1. Def Leppard – Another Hit and Run.Herrejävlar! Vilken riffglädje! Det låter som om de kokat ner allt som är tufft med hårdrock och sedan vräkt ner det i mixern och ut kom den fränaste hårdrocken sedan Breaking The Law. Sheffield var det nya Birmingham! Den mest självklara 10/10 jag satt – någonsin.
2. Metallica – Escape. Modigt och fräscht F#-riffande och ja, en bra refräng faktiskt. Till och med Kirk Hammett, som ju annars är en riktig sopa på gitarr, levererar bra solon. Och Lars Ulrich, som ju alltid får skit av osvängigt tekniska trummisar, spelar riktigt coola trummor. Inte för mycket, inte för litet. James Hetfield sjunger bra mycket bättre här än med den jobbigt manierade röst han kör med nu. Ambulansen i slutet är tuff den med. Ride The Lightning är deras bästa platta (fast Battery på Master of Puppets är en höjdare!). Cliff Burton var den tuffaste basisten i hårdrocksvärlden jämte Lemmy och ja, Rachel Bolan. 8/10.
3. Soundgarden – Drawing Flies. Soundgarden är det enda bandet från Seattle (förutom Queensrÿche ibland) som går att lyssna på – då och då. Chris Cornell låter kusligt lik Björn Skifs. Drawing Flies är inte den bästa låten de gjort – det är Limo Wreck från Superunknown eller New Damage från Badmotorfinger, och titeln influerade 1000000-tals coola hårdrocksband att döpa låtar till något med ”Flies” och därigenom bli riktigt kassa. Dessutom är Status Quo kungarna av boogie. 5/10.
4. Rockslaget ’93? Coolt intro – sedan bär det rakt utför. Misstänker starkt att det här är ett band som är tufft i teorin, men som i praktiken låter illa som fan (ja, New York Dolls). 3/10.
5. Van Halen – Light Up The Sky.Van Halen med Diamond Dave har en otroligt hög lägsta nivå, så hög att mycket få band kan mäta sig med dem - inte ens Judas Priest! Diamond Dave ”Las Vegas på två ben”, är världens coolaste sångare och showman. Av judisk börd såklart! Som textförfattare går han inte av för hackor heller. Eddie Van Halen spelar som om morgondagen inte fanns. Michael Anthony lägger ut en fin basmatta och vilken körsång! Alex Van Halen var världens bästa trummis med ett otroligt sväng och driv. 10/10.
6. B.Ö.G – Bernie (Sauce) For You Blue Öyster Group bjuder på en välsmakande bearnaise, som både är salt och len i smaken. Iron Maiden byggde en hel karriär av detta introt. Ja, det är ju rätt bra det här. Coola gitarrer, snygga körer. Men nja, det är ju lite väl mycket smör i såsen. 6/10.
7. Beigeland – Led Zeppelin. Introt snodde Chris Cornell rakt av till sin soloplatta som också var jävligt beige. Jag vet att Badlands är för Glenn vad Priest är för mig. Det hindrar mig dock inte att tycka det här är rätt tråkigt. Under solot tänker jag bara på att gitarristen, vad han nu hette, brukade flasha med tummen på gitarrhalsen. Men, de har smaken att göra låten kort. 5/10.
8. ? Vad är detta för bastard av Accept och någon sunkigt grungeband? Bra var det inte i alla fall. Sunkigt värre! 2/10.
9. Accept – Midnight Mover.Nu var det Accept ändå. Accept byggde ju en karriär på att härma Judas Priest på fel sätt. Introriffet låter som Heading Out To The Highway. Refrängen låter otäckt mycket 1986. Balls to the Wall däremot, vilken höjdare! 4/10.
10. The Cult –Memphis Blues. Oj, det här tar mig tillbaka till högstadiet när jag lyssnade på ”Electric” i lurarna när jag inte lyssnade på Ram It Down med Priest. Jag vet inte om det är så bra längre . Det här är en riktig ”filler”-låt faktiskt. Det är dock viktigt att poängtera att alla hårdrocksgrupper hade såna låtar på sina plattor. Det var dessutom mycket lätt att på omslaget se vilken/vilka låtar som var utfyllnad, ballad, eller rockrökare. Balladerna hette oftast något med angel, utfyllnad något med blues, och ibland så kunde det smyga in sig en illaluktande groovy låt som hette något med ja, just det: groovy (ibland ihop med thang). Rick Rubin producerade denna dricka öl i replokalslåten om jag inte minns fel, vilket resulterar i 2/10.
11. Aerosmith- ?. Aerosmith kommer för mig alltid vara bättre än efteraparna Guns ’n’ Roses, främst för att de hade bättre låtar, bättre sång, bättre sväng, bättre gitarrer. Det här är också en typisk Aerosmith-låt. 7/10.
