1. Fu Manchu Det finns inte så mycket att säga om det här. Jag tycker synd om publiken om det här är konsertens höjdpunkt för det händer ju inte ett smack. Lite gitarrgnugg, lite pueril sång och ett och annat ironiskt djävulstecken tatuerat i ljumsken. Men The Wibster Wizard måste ha hittat något genialt gömt i all uppenbar mediokritet eftersom han väljer att inleda med den här köttbullar med rödbetssalladsmackan. Beats me. Hårdrock är det inte, eventuellt punk i chinos. Tre kilometer kvar till Stafsinge av tio vid starten.
2. Nazareth - Razmanaz Straight outta Dojans afterwork blandband. Det är coolt att klä sig som drag-queens och ändå ha kvar Hem till gården-skepparkransen – men Slade gjorde det oerhört mycket bättre än så här. Skön sång, tuffa trummor men det finns något – lyssna noga Erik, nu flyger grisar – obehagligt typiskt brittiskt över det här. Samma äcklighet som flåsorgelrockare som Deep Purple, Uriah Heep och UFO också vältrar sig i. Väntar nu med spänning på Headbang Glenns utläggning om Nazareths Snakes And Ladders från typ 1989. Når halvvägs: 5/10 (alltså ungefär Tröingeberg).
3. Japp, här har vi skandinavisk röjrock formulär 1A ur Gekås reaback. Komplett med affekterad sångare som spärrar upp ögonen och proklamerar njutningen det innebär att sova sked med Ebbot. Själv bryr jag mig inte nämnvärt. Jag är faktiskt för fin för det här. Klockrent Ringsegårdssväng (3/10)
4. Nej, nu börjar det bli rejält tröttsamt med Wibergs pseudorebelliska folkölsromantiker i truckerkeps. Att Micke Syd har det här på sin bäst just nu-lista i Hallands Nyheter tar inte jag som en garant för hög kvalitet. Annat är det förmodligen för mopedtanksboffarna på rastplatsen i Himle(riket) – där hans ord är lag. 3/10
5. Pantera – Fucking Hostile Kort, koncist och poetiskt. Ursinnet känns på något märkligt sätt faktiskt befogat. Jag är i gymnasieaggressionslimbo medan Bobby gladeligen talar om hur viktigt och roligt det är att folkdansfesten på skolan är obligatorisk. Något internt. 8/10 Hjortsbergsragg
6. The Arty Flummers – Dökött, baby Vad är det med Wiberg och distad bas? Jag antar att jag borde vara tacksam för att han inte inleder plattan med den här oändliga flugsvampsbluesen. Rena rama Horred – 1/10
7. Och så chockar han oss igen. Precis när man givit upp hoppet leverar Samik den här uppercutten helt ur det blå! Jag vinglar yr och kär. Jag överlåter till Bobby och andra teoretiker att konstatera att det inte är ”jiktig håjdjock.” Vi är i mål – Skrea strand! 10/10
8. Svårt. Jag hade nog älskat att se det här live om jag var på plats – lagom salongs och med gaiskepsen på svaj. Inte så lite gubbigt, men jag har alltid varit lite brådmogen och kaggagården har suttit där den sitter länge… 7/10
9.Television – See No Evil Jag förstår kopplingen till hårdrock. De där banden som började med hårdrock, sedan spelade grunge för att sedan lika hämningslöst som obegripligt började älska Dinosaur Jr. (vi snackar Mufflon 5 et consortes) stod ju plötsligt där i april 1995 och hävdade att Marquee Moon var den bästa skivan som någonsin gjorts. Själv stod jag då (och nu) lite på avstånd och kände mig lite nervös för att jag inte riktigt fattade grejen. Men… det är ju fint gitarrspel. 6/10 när man släntrar Industrivägen fram och känner sig dekadent.
10. N.W.A. Straight Outta Compton Ett oförlåtligt övertramp enligt Bobby Fuckfacketfax. Jag vågar inte ens kommentera det här eftersom Bobby kommer hugga som en kobra, förlåt – glasögonorm, på vad jag än skriver. 10/10 (Kungsäterklass)
11. Dear Mister Singer, why don’t you sack the band and go solo? Actually – don’t bother going solo either. 4/10 som Östra Gärdet när man är pissenödig.
12. Accept Otroligt övertygande sånginsats av Udo! Men musikalisk finess är inte en tysk paradgren. Peter Baltes såg alltid frän ut. Å andra sidan är Wolf Hoffman är en slö halvfigur. Ställd mot väggen med ballarna i handen drar till en en *^^* enligt den preussiska valfritt-betyg-paradoxen. Tack hej.
