweden at the time.
William Wallace - (4:49) BMI
Bobby “Comes Clean Yet Again” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, Hammond organ, sitar, pedal steel & “The Wind”. Heather Adrian - violin.
Bobby’s note: This song was inspired by the movie "Braveheart". After watching it I guess my Scottish heritage came out of hiding. Thanks Mel.
Jag tipsade genast japanen om Bobbys "guest appearance" på Jord nu på söndag och han blev mycket sugen på att chartra ett plan med sina närmaste vänner och flyga hit! Helt otroligt! Jag lovade även honom att jag skulle be Bobby signera en Gillette rakskum, eftersom en sådan parant skäggväxt som Bobbys är mycket ovanlig i Japan har det redan bildats en liten kult där de tillbeder "The Gleat Bealded Genius" och rakar sig i hans ära två gånger i månaden.
Nedan är informationen som skickades till mig.
Bo Kulle
Bobby Halifax – Facial Hair & Bear Facials (Panorama Records 001)
Songlist:
Traveling Marilyn - (2:52) BMI
Bobby “Mock Texan” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, pedal steel, electric bass, and electric sitar. G. W. Keyl - banjo. Additional harmony vocals – Ana Martinez.
Bobby’s note: A light hearted song about a world traveler. I wrote this song about my “secret receiver” when he was out of town for a week and I had to absorb his family and household duties while he was gone. It felt longer than five days to me.
Sad Eyes - (3:46) BMIBobby “Mock American” Halifax - lead vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, lap steel, electric bass, electric sitar.Bobby’s note: Here's a sad love song I wrote so I would be able to use the wonderful print of my own face on the cover of this recording.
Rainy Day Blues - (4:16) BMI
Bobby “I Say America, But I Mean France” Halifax - lead/harmony vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric guitar, electric bass. Additional harmony vocals – Ana Martinez.
Bobby’s note: Rain is such an underrated way to describe something something dull. I wrote this song while driving under the influence through the wonderful landscape of “Skaraslätten” in the west of Sweden.
Pint Of Your Beer - (3:42) BMI
Bobby “Confession Time” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass. Heather Adrian - violin. Nordlund - diatonic accordion. Karl Pasch - penny whistle. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment.
Bobby’s note: I've always enjoyed singing Irish drinking songs, no matter what I might have said before. I wrote this one for all my buddies down at the pub.
Sailor's Lament - (4:58) BMI
Bobby “Globetrotterifax” Halifax - vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, electric sitar, pedal steel, Hammond organ.
Bobby’s note: Here's a song for whenever you're far from home and missing the ones you love.
Evil Freddy - (3:09) BMIBobby “I Hate My Friends” Halifax - vocals & acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass.
Bobby’s note: I grew up in Långedrag, Texas where the legends of wild west bad guys were as present as our daily dose of upperclass revolutionary debates. WARNING: Have some oxygen standing by if you sing this song at high altitudes.
I Never Told You - (4:11) BMI
Bobby “Milksap” Halifax lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, pedal steel, Hammond organ.
Bobby’s note: Sometimes we lose the things we want most, simply because we have beards.
Halibut - (3:52) BMI
Bobby “Come Clean” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, egg shake, gasy tummy. Additional harmony vocals - Peggy Monaghan, Jenny Murray, Kathleen Bielawski and Kirsten Baird.
Bobby’s note: Fishermen in Alaska look forward to hooking one of these monsters that can weigh over 300 pounds. This song was written while returning from a successful halibut fishing trip at Skea Strand with my gay lover.
Wilderness Letters - (4:17) BMI
Bobby “Autenticity” Halifax: vocals, acoustic guitar, keyboard, electric bass. Tony Skräcken - violin.
Bobby’s note: I Use to pretend that my great grandfather was one of the many gold seekers who came to the Klondike and Nome at the end of the 19th century. This song is for all the wives and sweethearts who stayed behind and took care of their homes and families while their idiot husbands went grubbing for riches in the mud.
Anniversary Song - (3:36) BMI
Bobby “Celebration Pants” Halifax: vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, slide guitar, Hammond organ.
Bobby’s note: I wrote this song for my lover on his 20th birthday. I look forward to writing another one for his 50th.
Salmon Love - (3:33) BMI
Bobby “Soldier” Halifax lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, acoustic guitar, acoustic guitar and some acoustic guitar. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment, Drambuie Vixen, Jenny Murray, Kathleen Bielawski, Samik Webler, Handsome Stress Glenn and Kirsten Baird.
Bobby’s note: Of all the species of salmon that fill the rivers and streams in Halland where I spent years in hard army training, my favorite to catch is the sockeye. So I wrote this song about the life and death of this tasty fish.
Feeling Like A Cock - (3:46) BMI
Bobby “Selfindulger” Halifax vocals, drum programming, keyboard, electric bass, pedal steel, acoustic guitar, electric sitar.
Bobby’s note: Sometimes you feel like a cock, and sometimes you just look like one.
Little Hank- (3:10) BMI
Bobby “Apples And Pears” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, lap steel, electric bass, electric guitar, Texan sitar and banana. G. W. Keyl - banjo. Additional harmony vocals - Matt Hammer, Loren Arment.
Bobby’s note: My friend Hank Wibblerty (not the astronaut) was a fisherman in Halmstad at the time of the great Alaskan earthquake back in 1994. This song is a true account of Hank's harrowing adventure as he survived the largest earthquake to hit the North American continent in our recorded history and the tidal wave that followed it – simply by being in Halmstad, Sweden at the time.
William Wallace - (4:49) BMI
Bobby “Comes Clean Yet Again” Halifax - lead/harmony vocals, acoustic guitar, drum programming, keyboard, electric bass, Hammond organ, sitar, pedal steel & “The Wind”. Heather Adrian - violin.
Bobby’s note: This song was inspired by the movie "Braveheart". After watching it I guess my Scottish heritage came out of hiding. Thanks Mel.
Wednesday, May 9, 2007
Beau Hill går på performanceutställning i Umeå
Helt otroligt, jag hittade detta på Expressens sida.
UMEÅ. Kissandet på operan slutade i skandal. När Itziar Okariz påbörjade sitt nummer, sprang en man fram med en kanna - och samlade upp kisset. - Det är mitt inlägg i den här debatten. Jag kom hit för att få smaken av konst, säger Beau Hill, mannen med kannen.
Ett mycket stort medieuppbåd och andra intresserade hade samlats för att se spanska performanceartisten Itziar Okariz kissa på Norrlandsoperan.Men precis när hon, strax innan 18.00, ställde sig upp, drog upp kjolen och började kissa, sprang Beau Hill fram med en kanna och samlade upp kisset. Trots att arrangörerna försökte hindra honom lyckades han förstöra utställningen.– Det smakar som konst!, ropade Beau Hill efter att han doppat fingrarna i kisset och smakat.Tilltaget verkade inte störa Itziar Okariz själv, som meddelade att det var ”ok”.