12. Living Colour. Fy fan det här är riktigt kasst. Jag har egentligen inget emot Living Colour, de har gjort några riktigt bra låtar: Solace Of You, Nothingness, Time’s Up. Men: fläppbas, knasgitarrer, socialt budskap: 2/10.
1. Def Leppard – Another Hit And Run Jag tänkte inleda lite beskäftigt genom att tala om att jag fick High N’ Dry i present när jag var nio år. Den var, i ärlighetens namn, aldrig någon av mina favoritskivor. Antagligen måste man ha fyllt 30 för att tillfullo kunna uppskatta den. Lepparna själva hade väl knappt fyllt moped när de spelade in den här monsterbrickan som idag låter oerhört stilbildande. Man hör tydligt hur den och efterförljaren Pyromania påverkat all LA-metal som jag föredrog. Framförallt imponerar de med sin fingertoppskänsla i riffandet och deras ovanliga förmåga (i hårdrockssammanhang) att INTE ”spela över”. Kanske är det, som Bobby påpekat, ett arv från AC/DC – men jag tycker Def Leppard känns som en kvick liten vessla där australiensarna allt som oftast känns som, eh, ett grymtande vildsvin. Jag sväljer Joe Elliotts mökiga röst och väljer att bortse från att låten är lite för lång och leverar sju av tio Les Paul-guror i skenbenshöjd.
2. Metallica – Escape Att Ride The Lightning skulle vara en bättre platta än Master Of Puppets, som vissa tidigare talare vill göra gällande, är förstås ingen äkta ”stå-och-röka-röd-Prince-i-luddig-jeansjacka-istället-för-att-vara-gympalektion”-åsikt, utan snarare en åsikt sprungen ur en ironisk fikarastdiskussion på Kulturvetenskapliga institutionen. Fight Fire with Fire i all ära, men resten påminner mig om de jävligt ruttna Torslanda-banden som gillade hårdrock av helt fel anledningar (de hade redan legat med de tuffa tjejerna i 8C – och därmed vunnit) vars medlemmar helt oprovocerat kunde ge en spö vid rökrutan ena dagen för att nästa dag ringa på dörren hemma och vilja låna någon jävla Maiden-platta som man förstås gladligen lånade ut för att aldrig få se igen. Det gjorde dock inte så mycket eftersom Maiden suger, något vi får anledning att återkomma till. Bobby förklarade ju annars låten ganska bra: Lars spelar galet bra. 6/10 replokalsfyllor
3. Soundgarden – Drawing Flies Det är mycket möjligt att blåset både är innovativt och tufft, men det döljer inte det faktum att det är en högst medelmåttig låt. Chris Cornells röst är obehaglig och stream of conciousness-texten rejält fånig. Dessutom ska Soundgarden nagelfaras ordentligt eftersom de gjorde skägg populärt i hårdrockskretsar vilket är ett betydligt värre brott än att vara en korthårig hårdrockare. 5/10
4. Dictators Jaha ja, New York Dolls ger Glenn huvudvärk men den löjeväckande smörjan ger honom inte ens nageltrång. Dicators betydelse för rockhistorien? Hm, jag misstänker att Kane Roberts, Alice Cooper-gitarristen med kulsprutegitarren ni vet, kanske lyssnade på den här låten när han komponerade sitt epos ”A Strong Arm Needs A Stronger Heart”. 3/10 (lite roligt var den faktiskt)
5. Van Halen – Light Up the Sky Van Halen i en av sina bröligaste och minst minnesvärda stunder, i alla fall när det gäller Van Halen II. Men det lugna sticket är ju värt hela entrépengen! Otroligt fräckt! Ett albumspår som precis som Bobby skrev visar upp VH:s otroligt höga lägstanivå med Banarama-Dave framför/bakom/över/under/vid sidan om micken. 7/10
6. Blue Öyster Bar featuring Niklas ”Cüe” Hjulström – Böörnin’ Ah, så synd. De där små detaljerna som förstör ett fantastiskt upplägg. Gitarrintrot är helt genialiskt, och har således inget som helst med Iron Maiden – det nedriga sketbandet – att göra, vilket Halfamanifax ville låta påskina. Versen är också tuff och driven mesproppsrock av finaste märke. Sedan havererar allt när SVT Väst stolt presenterar årets stora satsning: REFRÄNGEN (som inte bara snortar gubbkalsong, den skryter dessutom om det på skolgården efteråt). Ändå går det inte att bortse från hur makalöst befriande sådan här wimprock känns efter all stoner-, droner- och phonier than phony-rock på min namnes platta. (Jösses, vilket stolt gitarrsolo som levereras också) 7/10