Mina farhågor håller på att besannas. Glenn har tagit på sig snigelkostymen och Bobby vill släppa skivor i en takt han inte själv kan hålla tempot till. Själv brottas jag dagligen med Glenns mustiga burgare. Vänder och vrider, sågar och hyllar, saltar och pepprar.
Bleeeaaaggh!! Den är ju krypterad! Jag jobbar för fulla muggar. Men jag tror att man kanske ska spela den på halva hastigheten tillsammans med ett winerbröd. - "We're gonna smaska mazariner tonight". Men jag ger mig inte, banne mig! Jag ska knäcka den och rädda världen...
Eh... ja, i så fall är ju kommentarer överflödiga. Men jag ger mig ändå inte. Dessutom nöjer jag mig inte längre med att bara rädda världen - jag ska förbättra den!
Förlåt! Jag har bara kunnat lyssna på Mountain-bootlegs nu när det snöar så. Leslie West fucking rules! Ok? Ska bara tvångsmässigt avverka en box med schweiziskt joddelhip-hop och koka pasta för hela mars sedan lovar jag att sätta betyg (alla mellan 4 och 6) på plattan.
Oj, oj, oj! Mina sluggeraktigt kreativa pekfingarar tycks tvångsmässigt hamna i warpspeed-läge hela tiden. Jag bara MÅSTE kommentera allt som händer, inte händer, ska hända, kanske kommer hända och eventuellt inte kommer hända på bloggen hela tiden. Jag ska försöka besinna mig men ni känner ju mig... Förlåt! Förresten, Glenn, så tycker jag att Magnums On a Storyteller's Night lämpar sig väldigt bra vid snöfall. Episk och härligt melodiös hårdrock. Den gör mig varm.
Var det hela recensionen? Jag fattar inte. Vad tyckte du om Pantera till exempel? Och vilken låt var med Magnum? Gör man så när betygen inte räcker till? Finns Magnum remastrade? Jag gillar inte digipack. Jag måste klippa sönder dem...
Akta bara så att du inte klipper dig i fingrarna i så fall! Jag trodde förresten att vi recenserade varandra!?! Dessutom är det ju bara jag som i ensamt majestät har lämnat in en alldeles utomordentlig recension av samens musikaliska hyllning till snöskotern. När får jag äran att läsa din?
1. Fu Manchu. Festivalrock! Jag vet inte vem som påpekade att artisterna egentligen är överflödiga på festivalerna, det räcker med att micka upp en baskagge – det handlar om att hoppa i takt och känna sig som på Woodstock (förra millenniets största skamfläck). Jag förstår inte vad som är bra med detta. Det verkar som om stonerrocken lider av den grövsta megalomanin av alla: de tror att allt, precis allt, de gör blir guld. Vi andra, ja till och med Gene Simmons, vet att det är omöjligt att tälja guld ur bajs. Nåväl, jag ska vara rättvis: trummisen spelar inte över, och gitarrljudet är fräsigt. 3/10.
2. Nazareth – Rob ’n’ Raz. Tufft fläskiga trummor. Det här är sån där låt som man måste hört på fyllan, helst på en förfest, för att till fullo uppskatta. Nu känns den mest som ett onödigt komplement till Sweet. 4/10.
3. Ja, jag håller med Bo Kulle: man kan se framför sig hur sångaren försöker se så där desperat ut, lite som den där kanadicken som spelar varje kväll någonstans i Sverige. Dessvärre känns det lite som en bulklåt, som en vinröd Ford Mondeo. 4/10.
4. ? – Are You Ready. Jag förstår fortfarande ingenting av den dussinrock som Samik snyter ur sig. 4/10.
5. Pantera - Fucking Hostile. Ja, nu blåser det på ordentligt – skjortan rakt ut, som man säger i Rannebergen. Ett härligt okomplicerat riff med ordentligt sväng som kör rakt in i en raksträcka i 220 där Dimebag Darrell laddar på med ett solo med alla effekter på samtidigt. Det är kanske den enda låten där distad röst inte låter fånig. Den största skillnaden mellan den här låten och de tidigare är att den här otroligt nog har en melodi och ett riff man kommer ihåg. 9/10.
6. Det är faktiskt ganska förvånande att Gene Simmons inte gett sig in på stonerrocken, det verkar ju vara där som pengarna ligger. 12 minuter av mitt liv rakt åt helvete.1/10.