Made-festivalens pressansvarige, Helene Säfström, var dock inte lika förtjust.– Men det är performancekonst, då kan sådant här hända, säger hon. Beau Hills tilltag gick under parollen ”Reclaiming the White Cube – Intervention using a pipette”– Det gäller att ifrågasätta konsten för att se om det är konst eller inte. Det här smakade inte kiss, det smakar konst. Det är mitt inlägg i debatten om vad som är konst eller inte, säger Beau Hill.
Efteråt förde han kannan med kisset upp till Vita Kuben på Norrlandsoperan, dit han erbjöd journalisterna att följa med och smaka. Ingen tackade ja. Beau Hill vänder sig emot att Itziar Okariz kissar in sitt revir.– Hon kan inte säga att hon ska kissa in sitt revir och säga att jag inte får komma in i reviret. Känner hon sig kränkt är hon inte rätt sorts konstnär, säger han.
UMEÅ. Kissandet på operan slutade i skandal. När Itziar Okariz påbörjade sitt nummer, sprang en man fram med en kanna - och samlade upp kisset. - Det är mitt inlägg i den här debatten. Jag kom hit för att få smaken av konst, säger Beau Hill, mannen med kannen.
Ett mycket stort medieuppbåd och andra intresserade hade samlats för att se spanska performanceartisten Itziar Okariz kissa på Norrlandsoperan.Men precis när hon, strax innan 18.00, ställde sig upp, drog upp kjolen och började kissa, sprang Beau Hill fram med en kanna och samlade upp kisset. Trots att arrangörerna försökte hindra honom lyckades han förstöra utställningen.– Det smakar som konst!, ropade Beau Hill efter att han doppat fingrarna i kisset och smakat.Tilltaget verkade inte störa Itziar Okariz själv, som meddelade att det var ”ok”.
Made-festivalens pressansvarige, Helene Säfström, var dock inte lika förtjust.– Men det är performancekonst, då kan sådant här hända, säger hon. Beau Hills tilltag gick under parollen ”Reclaiming the White Cube – Intervention using a pipette”– Det gäller att ifrågasätta konsten för att se om det är konst eller inte. Det här smakade inte kiss, det smakar konst. Det är mitt inlägg i debatten om vad som är konst eller inte, säger Beau Hill.
Efteråt förde han kannan med kisset upp till Vita Kuben på Norrlandsoperan, dit han erbjöd journalisterna att följa med och smaka. Ingen tackade ja. Beau Hill vänder sig emot att Itziar Okariz kissar in sitt revir.– Hon kan inte säga att hon ska kissa in sitt revir och säga att jag inte får komma in i reviret. Känner hon sig kränkt är hon inte rätt sorts konstnär, säger han.
Monday, May 7, 2007
Friday, April 27, 2007
De bästa konserterna
Jag gillar inte att gå på konsert. Jag tycker det är jobbigt att stå bland en massa människor och lyssna på något band. Det är lite som med film, man ser dem helst med fjärrkontroll. Jag har sett: Midnight Oil, Simple Minds, Faith No More, Depeche Mode, Bootsy Collins, AC/DC, Los Lobos, Twice ATNeko Case, den där indiefarbrorn i rullstol, Iron Maiden, David Bowie, Motörhead, Bill Frisell, Entombed och nu minns jag inte fler. Som ni förstår så har det varit mycket ojämnt. Jag vill dock lyfta ur tre konserter som var skiljde sig ur mängden:
1. AC/DC i Göteborg 2001. Förband var Hardcore Superstar och Megadeth. Megadeth lät rätt tråkigt, men Dave Mustaine levererade många bra mellansnack om den där jäveln Saddam Hussein. Sedan började det med en film där Angus Young transformerad till en jätte sparkar sönder landmärken som exvis Eiffeltornet. Efter filmen brakade det loss med Thunderstruck, och jag trodde jag skulle svimma. Brian Johnson stoppade ner micken i jeansfickan och klappade händer. Cliff Williams rullade en basmatta lika tjock som Cyndee Peters. Angus Young, en tvärhand hög, gnisslade på gitarren som ingen annan. Malcolm Young stod blickstilla och matade ut ackorden som ett maskingevär. Phil Rudd rörde inte pukorna en enda gång. Konserten nådde klimax under For Those About To Rock, när de först rullade ut sex st kanoner som de fyrade av med jämna mellanrum, och just när man tror att det är slut, ja då lägger de in en växel till. Det sprutar så mycket konfetti att Peter North hade häpnat, och raketer flyger - inte upp i luften, utan horisontellt - över Ullevi, och jag kände hur det nästan blev för mycket, att tårarna var nära.
2. Los Lobos, Barcelona 2005. Jag visste inte ens om att de skulle spela när jag såg planschen i tunnelbanan. Blev nästan hysteriskt glad och sprang runt efter biljetter över hela stan. På konserten öppnar de med Arizona Skies från Kiko, och det lät som Beau och de där överåriga popsnörena på dagensskiva.com brukar säga - habilt. Men redan efter den låten börjar den spanska publiken ropa efter Anselma. Bandet är inte alls beredda på detta, men kör på och det blir ett jävla sväng! Biljetterna var dyrare ju närmre man satt mot scenen. Detta övergavs helt eftersom alla sprang ner till scenkanten och dansade pardans. Jag kan förstå hur ni cyniska människor nu fnyser åt detta, men jag kan lova er två saker. 1. Jag sprang också ner, men jag dansade inte. 2. Jag såg ingen svensk världsmusikpretention vare sig i bandet eller publiken, det var bara ren glädje. Efter Anselma kör de uteslutande låtar på spanska. Cesar Rosas, vars fru mördades bara ett år tidigare, tog av sig gitarren och dansade själv på scenen.
3. Bootsy Collins, Lund 1994. Konserten börjar med att trummisen kommer ut och sätter igång en fyrtaktare. Sedan går Bernie Worrell på, följt av två körsjungande gitarrister. De kör igång ett otroligt stelt sväng som håller på i minst 10 minuter. Under denna tid visar en av gitarristerna upp sina skinkhalvor (han hade chaps på sig) säkert fem gånger. Plötsligt stannar hel bandet utom trummisen som kör ettor på baskaggen. Ut på scenen, iförd glittrig cape med amerikanska flaggan, platåboots och Uncle Sam-hatt, skrider Bootsy ut och levererar ett distat bassolo som Samik hade mördat för att ha med på en av sina plattor. Sedan flöt konserten på i samma stelopererade sväng som James Brown lärt dem. Det mesta lät alltså likadant. Men entrén var bland det coolaste jag sett.