7. Badlands – Dancing on the Edge Jag kan aldrig göra anspråk på att ha analyserat Badlands första platta ned till minsta molekylen på samma sätt som Glenn har gjort – kanske är det därför jag är så förbluffad över det här låtvalet. Det här är helt odiskutabelt en av skivans absolut svagaste spår. Varför bränner inte Glenn av det briljanta öppningsspåret High Wire? Eller Streets Cry Freedom, Hard Driver, Rumblin’ Train eller Devil’s Stomp om han vill visa vilken fantastisk skiva Badlands är? Jag misstänker att han lyssnat sönder plattan och börjat bli charmad av subtiliteter som den akustiska gitarren som ligger och raspar högst oväntat, lågt i mixen, på sina ställen. Men nog om det. Vad vill då Handsome Glenn säga oss med detta – King At the Kings nav – skivans epicentrum? Antagligen vill han, som jag har diskuterat med Bobby, visa att inte bara hårdrocken utan HELA LIVET nådde sin kulmen med Badlands första, 1989. För efter den här låten har Glenn mycket symboliskt bara spelat in en massa skit. (Men låt oss inte gå händelserna i förväg.) Vad kan vi mer lära oss av den dystopin? Tja, kanske att Eric Singers stabbiga trummande gjorde så stort intryck på herrar Stanley och Simmons att han numera får turnera jorden runt uppsminkad till Katten – The Original Stabbig Drummer. 6/10
8. Lordi – B-sidan på Hardrock Hallelujah-singeln Bara så där! 2/10
9. Accept – Midnight Mover Det här låter exakt som det luktade i träslöjdssalen: Sågspån, lim och pubertal ångest. Refrängen sänder mig tillbaka till Torslandaskolans uppehållsrum där de klent intellektuellt begåvade härskade med järnhand över såväl stereon som makten till våldsutövning som tydligen är nödvändig på en kommunal högstadieskola. Fy fan. Jag hatar den här refrängen – jag vill se den inför domstol. 1/10
10. The Cult, apparently Låt oss se vad hårdrockshandboken har att säga om det här: *Bluesig hårdrock – Charmant *Hårdrockig blues – Förhatligt (…) *Hårdrockig blues med en massa obefogade ”start och stopp” – Dödsstraff Se där! 1/10
11. Aerosmith – Jag ansträngde mig oerhört mycket för att ha Aerosmith som favoritband 1986-1987 ungefär. Jag hade nämligen lärt mig att det var lite genant att gilla Kiss mest. Nu har jag lagt det bakom mig och kan bara höra ett band som är sämre än Stones och Kiss och betydligt tristare än Dolls och Alice Cooper. Dessutom började de ju med att bara spela in OC-ballader redan innan tv-serien fanns! Mycket märkligt. 6/10
12. Living Colour – America Nej. Men det var ett bra försök! 4/10
13. S.O.D. Är det humor? Ja. Är det roligt? Nej (inte tillnärmelsevis lika komiskt som den helt ohumoristiska Living Colour-låten alldeles nyss, till exempel) Är det hårt? Ja. Är det bra? Jag tror inte jag behöver svara på det. Är Dan Lilker med? Jag tror det. Bra! 2/10
Låt mig vidareutveckla min tankegång kring Accepts Priest-härmande. Det är lovvärt att härma Judas Priest, det är inte ens svårt, men det måste ske på rätt sätt: vad Accept har gjort kan liknas vid de där buskisporträtten man kan få för en femtilapp i Nordstan.
Vad gäller Ride The Lightning så tycker jag den har bättre låtar än Master of Puppets. Mitt konstaterande härrör sig inte ur en konversation från kulturvetenskapstiden (vilken jag helst vill glömma) utan snarare ur en ganska sen empirisk observation från i måndags. Bo Kulle bör kanske tona ner sina vilda projiceringar i framtiden.
1. Def Leppard – Another Hit And Run. High'n'dry skivan brände jag en hel månadspeng på och det var en av mina absoluta favoriter, den gjorde mig helt fartblind så jag svalde en hel del av deras efterföljare i ren eufori. Problem uppstod när den under mystiska omständigheter försvann och i avsaknad av Saida kom den aldrig i min ägo igen. Det har tagit mig så hårt att jag helt enkelt inte kom ihåg hur det lät. Men det hade helt klart varit värt att avstå en moppeförgasare till förmån för ett återköp. 10 snabbgashandtag av 10 möjliga.
2. Metallica – Escape. Metallica var i princip så hårt att det aldrig nådde Falkenberg, jag hade hört talas om någon som lyssnade på någonting som var något så in i helvete hårt. Numera känns det … inte fult så farligt men det är ett gott hantverk som toppas av tuffa sirener. 7 välta gravstenar av 10 möjliga.