7. Äntligen lite livsglädje, levererat av några tjejer. Sångerskan låter inte så snygg, men hennes glada tjejkompisar kan vara riktigt snygga. Något säger mig dock att det kan vara den hemska skådespelerskan Juliette Lewis och hennes band. Något annat säger mig att låten inte hade fått 5/10 om den hade varit på en annan samling.
8. Nämen vad är det här?! Blekfet sydstatsrock, tjock som Mississippi och varm som Texas. Det kan bara vara Lynyrd Skynyrd! Nu måste jag skryta lite: jag hade deras autografer på min gamla bas. Vi spelade en gång i Lund med First Floor Power, och deras trummis frågade mig vems autografer det var. Det var väldigt upplyftande att svara honom, den jävla konsthögskolefjanten. Hmm, jag vill sätta full poäng på detta, men det går inte så det får bli en 6/10.
9. Televinken. På något sätt påminner mig detta om Talking Heads. Det låter väldigt mycket konstskola och New York, och väldigt lite Texas. 3/10.
10. N.W.A – Office Space-låten. Slant Samik på tangentbordet? För det var väl Nitro som skulle ha spelats in? Jag vill inte kokettera om att jag inte förstår hiphop, tyckte mycket om Anthraxs ”I’m the Man” till exempel. Jag blir dock alltid lite generad och förlägen när jag hör sån här hiphop. Kände likadant när jag på tv såg Cirque de Soleil eller Lord of the Dance, eller för den delen när en 7-årig släkting mimade till Vandraren med tillhörande danssteg. Sedan finns det säkert viktigpettrar (som den där jävla människan Petra Wangler) som förklarar att det här är ett viktigt samtidsdokument, eller att N.W.A skulle vara bäst i sin genre. Jaha, tack för det. Men: det är ett tufft beat och gitarren är cool. Jag efterlyser förklaringar till Bo Kulles maxpoäng och till Samiks låtval. 2/10.
11. Deja Vu – Deja Vu. Deja vu, deja vu, deja vu. Deja vu, deja vu! Deja vu? Deja vu! 3/10.
12. Accept – Too High To Get It Right. Udo låter faktiskt som en blandning av Brian Johnson, Axl Rose och en härligt tjock gris. Han har med åren blivit lite av en skojfigur, bl a har E-Type skrivit en flåsspexig vikingaroman där en av huvudpersonerna heter just Udo. Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, det står helt still i huvudet efter de där mördande tråkiga mata på e-strängen-låtarna. 5/10.
Glenn, får jag fråga en sak? Det gäller den fjärde låten här som du beskriver som Jane' Addiction på acid och senare ger åtta av tio betyg. Eftersom du dömde ut Jane's Addiction helt på min platta så är det alltså bättre med ett band som låter som dem FAST först när du tagit LSD? Att sedan du ger den skitlåten ett högre betyg än Strutter låter jag gå okommenterat, fast jag skäms å dina vägnar.
Ok, Bo! För det första: om jag skulle trippa på LSD så skulle jag antagligen inte heller skratta åt Face Really, utan med. Men jag trippar aldrig som du nog vet! För det andra: Med hänvisning till en av dina egna tidigare kommentarer, Bo (i ett skåp), recenserar vi ju lika mycket varandra som våra hembrända digitaliserade livsberättelser. Och i det sammanhanget så är ju 3/10 ett helt befogat betyg. Jag vet jag ju att du kan så mycket bättre. Liksom Jane's Addiction, trots sina alltför stora pretentioner, kunde bättre... då och då. Nej, Had a Dad är ingen bra låt. Inte nu heller... och inte nu. För det tredje: Betyget 8/10 (Strutters) kan väl knappast vara varken mer eller mindre än just betyget 8/10 (hur man än vrider och vänder på det??! Eller ser man annorlunda på det i
Fel knapp. Jag försöker igen. Alltså: 8/10 kan väl knappast vara varken mer eller mindre än just 8/10. Eller ser man annorlunda på det i Högsbo? Vill bara försäkra mig, och alla andra, om att vi fortfarande använder oss av samma betygsskala.