Vilka är era tre bästa konserter?
Saturday, April 14, 2007
Gene Simmons-citat
The notion is that if you want to welcome me with open arms, I'm afraid you're also going to have to welcome me with open legs.
You know why I'm pulling your leg? Because I can't touch it from where I am.
You know why I'm pulling your leg? Because I can't touch it from where I am.
Friday, April 13, 2007
Den heliga treenigheten
Det här ämnet aktualiserades igen efter att jag och Beau en eftermiddag satt och kollade upp gamla bortglömda 70-tals band som Blue Cheer, Foghat, Humble Pie och Mountain på nätet. Vi ramlade då nämligen över det gamla fina southern-rockbandet Blackfoot.Det visade sig att mellan åren 1979 till 1981 gav detta band ut tre skivor i rad, alla med ett fräckt djur på omslaget. Det verkar som att om man ska äga tre skivor med detta (antagligen) fantastiska band så är det just dessa tre, och inga andra. Inte bara för omslagens skull. Just dessa tre plattor verkar också vara de bästa ur deras katalog. Gudomligt sammanträffande!
En musikalisk helig treenighet kännetecknas inte bara av att de ärtre skivor i rad. Nej, det finns en förutsättning till. Det ska helst
ha kommit några plattor innan eller efter ( helst både och) som är skit. Eller i vilket fall som helst totalt betydelselösa, just för att just de där tre är så bra. Det kan också vara så att du sitter på två plattor med ett visst band (säg Pantera) men någonstans känner att du måste ha den där plattan som kom alldeles efter också. Den kanske inte är riktigt lika bra, men du känner att den hör ihop med de två andra, på något gudomligt sätt. Så köp den där tredje plattan också för fan... guds skull, menar jag, (din skivsamling är inte komplett annars) och skåda...
Glenns lista på topp tre heliga treenigheter:
1. Queensrÿche - Rage For Order, Operation Mindcrime och Empire
2. Pantera - Vulgar Display Of Power, Far Beyond Driven och The Great Southern Trendkill
3. Jaheim - Ghetto Love, Still Ghetto och Ghetto Classics
Bubblare: Blackfoot - Strikes, Tomcattin' och Marauder
Hur är det med er andra - har ni några heliga treenigheter ni vill dela med er av?
Wednesday, April 11, 2007
Viktigt förslag
Efter moget övervägande vill jag idag presentera ett förslag på nya regler.
1. Poängsättning är frivilligt.
2. Programförklaring kan ges genom enkel artist och låt-förteckning.
Anledningen till detta förslag är givetvis att skivorna inte poängsätts, eller ens görs i tid. För att inte förlora Glenn så kan dessa regler motverka ett eventuellt avhopp. Vi vill ju ha kvar vår käre vän!
Den främsta anledningen till våra skivsläpp är ju faktiskt att vi alla ska få höra ny musik, umgås då och då (och för mig och Beau att febrilt nätfajtas kring kontext, estetik, begreppsförskjutning, Manchester och Texas).
Jag hoppas detta kan inspirera till fyra nya samlingsplattor snart!
1. Poängsättning är frivilligt.
2. Programförklaring kan ges genom enkel artist och låt-förteckning.
Anledningen till detta förslag är givetvis att skivorna inte poängsätts, eller ens görs i tid. För att inte förlora Glenn så kan dessa regler motverka ett eventuellt avhopp. Vi vill ju ha kvar vår käre vän!
Den främsta anledningen till våra skivsläpp är ju faktiskt att vi alla ska få höra ny musik, umgås då och då (och för mig och Beau att febrilt nätfajtas kring kontext, estetik, begreppsförskjutning, Manchester och Texas).
Jag hoppas detta kan inspirera till fyra nya samlingsplattor snart!
Tuesday, April 10, 2007
Ny samling!
Nu tar vi nya tag! Samik Wobbler, numera hemkommen från det förlovade landet, har inte många betyg kvar att lämna in. Bobby Halifax är klar. Beau R Naise är nästan klar. Tyvärr blev Glenn så oinspirerad av att lyssna på våra skivor att han självmant kastade in handduken denna omgång.
Därför kan vi nu med glädje se fram emot ett nytt släpp och nya tag! Föreslår att vi snart träffas för att dela ut riffglada samlingar och kanske ta ett glas vitt.
Om man vill kan man ha tema på sin platta.
Därför kan vi nu med glädje se fram emot ett nytt släpp och nya tag! Föreslår att vi snart träffas för att dela ut riffglada samlingar och kanske ta ett glas vitt.
Om man vill kan man ha tema på sin platta.
Wednesday, April 4, 2007
What's eating Bobby Halifax?
Bobby Halifax's are playful, fun people, known for their propensity to chase small animals, birds and tennis balls with great determination and ferocity. Many Halifax's are strong-headed or stubborn, making them a challenge to train. Halifax's are known for their devotion and loyalty to their owners. If left alone many doxies will whine until they have companionship.
Their temperament and body language give the impression that they do not know or care about their relatively small and comical stature. Indulged Halifax's may become snappy. Fanciers of the breed often say that "Halifax's are big people in small packages."
The Halifax's temperment may vary greatly from person to person. Although the Halifax is generally a energetic person, some are laid back. Due to this person's behavior, it is not the taste of everyone. A bored Halifax will become destructive. If raised improperly, Halifax's can become aggressive or fearful. They require a caring owner that understands their need to have entertainment and exercise.
The Halifax is known for its deep and soulful eyes and complex and telling facial expressions, the eyes having an allure that is commonly mentioned in writings about the breed. Because of the breed's characteristic barrel-like chest, the Halifax's lungs are unusually large, making for a sonorous and richly timbred voice that belies the person's true size.
Their temperament and body language give the impression that they do not know or care about their relatively small and comical stature. Indulged Halifax's may become snappy. Fanciers of the breed often say that "Halifax's are big people in small packages."
The Halifax's temperment may vary greatly from person to person. Although the Halifax is generally a energetic person, some are laid back. Due to this person's behavior, it is not the taste of everyone. A bored Halifax will become destructive. If raised improperly, Halifax's can become aggressive or fearful. They require a caring owner that understands their need to have entertainment and exercise.
The Halifax is known for its deep and soulful eyes and complex and telling facial expressions, the eyes having an allure that is commonly mentioned in writings about the breed. Because of the breed's characteristic barrel-like chest, the Halifax's lungs are unusually large, making for a sonorous and richly timbred voice that belies the person's true size.
Vad Glenn har sysslat med
Reproduction
Glenn has an unusual reproductive cycle for a large animal.
Mating
Glenn mates with the female in a kush (lying down) position, which is fairly unusual in a large animal. They mate for an extended period of time (20–45 minutes), also unusual in a large animal.