3. Soundgarden – Drawing Flies. Var det verkligen inte bättre än så här eller är det bara en effekt av dåligt urval. Darwin har sagt sitt, denna låten kommer inte med in i nästa århundrade med livet i behåll. 4/10
4. Isbitiröven – Tufft i teorin sa bull och det var väl så det såg ut. På ritbordet hade dom värdens grej och marknadsavdelning hade gett dom ett namn att leva upp till. Stavgång när den är som mest förnedrande 4/10
5. Van Halen – Light Up The Sky. Årgångsdrambuie 7/10 6. Soundtrack till någon gudsförgäten califonsk måbra film. Eftertexterna rullar och allt söt står en upp i halsen. Om dom hade dragit upp keyborden till astronomisk nivå hade man lätt kunnat avvisa det som tidstypiskt men nu får jag inte ens glädjen att göra det. 3 minuter med tungan.
7. Badlands – Dancing on the Edge. Helt odiskutabelt skivans epicentrum där glenn med lättja slänger sin ärendecardigan i takfläkten och vräker ut sitt brösthårstrå. Det här är till och med bättre än Viveca Lärn i matolja tänker han högt och glider ner i spagat som han aldrig hämtar sig ifrån. När hans gamla spritdoftande vänner bara pissar på honom kommer hans nya vän samik in och skrapar upp honom. 10 affirmation av 10 möjliga.
8. Säg den vänskap som varar. Med stela ljumskar rattar konjaksglenne in sitt senaste fynd från hobex hårdrocksbyggsatsrea. Jag sätter lätt en snus i taket efter det här och det är inte portion. 1/10
9. Accept – Midnight Mover. Med tanke på att innebandytränaren inte fattade min programförklaring på lards tysklandsbidrag tänker jag inte vika ut mig nämnvärt här. 5/10
10. Isbitiröven revisited - : Glenn tar fram punschen och tennstopet han fick i konfirmationspresent. Det imponerar föga på församling och festens slut är bra nära. Det vill inte riktigt sätta guldkant på strupen och stannar bara vid en dålig lukt av anis. 2/10
11. Aerosvensson - . Glenn försöker bedjande be om ursäkt för sitt tilltag men vi hotar honom med att smälta om hans tennstop till hundbajs om han gör om det. En jäkligt gnällig låt och en enkelbiljett till Örebro står på spel. Men det är klart dom lirar bort en och serverar en riktigt smaklig anrättning. Du är förlåten 6/10
12. Smält den, Smält DEN. Var det för bobbys skull du blandade ihop korten och la in en låt med tyngd på basspelet. 1/10
Fan, då ligger man efter igen då! Hur som helst - tack! För de hårda men också fina betygen. Tycker du verkligen att Van Halen är en sjua? Det glädjer mig mycket. Jo, en sak till... jag har aldrig riktigt förstått det här med affirmationsbetygen. Kan du förklara det över riktigt många öl någon kväll. Det går bra att sjunga förklaringen på spanska om du vill. Badlands 10 av 10... Wow! Du är en riktig kompis du, Samik!
Aha! Precis vad jag misstänkte! Glenns yrande om hur betygen fungerade för ett halvår sedan var helt allvarligt menat. Här blir han gladast över en sjua i betyg!? 7/10 är alltså det bästa betyget i Glenns bok! Könstikt!
Denna gången undvek jag decimal och +/- betyg för att inte glenn skulle lägga ner bloggen, jag lyckades nästan få det förståbart. Förklaringen på affirmationsbetygen kommer du inte få då jag aldrig dricker riktigt dricker många öl.
In med programförklaringen nu, fort fort fort.
Vart tog dom andra två medlemmarna vägen, är dom för stressade???
Nej, nej, nej! 10/10 är naturligtvis det bästa betyget. Alltid! Det som gladde mig var att Samik gav Van Halen en mustig 7/10 när historien visar att hans tycke för Fantastiska Fyran vanligtvis brukar ligga kring betyget 1/10.
Helt riktigt, Glenn. Samiks betyg på Van Halen och David Lee Roth kan ju närmast liknas vid en naken Siewert Öholm vältrandes på golvet i Caj P:s grillsås.
Glenns förklaringen av Accepts lägsta stund - den där de lanserar sig själva som ett Heart coverband - är om möjligt ännu mer förvirrad än Samiks förklaring av sin (ganska tuffa) Accept-låt.
21 comments:
Ja, valdigt lik pa det kortet, men inte annars.
Vilken imponerande blogg! Bilder och allt.
Hjälp mig. Är det från High'n'dry skivan inledningen kommer.
hit me
Ja, det är det.
Nej, hjälp honom inte! Låt honom svettas.
1. Def Leppard – Another Hit and Run.Herrejävlar! Vilken riffglädje! Det låter som om de kokat ner allt som är tufft med hårdrock och sedan vräkt ner det i mixern och ut kom den fränaste hårdrocken sedan Breaking The Law. Sheffield var det nya Birmingham! Den mest självklara 10/10 jag satt – någonsin.