Bah. Jag förstår inte första hälften av ditt (dina) inlägg. Sedan tog jag uppenbarligen fel - jag fick för mig att du hade satt en sjua på Strutter. Jag ber om ursäkt. Rätt ska vara rätt och dagens rätt Hotell Mårtensson är inte alltid lika god som man hoppas när man läser menyn. Nåväl: det gör det knappast bättre att du satte SAMMA betyg på Strutter "Kiss blir inte bättre än så här". Nähä, men The Dussinrock Mongoloids blir tydligen exakt lika bra??
Hela det här projektet känns som att jag försöker visa mina tecknade bilar för konststudenter, helt okänsligt bemötande av de svulstiga linjerna. Sen att vissa försöker spela med genom att kasta in en El Camino på bloggen ser jag mer som ett hån.
1. Fu Manchu - Hell on Wheels Live varianten är något syltig men på album är den jättemysig. Den smyger sig på och drar igång. En låt att köra bil i, bil alltså.
2. Nazareth - Razamanaz Fräsigt var ordet, en platta ljummen bayersk, för korta jeans, en stor kladd studio line i håret och nu skall vi ut och knulla blick i ögonen. Man var oslagbar efter en omgång Nazareth. Tyvärr hamnade man alltid ensam i pojkrummet framåt tvåtiden undrande varför jag inte spelade fotboll istället.
3. Gluecifer - I Got War Finfin norsk export. Lika enkelt som att pumpa olja och definitivt ett lika tufft arbete. Att man sedan hittar produkten på statoil väljer jag att bortse ifrån.
4. Turbonegro - Ride with us Heroin och pizzeria i en oslagbar kombination, Norge pissar ånyo på sin granne i öst.
5. Pantera - Fucking hostile Halva om inte hela gymnasiet gick åt att analysera om verkligen framsidans käftsmäll var på riktigt, jag var övertygad. I mitt fall satte sig låtarna som en spark i skrevet likt de man fick under rasterna i mellanstadiet. Man sväljer, svettas och försöker hitta sin värdighet, men har man glasögon så får man helt enkelt försöka se tuff ut hemma.
6. Om - Annapurna Kommer från plattan "Variations on a Theme" och harvar i samma träsk som Sleep. Nu vet ni hur resten låter.
7. Detroit Cobras - I Wanna Holler OTROLIGT fegt att klämma in en 5:a då det finns en liten liten risk att göra bort sig. Förtjänstfullt så slår både Beau och Glenn till med rättvisa betyg och får därmed gå med en lapp på ryggen hela dagen.
Vad det stod på lappen…. "Kiss me I don't smoke"
8. The Allman Brothers Band - Stand Back Jag är fortfarande i analysfasen av detta bandet och valde en låt lite på chans. Farligt nära svår gubbighet men är man på väg ur fasen ung vuxen så kan det vara ett klädsamt attribut, lite som att vara en motorman istället för motorburen ungdom.
9. Television - See No Evil Kan det bli mer hårdrock än televinken, absolute. Men rättrådigt framför man sitt budskap och det är bara att ställa sig i ledet. Titta först vänster, sedan höger och sedan vänster igen …. EVIL…och nu kör vi solo.
10. N.W.A. - Straight outta Compton När jag kör till jobbet i min Volvo så är jag ganska nära biskopsgården i alla fall, så visst är jag integrerad och kan lyssna på detta. Hård rock eller inte men det är hårt, elakt och bara bra.
11. Death from Above 1979 - Little Girl Hallå killar, vem är det ni sparkar på? Å är det killen med smala jeans! Får jag vara med på ett hörn, tack och smack där sprak mjälten. Rätt åt honom, komma till plugget med rocker ambitioner, har ni förresten sett att Cobbler har släppt Plattini edition på VM bollen.
12. Accept - To high to get it right Medans jag körde rally med min röda Mustang med limpasadel pågick ett världskrig. England mot tyskland. Tysk pansar var svårslagen vad nu ens det engelska stålet försökta frambringa för skada. Härförare UDO slog snabbt och effektivt på deras språk med en retsam brytning, vi har lärt oss sen sist så kom inte hit och snacka punk med oss punkjälvar. Hela staten Gaylord fick vika sig under trycket.
25 comments:
Men kom igeeen nu då. Jag är jättenyfiken.
Hylla den annars pajar jag bloggen.
Betyg och kommentarer på The Power of Metaironi kommer snart. Men vad är det för Manowar-kille på bilden? Scary stuff...
när är snart
1. Fu Manchu
Det finns inte så mycket att säga om det här. Jag tycker synd om publiken om det här är konsertens höjdpunkt för det händer ju inte ett smack. Lite gitarrgnugg, lite pueril sång och ett och annat ironiskt djävulstecken tatuerat i ljumsken. Men The Wibster Wizard måste ha hittat något genialt gömt i all uppenbar mediokritet eftersom han väljer att inleda med den här köttbullar med rödbetssalladsmackan. Beats me. Hårdrock är det inte, eventuellt punk i chinos. Tre kilometer kvar till Stafsinge av tio vid starten.