Gestation
The gestation period of Glenn is 11 1/2 months (350 days). Dams (female Glenns) do not lick off their babies, as they have an attached tongue which does not reach outside of the mouth more than half an inch. Rather, they will nuzzle and hum to their newborns.
Breeding situations
Harem breeding
Glenn is left with females most of the year. Not recommended.
Field breeding
A female is turned out into a field with Glenn and left there for some period of time. This is the easiest method in terms of labour, but the least useful in terms of prediction of a likely birth date. If your vet is good with ultrasound, you can combine this with the exposure dates to get a better idea when to expect the cria.
Hand breeding
This is the most efficient method, but requires the most work on the part of the human involved. Glenn and female are put into the same pen and breeding is monitored. They are then separated and rebred every other day until one or the other refuses the breeding. Usually one can get in two breedings using this method, though some studs have routinely refused to breed a female more than once. The separation presumably helps to keep the sperm count high for each breeding and also helps to keep the condition of the female's reproductive tract more sound. If the breeding is not successful within two to three weeks, the female is rebred once again.
Glenn has an unusual reproductive cycle for a large animal.
Mating
Glenn mates with the female in a kush (lying down) position, which is fairly unusual in a large animal. They mate for an extended period of time (20–45 minutes), also unusual in a large animal.
Gestation
The gestation period of Glenn is 11 1/2 months (350 days). Dams (female Glenns) do not lick off their babies, as they have an attached tongue which does not reach outside of the mouth more than half an inch. Rather, they will nuzzle and hum to their newborns.
Breeding situations
Harem breeding
Glenn is left with females most of the year. Not recommended.
Field breeding
A female is turned out into a field with Glenn and left there for some period of time. This is the easiest method in terms of labour, but the least useful in terms of prediction of a likely birth date. If your vet is good with ultrasound, you can combine this with the exposure dates to get a better idea when to expect the cria.
Hand breeding
This is the most efficient method, but requires the most work on the part of the human involved. Glenn and female are put into the same pen and breeding is monitored. They are then separated and rebred every other day until one or the other refuses the breeding. Usually one can get in two breedings using this method, though some studs have routinely refused to breed a female more than once. The separation presumably helps to keep the sperm count high for each breeding and also helps to keep the condition of the female's reproductive tract more sound. If the breeding is not successful within two to three weeks, the female is rebred once again.
Friday, March 30, 2007
Katten släpper egen snurra!
According to KissKollector.com, original KISS drummer Peter Criss was seen at a Gibson guitar showroom last week (see photo at this location). Apparently, Peter was visiting the showroom with his wife Gigi, his engineer and Mike McLaughlin (the former CRISS guitarist with whom Peter has been writing new songs for a new album for quite some time now).Peter Criss last year gave an interview to Perfect 10 magazine in which he revealed details about his upcoming solo CD. The album, entitled "One for All", will feature contributions from the following musicians: Paul Shaffer, Will Lee, Clifford Carter, Mark Montague, Mike McLaughlin. Peter described the songs as "ballads, duet with Jennifer Johnson," with lyrical subjects including "God, wife, mom, life, the band, autobiographical, and a song about Ace Frehley." Due out later in the year, the CD is expected to feature the following cuts (among others): "Bohemia", "Cat Nap", "Crossroads", "Doesn't Get Better (Than This)" , "Faces In The Crowd", "Fallin' All Over Again", "Hope", "Last Night", "Reason For Living", "What Does It Take", "Whisper", "Space Ace". In addition to the solo album, Peter is said to be currently working on an autobiography, a swing music CD and a children's book.
Thursday, March 29, 2007
Sunday, March 18, 2007
Vad betyder ATMP?
ATMP
Ascend Tunnel Management Protocol
****
ATMP
Amino Tri Methylene Phosphonic
***
ATMP
amelogenin trityrosyl motif peptide
**
ATMP
Automated Timed Manual Performance
**
ATMP
Air Tour Management Plans
**
ATMP
Asynchronous Transfer Mode Protocol
**
ATMP
Aaraaf Tamerlane and Minor Poems
**
ATMP
Amino Tris Methylene Phosphonic
**
ATMP
Algebraic Thinking Math Project
**
ATMP
All Terrain Mobile Platform
**
ATMP
All Terrain Mobility Platform
*
ATMP
Applied and Theoretical Mathematical Physics
*
ATMP
Annual Tourism Marketing Plan
*
ATMP
Archaeology Theories Methods and Practice
*
ATMP
Air Tour Management Planning
*
ATMP
Acceptance Test Management Plan
*
ATMP
Annual Training Management Plan
*
Ascend Tunnel Management Protocol
****
ATMP
Amino Tri Methylene Phosphonic
***
ATMP
amelogenin trityrosyl motif peptide
**
ATMP
Automated Timed Manual Performance
**
ATMP
Air Tour Management Plans
**
ATMP
Asynchronous Transfer Mode Protocol
**
ATMP
Aaraaf Tamerlane and Minor Poems
**
ATMP
Amino Tris Methylene Phosphonic
**
ATMP
Algebraic Thinking Math Project
**
ATMP
All Terrain Mobile Platform
**
ATMP
All Terrain Mobility Platform
*
ATMP
Applied and Theoretical Mathematical Physics
*
ATMP
Annual Tourism Marketing Plan
*
ATMP
Archaeology Theories Methods and Practice
*
ATMP
Air Tour Management Planning
*
ATMP
Acceptance Test Management Plan
*
ATMP
Annual Training Management Plan
*
Friday, March 16, 2007
Thursday, March 8, 2007
Varning utfärdas!
Jag utlyser härmed en skarp varning. Om någon får för sig att ha med tattarbandet Gogol Bordello på nästa samling, eller ens uttala sig positivt om dem, så kommer denne person att få sig en hård smäll i ansiktet.
Poppelstaden, alla var där utan Bobby!
Nu även Beau vänligt upplägg
[edit]tar bort, barnförbjudet material
[edit]tar bort, barnförbjudet material
Cyndees största fan
Cyndee Peters är en av Sveriges mest folkkära artister. l998 firade hon sitt 25 års jubileum som artist i Sverige. Hon har medverkat i tv och radio hundratals gånger, varit etta på svensktoppen två gånger, givit tusentals utsålda konserter och kan numera räkna bland sina många ”fans” Nelson Mandela och Morrissey.
Hennes legendariska körprojekt ”Black People’s Music” har hittills omfattat mer än 50,000 körsångare i Sverige, Finland, Norge, Danmark, Färöarna, Italien, Tyskland, Holland. Cyndee har två mycket prisade böcker bakom sig Timme för Timme, Dag för Dag (1988) och Vidare (1994) och hon anlitas flitigt som föreläsare av bl a fotbollslaget GAIS.