2. Metallica – Escape. Modigt och fräscht F#-riffande och ja, en bra refräng faktiskt. Till och med Kirk Hammett, som ju annars är en riktig sopa på gitarr, levererar bra solon. Och Lars Ulrich, som ju alltid får skit av osvängigt tekniska trummisar, spelar riktigt coola trummor. Inte för mycket, inte för litet. James Hetfield sjunger bra mycket bättre här än med den jobbigt manierade röst han kör med nu. Ambulansen i slutet är tuff den med. Ride The Lightning är deras bästa platta (fast Battery på Master of Puppets är en höjdare!). Cliff Burton var den tuffaste basisten i hårdrocksvärlden jämte Lemmy och ja, Rachel Bolan. 8/10.
3. Soundgarden – Drawing Flies. Soundgarden är det enda bandet från Seattle (förutom Queensrÿche ibland) som går att lyssna på – då och då. Chris Cornell låter kusligt lik Björn Skifs. Drawing Flies är inte den bästa låten de gjort – det är Limo Wreck från Superunknown eller New Damage från Badmotorfinger, och titeln influerade 1000000-tals coola hårdrocksband att döpa låtar till något med ”Flies” och därigenom bli riktigt kassa. Dessutom är Status Quo kungarna av boogie. 5/10.
4. Rockslaget ’93? Coolt intro – sedan bär det rakt utför. Misstänker starkt att det här är ett band som är tufft i teorin, men som i praktiken låter illa som fan (ja, New York Dolls). 3/10.
5. Van Halen – Light Up The Sky.Van Halen med Diamond Dave har en otroligt hög lägsta nivå, så hög att mycket få band kan mäta sig med dem - inte ens Judas Priest! Diamond Dave ”Las Vegas på två ben”, är världens coolaste sångare och showman. Av judisk börd såklart! Som textförfattare går han inte av för hackor heller. Eddie Van Halen spelar som om morgondagen inte fanns. Michael Anthony lägger ut en fin basmatta och vilken körsång! Alex Van Halen var världens bästa trummis med ett otroligt sväng och driv. 10/10.
6. B.Ö.G – Bernie (Sauce) For You Blue Öyster Group bjuder på en välsmakande bearnaise, som både är salt och len i smaken. Iron Maiden byggde en hel karriär av detta introt. Ja, det är ju rätt bra det här. Coola gitarrer, snygga körer. Men nja, det är ju lite väl mycket smör i såsen. 6/10.
7. Beigeland – Led Zeppelin. Introt snodde Chris Cornell rakt av till sin soloplatta som också var jävligt beige. Jag vet att Badlands är för Glenn vad Priest är för mig. Det hindrar mig dock inte att tycka det här är rätt tråkigt. Under solot tänker jag bara på att gitarristen, vad han nu hette, brukade flasha med tummen på gitarrhalsen. Men, de har smaken att göra låten kort. 5/10.
8. ? Vad är detta för bastard av Accept och någon sunkigt grungeband? Bra var det inte i alla fall. Sunkigt värre! 2/10.
9. Accept – Midnight Mover.Nu var det Accept ändå. Accept byggde ju en karriär på att härma Judas Priest på fel sätt. Introriffet låter som Heading Out To The Highway. Refrängen låter otäckt mycket 1986. Balls to the Wall däremot, vilken höjdare! 4/10.
10. The Cult –Memphis Blues. Oj, det här tar mig tillbaka till högstadiet när jag lyssnade på ”Electric” i lurarna när jag inte lyssnade på Ram It Down med Priest. Jag vet inte om det är så bra längre . Det här är en riktig ”filler”-låt faktiskt. Det är dock viktigt att poängtera att alla hårdrocksgrupper hade såna låtar på sina plattor. Det var dessutom mycket lätt att på omslaget se vilken/vilka låtar som var utfyllnad, ballad, eller rockrökare. Balladerna hette oftast något med angel, utfyllnad något med blues, och ibland så kunde det smyga in sig en illaluktande groovy låt som hette något med ja, just det: groovy (ibland ihop med thang). Rick Rubin producerade denna dricka öl i replokalslåten om jag inte minns fel, vilket resulterar i 2/10.
11. Aerosmith- ?. Aerosmith kommer för mig alltid vara bättre än efteraparna Guns ’n’ Roses, främst för att de hade bättre låtar, bättre sång, bättre sväng, bättre gitarrer. Det här är också en typisk Aerosmith-låt. 7/10.
12. Living Colour. Fy fan det här är riktigt kasst. Jag har egentligen inget emot Living Colour, de har gjort några riktigt bra låtar: Solace Of You, Nothingness, Time’s Up. Men: fläppbas, knasgitarrer, socialt budskap: 2/10.