2. Nazareth - Razmanaz
Straight outta Dojans afterwork blandband. Det är coolt att klä sig som drag-queens och ändå ha kvar Hem till gården-skepparkransen – men Slade gjorde det oerhört mycket bättre än så här. Skön sång, tuffa trummor men det finns något – lyssna noga Erik, nu flyger grisar – obehagligt typiskt brittiskt över det här. Samma äcklighet som flåsorgelrockare som Deep Purple, Uriah Heep och UFO också vältrar sig i. Väntar nu med spänning på Headbang Glenns utläggning om Nazareths Snakes And Ladders från typ 1989.
Når halvvägs: 5/10 (alltså ungefär Tröingeberg).
3. Japp, här har vi skandinavisk röjrock formulär 1A ur Gekås reaback. Komplett med affekterad sångare som spärrar upp ögonen och proklamerar njutningen det innebär att sova sked med Ebbot. Själv bryr jag mig inte nämnvärt. Jag är faktiskt för fin för det här.
Klockrent Ringsegårdssväng (3/10)
4. Nej, nu börjar det bli rejält tröttsamt med Wibergs pseudorebelliska folkölsromantiker i truckerkeps. Att Micke Syd har det här på sin bäst just nu-lista i Hallands Nyheter tar inte jag som en garant för hög kvalitet. Annat är det förmodligen för mopedtanksboffarna på rastplatsen i Himle(riket) – där hans ord är lag. 3/10
5. Pantera – Fucking Hostile
Kort, koncist och poetiskt. Ursinnet känns på något märkligt sätt faktiskt befogat. Jag är i gymnasieaggressionslimbo medan Bobby gladeligen talar om hur viktigt och roligt det är att folkdansfesten på skolan är obligatorisk. Något internt.
8/10 Hjortsbergsragg
6. The Arty Flummers – Dökött, baby
Vad är det med Wiberg och distad bas? Jag antar att jag borde vara tacksam för att han inte inleder plattan med den här oändliga flugsvampsbluesen. Rena rama Horred – 1/10
7. Och så chockar han oss igen. Precis när man givit upp hoppet leverar Samik den här uppercutten helt ur det blå! Jag vinglar yr och kär. Jag överlåter till Bobby och andra teoretiker att konstatera att det inte är ”jiktig håjdjock.”
Vi är i mål – Skrea strand! 10/10
8. Svårt. Jag hade nog älskat att se det här live om jag var på plats – lagom salongs och med gaiskepsen på svaj. Inte så lite gubbigt, men jag har alltid varit lite brådmogen och kaggagården har suttit där den sitter länge… 7/10
9.Television – See No Evil
Jag förstår kopplingen till hårdrock. De där banden som började med hårdrock, sedan spelade grunge för att sedan lika hämningslöst som obegripligt började älska Dinosaur Jr. (vi snackar Mufflon 5 et consortes) stod ju plötsligt där i april 1995 och hävdade att Marquee Moon var den bästa skivan som någonsin gjorts. Själv stod jag då (och nu) lite på avstånd och kände mig lite nervös för att jag inte riktigt fattade grejen. Men… det är ju fint gitarrspel.
6/10 när man släntrar Industrivägen fram och känner sig dekadent.
10. N.W.A. Straight Outta Compton
Ett oförlåtligt övertramp enligt Bobby Fuckfacketfax. Jag vågar inte ens kommentera det här eftersom Bobby kommer hugga som en kobra, förlåt – glasögonorm, på vad jag än skriver. 10/10 (Kungsäterklass)
11. Dear Mister Singer, why don’t you sack the band and go solo? Actually – don’t bother going solo either. 4/10 som Östra Gärdet när man är pissenödig.
12. Accept
Otroligt övertygande sånginsats av Udo! Men musikalisk finess är inte en tysk paradgren. Peter Baltes såg alltid frän ut. Å andra sidan är Wolf Hoffman är en slö halvfigur. Ställd mot väggen med ballarna i handen drar till en en *^^* enligt den preussiska valfritt-betyg-paradoxen. Tack hej.
när kommer resten??? var är ni någonstans.