Cyndee har sitt största fan i en göteborgare. -Ja, han heter Bo och är egentligen en ganska vanlig kille, men han har samlat allt jag har gjort. Bo brukar dyka upp backstage, i the green room, som vi artister kallar det, innan mina spelningar med en bukett rosor. Han är oftast mycket vänlig, vi pratar lite om GAIS och fotbollshuliganer, ibland ber vi tillsammans. Bo brukar också visa upp sina egna gang signs. Häromdagen visade han upp tecknet för "I love gospel". Det händer att Cyndee och Bo umgås efter konserterna. - Vi brukar gå på någon engelsk pub. Jag tror han vill visa sina gang signs som tydligen funkar som trollformler också, skrattar Cyndee och skakar på huvudet så att kroppen skakar. -Ibland blir Bo lite arg och visar upp ett häftigt humör, förklarar hon vidare. Då har Cyndee ett knep. -Ja, sure, jag brukar säga att han säkert är svart i hjärtat. Ibland toppar jag av det med att stoppa in hans huvud mellan mina bröst och sjunga lite spirituals för honom, då somnar han med bums!
I USA har hon medverkat i tv, musikgalor och videon tillsammans med storheter som Liza Minnelli, Dionne Warwick, Toto och Natalie Cole. Cyndees värme och kärlek till sin musik och publik gör att hennes konserter blir något extra speciellt. Det blir, som en recensent skrev, alltid ”music from the heart”, som är titeln på hennes nya och mycket efterlängtade CD. Hennes första på nära 12 år som har fått fina recensioner i både Sverige och USA.
1999 reste hon tillsammans med Bo Kulle till barndoms staden Granite Falls, North Carolina och bland annat fick ta emot Stadens Nyckel av borgmästaren som samtidigt utnämnde Cyndee till stadens inofficiella ambassadör till Sverige.
Och fick för andra gången sjunga för President Nelson Mandela på en bankett som hölls på Kungliga Slottet.
Bobby Halifax möter Ana Martinez
Se om ni kan hitta hur Bobby stulit åsikter om musik från sin stora idol!
- Journalist, författare, kåsör, föreläsare och varm humoristik kvinna -
Av: Bobby Halifax
Integration som konst och plåga. Få kan tala om integrationen på ett så spirituellt och dråpligt sätt som Ana Martinez. Ändå med djupt allvar.
Hennes 30-åriga liv som integrerad "svenskargentinska" i Sverige stimulerar henne till reflexioner kring detta mångfacetterade ämne mot bakgrund av ursprungslandets kultur vid Rio de la plata – denna smältdegel av olika kulturer och religioner, som immigranterna från andra sidan havet förde med sig till Argentina och Uruguay.
Rio de la Plata-kulturen är präglad av den toleranta etniska och religiösa mångfalden som utvecklades i början av 1900-talet. I Sverige finns en förenklande tendens att stirra sig blind på problemområden i invandrarnas hemländer och förbise de goda erfarenheterna som också finns i dessa länder. Trots tidigare diktaturer och ekonomiska kriser, finns det i Argentina en intressant historisk integrationserfarenhet. När jag var i Buenos Aires för snart tre år sedan spelades denna låt i princip överallt hela tiden. Jag blev jätteglad och tänkte att ”här är allt som det ska vara”. Inga narcissistiskt inåtvända tramsartister som är så populära på denna förvirrade kontinent hördes. Ja, jag tänker på Muse, Radiohead, Sonic Youth, The slöa Knife, mongorösten Anna Ternheim, Frida Hyvönen, the jävla Concretes, Juvelen och annat tjafs typ Morrissey.
I sina föredrag, "en blandning av folkbildning och stå upp-show", enligt Ana, använder hon La Rengas viktiga rockmusik, som referens för att dryfta några av de stora integrationsfrågorna i Sverige. Hon talar med tillgivenhet och distans, vågar dra nyttiga slutsatser av den egna immigrantsmärtan utan att lämna den humoristiska ådra, som har gjort henne känd och uppskattad i radio, tv , tidningar och i föredragssammanhang.
- Integrationen är som "Las Cosas Que Hace", en sorgsen tanke som kan dansas, säger Ana Martinez.
Hennes senaste bok, "Bobby H - Gringo, vän och bollplank", kan läsas som ett porträtt av vårt nutida Sverige genom Martinez' rioplatensiska "tangotemperament". Den är också ett försök att skildra en främlings komplicerade kärlekshistoria med sitt Sverige.
Ana Martinez, mångsysslare i mediebranschen, är en välkänd och uppskattad föreläsare och skribent, författare till ett flertal böcker, bland andra "Trösta mig inte med ett Cay P-bad" (1994) och "Jag är så mustigt osvensk" (1995).
Hur jag överlever i Sverige med humorn i behåll. Dråpliga situationer blir nyttiga erfarenheter. Det gäller att omfamna skrattet mitt i tårarna, så som immigranterna gör i tangohistorierna vid Rio de la Plata. Latinokvinnan Ana Martinez delar med sig av sin humoristiska vertygslåda, en överlevnadsstrategi med rötter i Rio de la Plata. "Tango är en sorgsen tanke som kan dansas" sägs det i Argentina.
- Glädjen kan också dansas in i våra liv trots att livet manglar oss.Jag vill dela med mig av de uppbyggande tankarna i mitt kulturarv som latina, säger Ana.
- Journalist, författare, kåsör, föreläsare och varm humoristik kvinna -
Av: Bobby Halifax
Integration som konst och plåga. Få kan tala om integrationen på ett så spirituellt och dråpligt sätt som Ana Martinez. Ändå med djupt allvar.
Hennes 30-åriga liv som integrerad "svenskargentinska" i Sverige stimulerar henne till reflexioner kring detta mångfacetterade ämne mot bakgrund av ursprungslandets kultur vid Rio de la plata – denna smältdegel av olika kulturer och religioner, som immigranterna från andra sidan havet förde med sig till Argentina och Uruguay.
Rio de la Plata-kulturen är präglad av den toleranta etniska och religiösa mångfalden som utvecklades i början av 1900-talet. I Sverige finns en förenklande tendens att stirra sig blind på problemområden i invandrarnas hemländer och förbise de goda erfarenheterna som också finns i dessa länder. Trots tidigare diktaturer och ekonomiska kriser, finns det i Argentina en intressant historisk integrationserfarenhet. När jag var i Buenos Aires för snart tre år sedan spelades denna låt i princip överallt hela tiden. Jag blev jätteglad och tänkte att ”här är allt som det ska vara”. Inga narcissistiskt inåtvända tramsartister som är så populära på denna förvirrade kontinent hördes. Ja, jag tänker på Muse, Radiohead, Sonic Youth, The slöa Knife, mongorösten Anna Ternheim, Frida Hyvönen, the jävla Concretes, Juvelen och annat tjafs typ Morrissey.