13. BAJS. 0/10.
1. Def Leppard – Another Hit And Run
Jag tänkte inleda lite beskäftigt genom att tala om att jag fick High N’ Dry i present när jag var nio år. Den var, i ärlighetens namn, aldrig någon av mina favoritskivor. Antagligen måste man ha fyllt 30 för att tillfullo kunna uppskatta den. Lepparna själva hade väl knappt fyllt moped när de spelade in den här monsterbrickan som idag låter oerhört stilbildande. Man hör tydligt hur den och efterförljaren Pyromania påverkat all LA-metal som jag föredrog. Framförallt imponerar de med sin fingertoppskänsla i riffandet och deras ovanliga förmåga (i hårdrockssammanhang) att INTE ”spela över”. Kanske är det, som Bobby påpekat, ett arv från AC/DC – men jag tycker Def Leppard känns som en kvick liten vessla där australiensarna allt som oftast känns som, eh, ett grymtande vildsvin. Jag sväljer Joe Elliotts mökiga röst och väljer att bortse från att låten är lite för lång och leverar sju av tio Les Paul-guror i skenbenshöjd.
2. Metallica – Escape
Att Ride The Lightning skulle vara en bättre platta än Master Of Puppets, som vissa tidigare talare vill göra gällande, är förstås ingen äkta ”stå-och-röka-röd-Prince-i-luddig-jeansjacka-istället-för-att-vara-gympalektion”-åsikt, utan snarare en åsikt sprungen ur en ironisk fikarastdiskussion på Kulturvetenskapliga institutionen. Fight Fire with Fire i all ära, men resten påminner mig om de jävligt ruttna Torslanda-banden som gillade hårdrock av helt fel anledningar (de hade redan legat med de tuffa tjejerna i 8C – och därmed vunnit) vars medlemmar helt oprovocerat kunde ge en spö vid rökrutan ena dagen för att nästa dag ringa på dörren hemma och vilja låna någon jävla Maiden-platta som man förstås gladligen lånade ut för att aldrig få se igen. Det gjorde dock inte så mycket eftersom Maiden suger, något vi får anledning att återkomma till. Bobby förklarade ju annars låten ganska bra: Lars spelar galet bra. 6/10 replokalsfyllor
3. Soundgarden – Drawing Flies
Det är mycket möjligt att blåset både är innovativt och tufft, men det döljer inte det faktum att det är en högst medelmåttig låt. Chris Cornells röst är obehaglig och stream of conciousness-texten rejält fånig. Dessutom ska Soundgarden nagelfaras ordentligt eftersom de gjorde skägg populärt i hårdrockskretsar vilket är ett betydligt värre brott än att vara en korthårig hårdrockare. 5/10
4. Dictators
Jaha ja, New York Dolls ger Glenn huvudvärk men den löjeväckande smörjan ger honom inte ens nageltrång. Dicators betydelse för rockhistorien? Hm, jag misstänker att Kane Roberts, Alice Cooper-gitarristen med kulsprutegitarren ni vet, kanske lyssnade på den här låten när han komponerade sitt epos ”A Strong Arm Needs A Stronger Heart”.
3/10 (lite roligt var den faktiskt)
5. Van Halen – Light Up the Sky
Van Halen i en av sina bröligaste och minst minnesvärda stunder, i alla fall när det gäller Van Halen II. Men det lugna sticket är ju värt hela entrépengen! Otroligt fräckt!
Ett albumspår som precis som Bobby skrev visar upp VH:s otroligt höga lägstanivå med Banarama-Dave framför/bakom/över/under/vid sidan om micken. 7/10
6. Blue Öyster Bar featuring Niklas ”Cüe” Hjulström – Böörnin’
Ah, så synd. De där små detaljerna som förstör ett fantastiskt upplägg. Gitarrintrot är helt genialiskt, och har således inget som helst med Iron Maiden – det nedriga sketbandet – att göra, vilket Halfamanifax ville låta påskina. Versen är också tuff och driven mesproppsrock av finaste märke. Sedan havererar allt när SVT Väst stolt presenterar årets stora satsning: REFRÄNGEN (som inte bara snortar gubbkalsong, den skryter dessutom om det på skolgården efteråt).
Ändå går det inte att bortse från hur makalöst befriande sådan här wimprock känns efter all stoner-, droner- och phonier than phony-rock på min namnes platta. (Jösses, vilket stolt gitarrsolo som levereras också) 7/10
7. Badlands – Dancing on the Edge
Jag kan aldrig göra anspråk på att ha analyserat Badlands första platta ned till minsta molekylen på samma sätt som Glenn har gjort – kanske är det därför jag är så förbluffad över det här låtvalet. Det här är helt odiskutabelt en av skivans absolut svagaste spår. Varför bränner inte Glenn av det briljanta öppningsspåret High Wire? Eller Streets Cry Freedom, Hard Driver, Rumblin’ Train eller Devil’s Stomp om han vill visa vilken fantastisk skiva Badlands är? Jag misstänker att han lyssnat sönder plattan och börjat bli charmad av subtiliteter som den akustiska gitarren som ligger och raspar högst oväntat, lågt i mixen, på sina ställen. Men nog om det.