En vecka i piteå med tunga löften???
Mina farhågor håller på att besannas. Glenn har tagit på sig snigelkostymen och Bobby vill släppa skivor i en takt han inte själv kan hålla tempot till. Själv brottas jag dagligen med Glenns mustiga burgare. Vänder och vrider, sågar och hyllar, saltar och pepprar.
Bleeeaaaggh!! Den är ju krypterad! Jag jobbar för fulla muggar. Men jag tror att man kanske ska spela den på halva hastigheten tillsammans med ett winerbröd. - "We're gonna smaska mazariner tonight". Men jag ger mig inte, banne mig! Jag ska knäcka den och rädda världen...
Släpp de fulla muggarna nu! Wibblo har bett om betyg och kommentarer inte ett pisseprov.
Eh... ja, i så fall är ju kommentarer överflödiga. Men jag ger mig ändå inte. Dessutom nöjer jag mig inte längre med att bara rädda världen - jag ska förbättra den!
Förlåt! Jag har bara kunnat lyssna på Mountain-bootlegs nu när det snöar så. Leslie West fucking rules! Ok? Ska bara tvångsmässigt avverka en box med schweiziskt joddelhip-hop och koka pasta för hela mars sedan lovar jag att sätta betyg (alla mellan 4 och 6) på plattan.
glöm inte decimalbetygen bara
Oj, oj, oj! Mina sluggeraktigt kreativa pekfingarar tycks tvångsmässigt hamna i warpspeed-läge hela tiden. Jag bara MÅSTE kommentera allt som händer, inte händer, ska hända, kanske kommer hända och eventuellt inte kommer hända på bloggen hela tiden. Jag ska försöka besinna mig men ni känner ju mig... Förlåt! Förresten, Glenn, så tycker jag att Magnums On a Storyteller's Night lämpar sig väldigt bra vid snöfall. Episk och härligt melodiös hårdrock. Den gör mig varm.
Love Bo
Var det hela recensionen? Jag fattar inte. Vad tyckte du om Pantera till exempel? Och vilken låt var med Magnum? Gör man så när betygen inte räcker till? Finns Magnum remastrade? Jag gillar inte digipack. Jag måste klippa sönder dem...
Akta bara så att du inte klipper dig i fingrarna i så fall! Jag trodde förresten att vi recenserade varandra!?! Dessutom är det ju bara jag som i ensamt majestät har lämnat in en alldeles utomordentlig recension av samens musikaliska hyllning till snöskotern. När får jag äran att läsa din?
Ikväll!
1. Fu Manchu. Festivalrock! Jag vet inte vem som påpekade att artisterna egentligen är överflödiga på festivalerna, det räcker med att micka upp en baskagge – det handlar om att hoppa i takt och känna sig som på Woodstock (förra millenniets största skamfläck). Jag förstår inte vad som är bra med detta. Det verkar som om stonerrocken lider av den grövsta megalomanin av alla: de tror att allt, precis allt, de gör blir guld. Vi andra, ja till och med Gene Simmons, vet att det är omöjligt att tälja guld ur bajs. Nåväl, jag ska vara rättvis: trummisen spelar inte över, och gitarrljudet är fräsigt. 3/10.
2. Nazareth – Rob ’n’ Raz. Tufft fläskiga trummor. Det här är sån där låt som man måste hört på fyllan, helst på en förfest, för att till fullo uppskatta. Nu känns den mest som ett onödigt komplement till Sweet. 4/10.
3. Ja, jag håller med Bo Kulle: man kan se framför sig hur sångaren försöker se så där desperat ut, lite som den där kanadicken som spelar varje kväll någonstans i Sverige. Dessvärre känns det lite som en bulklåt, som en vinröd Ford Mondeo. 4/10.
4. ? – Are You Ready. Jag förstår fortfarande ingenting av den dussinrock som Samik snyter ur sig. 4/10.
5. Pantera - Fucking Hostile. Ja, nu blåser det på ordentligt – skjortan rakt ut, som man säger i Rannebergen. Ett härligt okomplicerat riff med ordentligt sväng som kör rakt in i en raksträcka i 220 där Dimebag Darrell laddar på med ett solo med alla effekter på samtidigt. Det är kanske den enda låten där distad röst inte låter fånig. Den största skillnaden mellan den här låten och de tidigare är att den här otroligt nog har en melodi och ett riff man kommer ihåg. 9/10.