I sina föredrag, "en blandning av folkbildning och stå upp-show", enligt Ana, använder hon La Rengas viktiga rockmusik, som referens för att dryfta några av de stora integrationsfrågorna i Sverige. Hon talar med tillgivenhet och distans, vågar dra nyttiga slutsatser av den egna immigrantsmärtan utan att lämna den humoristiska ådra, som har gjort henne känd och uppskattad i radio, tv , tidningar och i föredragssammanhang.
- Integrationen är som "Las Cosas Que Hace", en sorgsen tanke som kan dansas, säger Ana Martinez.
Hennes senaste bok, "Bobby H - Gringo, vän och bollplank", kan läsas som ett porträtt av vårt nutida Sverige genom Martinez' rioplatensiska "tangotemperament". Den är också ett försök att skildra en främlings komplicerade kärlekshistoria med sitt Sverige.
Ana Martinez, mångsysslare i mediebranschen, är en välkänd och uppskattad föreläsare och skribent, författare till ett flertal böcker, bland andra "Trösta mig inte med ett Cay P-bad" (1994) och "Jag är så mustigt osvensk" (1995).
Hur jag överlever i Sverige med humorn i behåll. Dråpliga situationer blir nyttiga erfarenheter. Det gäller att omfamna skrattet mitt i tårarna, så som immigranterna gör i tangohistorierna vid Rio de la Plata. Latinokvinnan Ana Martinez delar med sig av sin humoristiska vertygslåda, en överlevnadsstrategi med rötter i Rio de la Plata. "Tango är en sorgsen tanke som kan dansas" sägs det i Argentina.
- Glädjen kan också dansas in i våra liv trots att livet manglar oss.Jag vill dela med mig av de uppbyggande tankarna i mitt kulturarv som latina, säger Ana.
Wednesday, March 7, 2007
Monday, March 5, 2007
Friday, March 2, 2007
Giuffria - Silk + Steel, bra eller anus?
Följande text är från AMG. Lägg särskilt märke till sista meningen! Sinister genius!
Released back when there was always two sides to every audio story (i.e., side one and side two), Giuffria's second offering houses an interesting concept: polarizing the huffy from the heavy. This is hardly a revolutionary idea, as such was the common format of most AOR at the time, and perhaps for the sake of balance some silk slips into the steel and vice versa, so the record ultimately ends up heavy on the light. The titular titan's bombastic keyboards float like angel feathers amongst David Glen Eisley's lung-busting vocals (Eisley even scats with axeman Lanny Cordola right out of the gate on "No Escape"). The saccharine sweetness of "Love You Forever" and "Girl" isn't sticky enough and makes your teeth hurt, but brief radio-ringer "I Must Be Dreaming" reveals a lovely, plaintive reverie, forerunner to White Lion's wimpy winner "Little Fighter" and arguably even better than the debut's "Call to the Heart" (Giuffria's shining moment on the charts). Silk closer "Change of Heart" mentions "Heart on the Line," a Rick Nielsen number the band covered as House of Lords on Sahara. Obviously these poodle poppers want the airwaves, as demonstrated on the radical "Radio" and through the production gloss of Pat Glasser, the secret of Night Ranger's success. The best steel moment, "Lethal Lover," naturally rules and quotes Journey's "Edge of the Blade" and "Hocus Pocus" by Focus. The slippery-when-wet "Dirty Little Secret" isn't as raunchy as Y&T should be, but boasts some fine playing. Giuffria's whooping keys retain their grandiose uniqueness, and the electric drums are antiquated but not annoying, ditto the blazing fretwork (a dependable hair staple) from Cordola. Honestly, though, except for one jewel on each side, these dudes can't touch Steve Perry and company. The European reissue includes a bonus, "Say It ain't True." Sinister genius Gene Simmons forced the band to change their name and vocalist to become House of Lords.
Released back when there was always two sides to every audio story (i.e., side one and side two), Giuffria's second offering houses an interesting concept: polarizing the huffy from the heavy. This is hardly a revolutionary idea, as such was the common format of most AOR at the time, and perhaps for the sake of balance some silk slips into the steel and vice versa, so the record ultimately ends up heavy on the light. The titular titan's bombastic keyboards float like angel feathers amongst David Glen Eisley's lung-busting vocals (Eisley even scats with axeman Lanny Cordola right out of the gate on "No Escape"). The saccharine sweetness of "Love You Forever" and "Girl" isn't sticky enough and makes your teeth hurt, but brief radio-ringer "I Must Be Dreaming" reveals a lovely, plaintive reverie, forerunner to White Lion's wimpy winner "Little Fighter" and arguably even better than the debut's "Call to the Heart" (Giuffria's shining moment on the charts). Silk closer "Change of Heart" mentions "Heart on the Line," a Rick Nielsen number the band covered as House of Lords on Sahara. Obviously these poodle poppers want the airwaves, as demonstrated on the radical "Radio" and through the production gloss of Pat Glasser, the secret of Night Ranger's success. The best steel moment, "Lethal Lover," naturally rules and quotes Journey's "Edge of the Blade" and "Hocus Pocus" by Focus. The slippery-when-wet "Dirty Little Secret" isn't as raunchy as Y&T should be, but boasts some fine playing. Giuffria's whooping keys retain their grandiose uniqueness, and the electric drums are antiquated but not annoying, ditto the blazing fretwork (a dependable hair staple) from Cordola. Honestly, though, except for one jewel on each side, these dudes can't touch Steve Perry and company. The European reissue includes a bonus, "Say It ain't True." Sinister genius Gene Simmons forced the band to change their name and vocalist to become House of Lords.
Thursday, March 1, 2007
Sommarkollektionen '07 UPPDATERAD
Sommarkollektionen '07 släpps 16 mars 2007!
Tema: 2000-talet
Antal låtar: valfritt
Plats: Bestäms senare
Monday, February 26, 2007
Saturday, February 24, 2007
Thursday, February 22, 2007
Jörn Donner, en riktig finlandssvensk
Hans finlandssvenska förläggare varnar, milt, att Jörn Donner kan verka lite sur. På mitt mångordiga mejl inför vårt möte svarar han kortfattat, bara fyra bokstäver:
ok
jd
ok
jd
Så står vi där i hissen på väg upp till hans hotellrum i Stockholm. I mitt block står två rubriker för samtal, Livet och Döden. Plus citatet från en av hans böcker, vilket måhända är en sammanfattning:
”Livet är kort, men kuken är lång”.
Bakom hans lätt böjda rygg erkänner jag uppdragets svårigheter.
–Hur det går vet man först efteråt, svarar han lakoniskt, in mot hissdörren.