Vad vill då Handsome Glenn säga oss med detta – King At the Kings nav – skivans epicentrum? Antagligen vill han, som jag har diskuterat med Bobby, visa att inte bara hårdrocken utan HELA LIVET nådde sin kulmen med Badlands första, 1989. För efter den här låten har Glenn mycket symboliskt bara spelat in en massa skit. (Men låt oss inte gå händelserna i förväg.)
Vad kan vi mer lära oss av den dystopin? Tja, kanske att Eric Singers stabbiga trummande gjorde så stort intryck på herrar Stanley och Simmons att han numera får turnera jorden runt uppsminkad till Katten – The Original Stabbig Drummer. 6/10
8. Lordi – B-sidan på Hardrock Hallelujah-singeln
Bara så där! 2/10
9. Accept – Midnight Mover
Det här låter exakt som det luktade i träslöjdssalen: Sågspån, lim och pubertal ångest. Refrängen sänder mig tillbaka till Torslandaskolans uppehållsrum där de klent intellektuellt begåvade härskade med järnhand över såväl stereon som makten till våldsutövning som tydligen är nödvändig på en kommunal högstadieskola. Fy fan. Jag hatar den här refrängen – jag vill se den inför domstol. 1/10
10. The Cult, apparently
Låt oss se vad hårdrockshandboken har att säga om det här:
*Bluesig hårdrock – Charmant
*Hårdrockig blues – Förhatligt
(…)
*Hårdrockig blues med en massa obefogade ”start och stopp” – Dödsstraff
Se där! 1/10
11. Aerosmith –
Jag ansträngde mig oerhört mycket för att ha Aerosmith som favoritband 1986-1987 ungefär. Jag hade nämligen lärt mig att det var lite genant att gilla Kiss mest. Nu har jag lagt det bakom mig och kan bara höra ett band som är sämre än Stones och Kiss och betydligt tristare än Dolls och Alice Cooper. Dessutom började de ju med att bara spela in OC-ballader redan innan tv-serien fanns! Mycket märkligt. 6/10
12. Living Colour – America
Nej. Men det var ett bra försök! 4/10
13. S.O.D.
Är det humor? Ja.
Är det roligt? Nej (inte tillnärmelsevis lika komiskt som den helt ohumoristiska Living Colour-låten alldeles nyss, till exempel)
Är det hårt? Ja.
Är det bra? Jag tror inte jag behöver svara på det.
Är Dan Lilker med? Jag tror det. Bra! 2/10
Ers majestät Kullen, jag är er humledoftande tjänare. Imponerande och roligt att musik kan locka fram så mycket tankar, ord och känslor.
Låt mig vidareutveckla min tankegång kring Accepts Priest-härmande. Det är lovvärt att härma Judas Priest, det är inte ens svårt, men det måste ske på rätt sätt: vad Accept har gjort kan liknas vid de där buskisporträtten man kan få för en femtilapp i Nordstan.
Vad gäller Ride The Lightning så tycker jag den har bättre låtar än Master of Puppets. Mitt konstaterande härrör sig inte ur en konversation från kulturvetenskapstiden (vilken jag helst vill glömma) utan snarare ur en ganska sen empirisk observation från i måndags. Bo Kulle bör kanske tona ner sina vilda projiceringar i framtiden.
Projiceringar? Ska vi tala om Disposable Heroes betydelse för din akademiska karriär istället?
1. Def Leppard – Another Hit And Run. High'n'dry skivan brände jag en hel månadspeng på och det var en av mina absoluta favoriter, den gjorde mig helt fartblind så jag svalde en hel del av deras efterföljare i ren eufori. Problem uppstod när den under mystiska omständigheter försvann och i avsaknad av Saida kom den aldrig i min ägo igen. Det har tagit mig så hårt att jag helt enkelt inte kom ihåg hur det lät. Men det hade helt klart varit värt att avstå en moppeförgasare till förmån för ett återköp. 10 snabbgashandtag av 10 möjliga.
2. Metallica – Escape. Metallica var i princip så hårt att det aldrig nådde Falkenberg, jag hade hört talas om någon som lyssnade på någonting som var något så in i helvete hårt. Numera känns det … inte fult så farligt men det är ett gott hantverk som toppas av tuffa sirener. 7 välta gravstenar av 10 möjliga.