6. Det är faktiskt ganska förvånande att Gene Simmons inte gett sig in på stonerrocken, det verkar ju vara där som pengarna ligger. 12 minuter av mitt liv rakt åt helvete.1/10.
7. Äntligen lite livsglädje, levererat av några tjejer. Sångerskan låter inte så snygg, men hennes glada tjejkompisar kan vara riktigt snygga. Något säger mig dock att det kan vara den hemska skådespelerskan Juliette Lewis och hennes band. Något annat säger mig att låten inte hade fått 5/10 om den hade varit på en annan samling.
8. Nämen vad är det här?! Blekfet sydstatsrock, tjock som Mississippi och varm som Texas. Det kan bara vara Lynyrd Skynyrd! Nu måste jag skryta lite: jag hade deras autografer på min gamla bas. Vi spelade en gång i Lund med First Floor Power, och deras trummis frågade mig vems autografer det var. Det var väldigt upplyftande att svara honom, den jävla konsthögskolefjanten. Hmm, jag vill sätta full poäng på detta, men det går inte så det får bli en 6/10.
9. Televinken. På något sätt påminner mig detta om Talking Heads. Det låter väldigt mycket konstskola och New York, och väldigt lite Texas. 3/10.
10. N.W.A – Office Space-låten. Slant Samik på tangentbordet? För det var väl Nitro som skulle ha spelats in? Jag vill inte kokettera om att jag inte förstår hiphop, tyckte mycket om Anthraxs ”I’m the Man” till exempel. Jag blir dock alltid lite generad och förlägen när jag hör sån här hiphop. Kände likadant när jag på tv såg Cirque de Soleil eller Lord of the Dance, eller för den delen när en 7-årig släkting mimade till Vandraren med tillhörande danssteg. Sedan finns det säkert viktigpettrar (som den där jävla människan Petra Wangler) som förklarar att det här är ett viktigt samtidsdokument, eller att N.W.A skulle vara bäst i sin genre. Jaha, tack för det. Men: det är ett tufft beat och gitarren är cool. Jag efterlyser förklaringar till Bo Kulles maxpoäng och till Samiks låtval. 2/10.
11. Deja Vu – Deja Vu. Deja vu, deja vu, deja vu. Deja vu, deja vu! Deja vu? Deja vu! 3/10.
12. Accept – Too High To Get It Right. Udo låter faktiskt som en blandning av Brian Johnson, Axl Rose och en härligt tjock gris. Han har med åren blivit lite av en skojfigur, bl a har E-Type skrivit en flåsspexig vikingaroman där en av huvudpersonerna heter just Udo. Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, det står helt still i huvudet efter de där mördande tråkiga mata på e-strängen-låtarna. 5/10.
Glenn, får jag fråga en sak? Det gäller den fjärde låten här som du beskriver som Jane' Addiction på acid och senare ger åtta av tio betyg. Eftersom du dömde ut Jane's Addiction helt på min platta så är det alltså bättre med ett band som låter som dem FAST först när du tagit LSD? Att sedan du ger den skitlåten ett högre betyg än Strutter låter jag gå okommenterat, fast jag skäms å dina vägnar.
skall läsa texasdvärgens bitterfega betyg några gånger till så jag får upp pulsen för en programförklaring
Ok, Bo! För det första: om jag skulle trippa på LSD så skulle jag antagligen inte heller skratta åt Face Really, utan med. Men jag trippar aldrig som du nog vet!
För det andra: Med hänvisning till en av dina egna tidigare kommentarer, Bo (i ett skåp), recenserar vi ju lika mycket varandra som våra hembrända digitaliserade livsberättelser. Och i det sammanhanget så är ju 3/10 ett helt befogat betyg. Jag vet jag ju att du kan så mycket bättre. Liksom Jane's Addiction, trots sina alltför stora pretentioner, kunde bättre... då och då. Nej, Had a Dad är ingen bra låt. Inte nu heller... och inte nu.
För det tredje: Betyget 8/10 (Strutters) kan väl knappast vara varken mer eller mindre än just betyget 8/10 (hur man än vrider och vänder på det??! Eller ser man annorlunda på det i
Fel knapp. Jag försöker igen. Alltså: 8/10 kan väl knappast vara varken mer eller mindre än just 8/10. Eller ser man annorlunda på det i Högsbo?
Vill bara försäkra mig, och alla andra, om att vi fortfarande använder oss av samma betygsskala.