Sedan sätter han sig i en röd stol och talar om sin far. Eller rättare sagt om sin senaste bok, den han presenterade i veckan på Finlandsinstitutet (och som vi skrev om förra söndagen här i Svenska Dagbladet): I min fars fotspår – Resor i Sibirien förr och nu.
Resorna är gjorda, boken klar, i påsk sänder finsk tv en dokumentärfilm från samma fotspår. Betyder det att Jörn Donner fått en närmare relation till sin pappa, som dog när han bara var två år?
Min fråga väcker omedelbara protester. Inte har han haft något behov, varken aktivt eller passivt, av denne Kai Donner, som han hela tiden nämner vid både för- och efternamn. Dessutom var det krig under en del av hans uppväxt.
–Det fanns annat att tänka på än frånvarande fäder.
Min fråga väcker omedelbara protester. Inte har han haft något behov, varken aktivt eller passivt, av denne Kai Donner, som han hela tiden nämner vid både för- och efternamn. Dessutom var det krig under en del av hans uppväxt.
–Det fanns annat att tänka på än frånvarande fäder.
Först i medelåldern vaknade hans intresse för faderns upptäcktsresor till Sibirien. Och planerna på en bok. Andra arbetsuppgifter kom emellan, som att sitta i Finlands riksdag, vara generalkonsul i Los Angeles, tjänstgöra i Europaparlamentet. Och skriva andra böcker.
Enligt en noggrann genomgång har han, totalt, gett ut 51 böcker.
–53, rättar han mig. Och tillstår, något mer medgörligt, att han genom arbetet med Sibirienboken ändå lärde känna en fasett av sin far. Och upptäckte vissa likheter.
–Det finns ett famöst grekiskt ordspråk om skillnaden mellan räven och igelkotten. Räven vet olika saker, igelkotten bara en: För att överleva sätter den taggarna utåt. Både Kai Donner och jag är nog mer åt rävhållet.
Nog har du satt ut dina taggar också?
– Taggar? Nä, nä.
Jörn Donner har inte bara rest i sin fars fotspår. Han har också rest bakåt, och inåt, i sitt eget liv. Resultatet är bland annat böckerna Livsbilder och Dödsbilder. Nu är han trött på självbespegling och ältande, vill hellre blicka framåt.
–Men först måste jag bli frisk.
Det var den 12 december förra året som han opererades för lungcancer, avlägsnade den tumör som satt i ena lungspetsen. Prognosen är utmärkt, det som återstår är rehabilitering.
–Det var jag själv som begärde att få bli röntgad. Eftersom jag ville veta att jag var frisk! Det var jag alltså inte. Nu tänker jag inte göra ett skapandes grand, mer än att sitta i riksdagen, fram till i mars. Sedan får jag se hur jag mår.
Det är ett inhopp han gör, som ersättare åt Eva Biaudet. Därmed företräder han ett parti och är medlem av ett annat.
Kan man verkligen göra så?
–Jag kan. Men det är klart att det är en anomali. Jag sitter i svenska folkpartiets riksdagsgrupp för det var där jag var kandidat, som oberoende. Att jag för fyra år sedan gick med i socialdemokratiska partiet berodde mycket på Paavo Lipponen, vår förre statsminister, som är min vän.
Genom åren har Jörn Donner talat mycket, och högt, om politiker. Sagt, till exempel, att de är lata och mest ute efter makt. Nu höjer han trött högerhanden för att avbryta vidare citat.
–Jo, jag har sagt elaka saker om politiker, men skaran är vid.
Vilken grupp tillhör du?
–De kunniga, åtminstone inom mitt område ekonomi och utrikespolitik. Nu kan jag dessutom hoppa över de sociala begivenheterna vilket innebär att jobbet blir en halvtid. Det passar mig utmärkt som konvalescent.
Hans händer famlar efter cigaretterna som inte finns, hittar kartan med nikotintuggummi. Bara på nätterna kan han leva ut sin gamla last. Då drömmer han om fester där han röker ohämmat.
I vaket tillstånd talar han om turen.
– Cancern blev upptäckt innan den hade spridit sig. Annars hade jag varit illa ute. Men att sluta röka, efter 55 år, är ansträngande. Det handlar om vanor, om identitet.
–Jo, jag har sagt elaka saker om politiker, men skaran är vid.
Vilken grupp tillhör du?
–De kunniga, åtminstone inom mitt område ekonomi och utrikespolitik. Nu kan jag dessutom hoppa över de sociala begivenheterna vilket innebär att jobbet blir en halvtid. Det passar mig utmärkt som konvalescent.
Hans händer famlar efter cigaretterna som inte finns, hittar kartan med nikotintuggummi. Bara på nätterna kan han leva ut sin gamla last. Då drömmer han om fester där han röker ohämmat.
I vaket tillstånd talar han om turen.
– Cancern blev upptäckt innan den hade spridit sig. Annars hade jag varit illa ute. Men att sluta röka, efter 55 år, är ansträngande. Det handlar om vanor, om identitet.
Lungcancern kom inte först. Nej, det gjorde knäna som måste opereras. Efteråt fick han prostatacancer, som också är färdigbehandlad. Sammantaget kan vi konstatera att han blivit mer medveten om livets ändlighet. Men också att han vanskött sin hälsa genom för mycket arbete, slarv, lättja.
Känner man inte större ansvar för sin kropp om man blir far efter 50?
–Nåja, pojkarna i mitt senaste äktenskap är 17 respektive 18 år. Unga människor måste också lära sig ta ansvar.
Hans sex barn är spridda över ett halvt sekel. Med några få meningar sammanfattar han hur han gifte sig på 50-talet, alldeles för ung, fick två barn som han i samband med skilsmässan ”inte ansågs vara lämplig att umgås med alltför mycket.” Senare, på 1980-talet, tillkom två barn i ”tillfälliga förhållanden”.
–Mina yngsta söner är de enda jag levt tillsammans med, det har varit en intressant upplevelse. Även om jag inte har uppfattningen att man blir så mycket klokare med barn. Däremot kan jag bli lite avundsjuk på dem som är unga och har livet framför sig.
I hans egen backspegel virvlar bilder och livsepoker förbi, där finns åren i Sverige när han var chef för Svenska filminstitutet och svenskarna kunde delas in i de som älskade honom – och de som fick blodstörtning vid blotta anblicken. Själv minns han att han aldrig kände sig riktigt hemma.
–Det var för nära mellan länderna, i synnerhet med flyg.
I en tv-intervju med Hagge Geigert, 1982, sa du att svenska regissörer är sinnessjuka. I alla fall några av dem. Det vore billigare om de fick vård än möjlighet att göra film.
–Jo, jo, det sa jag provokativt. Visst uppstod bråk under min tid på Filminstitutet, men inte jämt och ständigt. Tv-framträdandena var något annat. Jag gjorde några program, Sommarkväll från Göteborg, där somliga tyckte att jag var lite hög i korken.