3. Soundgarden – Drawing Flies. Var det verkligen inte bättre än så här eller är det bara en effekt av dåligt urval. Darwin har sagt sitt, denna låten kommer inte med in i nästa århundrade med livet i behåll. 4/10
4. Isbitiröven – Tufft i teorin sa bull och det var väl så det såg ut. På ritbordet hade dom värdens grej och marknadsavdelning hade gett dom ett namn att leva upp till. Stavgång när den är som mest förnedrande 4/10
5. Van Halen – Light Up The Sky. Årgångsdrambuie 7/10
6. Soundtrack till någon gudsförgäten califonsk måbra film. Eftertexterna rullar och allt söt står en upp i halsen. Om dom hade dragit upp keyborden till astronomisk nivå hade man lätt kunnat avvisa det som tidstypiskt men nu får jag inte ens glädjen att göra det. 3 minuter med tungan.
7. Badlands – Dancing on the Edge. Helt odiskutabelt skivans epicentrum där glenn med lättja slänger sin ärendecardigan i takfläkten och vräker ut sitt brösthårstrå. Det här är till och med bättre än Viveca Lärn i matolja tänker han högt och glider ner i spagat som han aldrig hämtar sig ifrån. När hans gamla spritdoftande vänner bara pissar på honom kommer hans nya vän samik in och skrapar upp honom. 10 affirmation av 10 möjliga.
8. Säg den vänskap som varar. Med stela ljumskar rattar konjaksglenne in sitt senaste fynd från hobex hårdrocksbyggsatsrea. Jag sätter lätt en snus i taket efter det här och det är inte portion. 1/10
9. Accept – Midnight Mover. Med tanke på att innebandytränaren inte fattade min programförklaring på lards tysklandsbidrag tänker jag inte vika ut mig nämnvärt här. 5/10
10. Isbitiröven revisited - : Glenn tar fram punschen och tennstopet han fick i konfirmationspresent. Det imponerar föga på församling och festens slut är bra nära. Det vill inte riktigt sätta guldkant på strupen och stannar bara vid en dålig lukt av anis. 2/10
11. Aerosvensson - . Glenn försöker bedjande be om ursäkt för sitt tilltag men vi hotar honom med att smälta om hans tennstop till hundbajs om han gör om det. En jäkligt gnällig låt och en enkelbiljett till Örebro står på spel. Men det är klart dom lirar bort en och serverar en riktigt smaklig anrättning. Du är förlåten 6/10
12. Smält den, Smält DEN. Var det för bobbys skull du blandade ihop korten och la in en låt med tyngd på basspelet. 1/10
13. Festen är över. 1/10
Fan, då ligger man efter igen då! Hur som helst - tack! För de hårda men också fina betygen. Tycker du verkligen att Van Halen är en sjua? Det glädjer mig mycket. Jo, en sak till... jag har aldrig riktigt förstått det här med affirmationsbetygen. Kan du förklara det över riktigt många öl någon kväll. Det går bra att sjunga förklaringen på spanska om du vill. Badlands 10 av 10... Wow! Du är en riktig kompis du, Samik!
Aha! Precis vad jag misstänkte! Glenns yrande om hur betygen fungerade för ett halvår sedan var helt allvarligt menat. Här blir han gladast över en sjua i betyg!? 7/10 är alltså det bästa betyget i Glenns bok! Könstikt!
Denna gången undvek jag decimal och +/- betyg för att inte glenn skulle lägga ner bloggen, jag lyckades nästan få det förståbart. Förklaringen på affirmationsbetygen kommer du inte få då jag aldrig dricker riktigt dricker många öl.
In med programförklaringen nu, fort fort fort.
Vart tog dom andra två medlemmarna vägen, är dom för stressade???
Nej, nej, nej! 10/10 är naturligtvis det bästa betyget. Alltid! Det som gladde mig var att Samik gav Van Halen en mustig 7/10 när historien visar att hans tycke för Fantastiska Fyran vanligtvis brukar ligga kring betyget 1/10.
Helt riktigt, Glenn. Samiks betyg på Van Halen och David Lee Roth kan ju närmast liknas vid en naken Siewert Öholm vältrandes på golvet i Caj P:s grillsås.
om glenn skall förstå liknelsen får du chipa in en äldre parant dam i caj p:s istället.
Ja, jo, jag tänkte ett tag på Ana Martinez. Men det är ju Bobby som har en faiblesse för fylliga argentiskor med eldigt osvenskt temprament.
13. Ja, det finns något att tillägga. Det finns inget mer avskyvärt än tokig hårdrock, speciellt inte tokig hårdrock med dumironiska texter.
Glenns förklaringen av Accepts lägsta stund - den där de lanserar sig själva som ett Heart coverband - är om möjligt ännu mer förvirrad än Samiks förklaring av sin (ganska tuffa) Accept-låt.
Post a Comment