Glenn af Ordnung
Bah. Jag förstår inte första hälften av ditt (dina) inlägg. Sedan tog jag uppenbarligen fel - jag fick för mig att du hade satt en sjua på Strutter. Jag ber om ursäkt. Rätt ska vara rätt och dagens rätt Hotell Mårtensson är inte alltid lika god som man hoppas när man läser menyn. Nåväl: det gör det knappast bättre att du satte SAMMA betyg på Strutter "Kiss blir inte bättre än så här". Nähä, men The Dussinrock Mongoloids blir tydligen exakt lika bra??
Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred. Tarmvred.
Jag vet att det är svårt att rättfärdiga den här smörjan, men du har faktiskt lovat att försöka.
Men kom igeeen nu då. Jag är jättenyfiken.
Förklara den annars pajar jag bloggen.
Hela det här projektet känns som att jag försöker visa mina tecknade bilar för konststudenter, helt okänsligt bemötande av de svulstiga linjerna. Sen att vissa försöker spela med genom att kasta in en El Camino på bloggen ser jag mer som ett hån.
1. Fu Manchu - Hell on Wheels
Live varianten är något syltig men på album är den jättemysig. Den smyger sig på och drar igång. En låt att köra bil i, bil alltså.
2. Nazareth - Razamanaz
Fräsigt var ordet, en platta ljummen bayersk, för korta jeans, en stor kladd studio line i håret och nu skall vi ut och knulla blick i ögonen. Man var oslagbar efter en omgång Nazareth. Tyvärr hamnade man alltid ensam i pojkrummet framåt tvåtiden undrande varför jag inte spelade fotboll istället.
3. Gluecifer - I Got War
Finfin norsk export. Lika enkelt som att pumpa olja och definitivt ett lika tufft arbete. Att man sedan hittar produkten på statoil väljer jag att bortse ifrån.
4. Turbonegro - Ride with us
Heroin och pizzeria i en oslagbar kombination, Norge pissar ånyo på sin granne i öst.
5. Pantera - Fucking hostile
Halva om inte hela gymnasiet gick åt att analysera om verkligen framsidans käftsmäll var på riktigt, jag var övertygad. I mitt fall satte sig låtarna som en spark i skrevet likt de man fick under rasterna i mellanstadiet. Man sväljer, svettas och försöker hitta sin värdighet, men har man glasögon så får man helt enkelt försöka se tuff ut hemma.
6. Om - Annapurna
Kommer från plattan "Variations on a Theme" och harvar i samma träsk som Sleep. Nu vet ni hur resten låter.
7. Detroit Cobras - I Wanna Holler
OTROLIGT fegt att klämma in en 5:a då det finns en liten liten risk att göra bort sig. Förtjänstfullt så slår både Beau och Glenn till med rättvisa betyg och får därmed gå med en lapp på ryggen hela dagen.
Vad det stod på lappen…. "Kiss me I don't smoke"
8. The Allman Brothers Band - Stand Back
Jag är fortfarande i analysfasen av detta bandet och valde en låt lite på chans. Farligt nära svår gubbighet men är man på väg ur fasen ung vuxen så kan det vara ett klädsamt attribut, lite som att vara en motorman istället för motorburen ungdom.
9. Television - See No Evil
Kan det bli mer hårdrock än televinken, absolute. Men rättrådigt framför man sitt budskap och det är bara att ställa sig i ledet. Titta först vänster, sedan höger och sedan vänster igen …. EVIL…och nu kör vi solo.
10. N.W.A. - Straight outta Compton
När jag kör till jobbet i min Volvo så är jag ganska nära biskopsgården i alla fall, så visst är jag integrerad och kan lyssna på detta. Hård rock eller inte men det är hårt, elakt och bara bra.
11. Death from Above 1979 - Little Girl
Hallå killar, vem är det ni sparkar på? Å är det killen med smala jeans! Får jag vara med på ett hörn, tack och smack där sprak mjälten.
Rätt åt honom, komma till plugget med rocker ambitioner, har ni förresten sett att Cobbler har släppt Plattini edition på VM bollen.
12. Accept - To high to get it right
Medans jag körde rally med min röda Mustang med limpasadel pågick ett världskrig. England mot tyskland. Tysk pansar var svårslagen vad nu ens det engelska stålet försökta frambringa för skada. Härförare UDO slog snabbt och effektivt på deras språk med en retsam brytning, vi har lärt oss sen sist så kom inte hit och snacka punk med oss punkjälvar. Hela staten Gaylord fick vika sig under trycket.
Post a Comment