Jörn Donners modersmål är svenska. Av ren artighet avstår jag från att påpeka att det heter styv i korken, inte hög. Dessutom har han fått upp pratfarten nu, menar att han aldrig varit arrogant och stöddig. Eller rättare sagt:
–Det är inte svårt att vara provokativ i Sverige. Men jag spelade ingen roll. Jag har alltid försökt vara uppriktig, också i politiken. Då blir man inte speciellt omtyckt.
Men alla cigaretter och all whisky i direktsänd tv?
– Jag rökte mycket och drack mycket whisky på den tiden. Varför skulle jag inte göra det i tv?
Nej, Jörn Donner medger inte att rollen som provokatör piggade upp honom. I stället talar han om hur tv och tidningar skapade en falsk bild, svår att förändra. Och den äkta Jörn Donner? Ja, det är han som skriver romaner.
–Till och med i Finland möter jag människor som säger att de läst alla mina böcker. Det är lögn, de har inte läst en enda. Samma här i Sverige, där mina böcker säljer i synnerligen marginella upplagor.
Är det en bitter författare som talar?
–Jag konstaterar bara faktum. Man ska vara realist. Men jag får väl börja skriva deckare, som Theo Kallifatides gjorde härom året.
–Till och med i Finland möter jag människor som säger att de läst alla mina böcker. Det är lögn, de har inte läst en enda. Samma här i Sverige, där mina böcker säljer i synnerligen marginella upplagor.
Är det en bitter författare som talar?
–Jag konstaterar bara faktum. Man ska vara realist. Men jag får väl börja skriva deckare, som Theo Kallifatides gjorde härom året.
Hur viktigt är berömmelsen, att spegla sig i andra?
–Inte har jag något behov av att vara känd. Det viktigaste är de människor som står mig nära, min hustru och mina två pojkar. Det är dem det handlar om.
Hans finska förlag, Otava, håller snart en fest för att pigga upp honom efter lungoperationen. Med stor ansträngning fick han ihop en gästlista.
Betyder det att du har få vänner?
–Snarare att det finns en typ av vänner man aldrig träffar. Ingmar Bergman är en av dem. Men jag vet att om jag ringde till Fårö och bad honom låna mig pengar skulle han göra det.
Så Ingmar Bergman är en sådan man kan ringa och låna pengar av?
–Jag vet inte om ”man” kan göra det, men jag kan. Även om jag aldrig behövt, i verkligheten.
–Inte har jag något behov av att vara känd. Det viktigaste är de människor som står mig nära, min hustru och mina två pojkar. Det är dem det handlar om.
Hans finska förlag, Otava, håller snart en fest för att pigga upp honom efter lungoperationen. Med stor ansträngning fick han ihop en gästlista.
Betyder det att du har få vänner?
–Snarare att det finns en typ av vänner man aldrig träffar. Ingmar Bergman är en av dem. Men jag vet att om jag ringde till Fårö och bad honom låna mig pengar skulle han göra det.
Så Ingmar Bergman är en sådan man kan ringa och låna pengar av?
–Jag vet inte om ”man” kan göra det, men jag kan. Även om jag aldrig behövt, i verkligheten.
Deras vänskap är kantad av gemensamma arbetsprojekt. Jörn har både skrivit en bok och gjort filmer om Bergman. Dessutom producerade han filmen Fanny och Alexander.
–Projektet var nedlagt. Jag återupplivade det, resultatet blev en Oscar.
Hörnan på hotellrummet är trång, Jörn Donner föreslår att vi går ner till restaurangen. Över en kopp kaffe, hemvant lutad mot bardisken, talar han om sitt nuvarande förhållande till Sverige. Flera gamla vänner är borta, som Harry Schein.
–Jag kom pliktskyldigast till hans minnestillställning i Skeppsholmskyrkan och tillhörde de 25 som efteråt, enligt testamentet, skulle bjudas på fin middag på Operakällaren. Med mycket whisky.
Varför säger du pliktskyldigast?
– Det är inget odelat nöje att nästan varje gång jag kommer till Sverige så är det i mörk kostym. Det primära syftet med att resa är ju inte att åka till en begravning.
Om några timmar ska han tala på Finlandsinstitutet. Annars har författaren Jörn Donner tagit paus fram till den 1 april. Då ska han börja fundera på framtiden. Han säger det flera gånger, får det att låta som en oerhört lång paus.
Många andra kan vara lediga längre, utan förklaring.
–Ja ja, men jag är inte alla andra människor. Jag är bara mig själv.
Många andra kan vara lediga längre, utan förklaring.
–Ja ja, men jag är inte alla andra människor. Jag är bara mig själv.
För några år sedan skrev han boken Varför finns jag till? Minns han rätt gav han inget svar, mer än att själva levandet är meningen. Å andra sidan har han en utsökt förmåga att glömma, också vad han själv har skrivit.
Nya idéer kommer i glipan mellan sömn och vaka, den där stunden när tankarna får associera fritt. Det var en sådan gång orden rann till: Ars longa, vita brevis est. Översättning: Livet är kort, men kuken är lång.
Citatet finns i hans bok Dödsbilder, där han själv ställer frågan om just denna kroppsdel styr världen, eller kanske konsten?
Sin roll som gammal kvinnokarl, vill han inte ens kommentera.
–Frågan är nedlagd, avskaffad, säger han och dricker ut kaffet. Ändå har han enbart goda minnen av de kvinnor som han umgåtts med.
–Ärligt talat har jag mer goda minnen av kvinnor än av män. Man jag kan inte påstå att jag varit gift med alla.
På kvällen är det lång kö utanför Finlandsinstitutet, en lapp på dörren berättar att det är Fullsatt. Flera kvinnor protesterar högljutt. Jörn Donner sitter i den knökfulla salen och muttrar, nästan muntert:
– Nå, det är nog en ren tillfällighet.
Ny tävling
Vem är killarna som Greg från bandet Crazy Ivan träffar? Vinnaren får en frittbricka på Palles!
Saturday, February 17, 2007
Friday, February 16, 2007
Kommer Van Halen att återförenas?
David Lee Roth: -God willin', and the creek don't run dry, just like Grandma Roth used to say. Barring any act of God or Ferrari…yeah. I have hope and faith, and that's more than just the name of a couple of strippers from Albuquerque.
Thursday, February 15, 2007
Nästa samling
Nästa samling behandlar 2000-talet. Samtliga låtar skall vara inspelade fr.o.m 1 januari 2000 t.o.m dagen då skivan släpps.
Antal låtar: valfritt, dock minst 12.
Omslag: ja.
Bilen är en El Camino.
Thursday, February 8, 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)