1. Morbid Angel - Jag är fullkomligt övertygad om att djävulen har bättre musiksmak än så här. Ett tips i all välmening, kära jättetuffa djävulsdyrkarkillar, om ni väl vara ännu fränare: Vad sägs om en Iran-turné under namnet Islamicide efter det att ni satt några Muhammed-karikatyrer på omslaget? Då kan vi nog snacka om hus i helvete. Deal? 2/10
2. Dillinger Escape Plan antagligen Jag tror att jag har skivan som den här låten är med på. Jag har lyssnat på den en halv gång. Dvd:n som medföljde har jag däremot sett kanske två tredjedelar av. Verkligen festlig. Ett gäng glada Clearasil-nyttjare (bandet) flåsar runt och fiser och kör lite Jackass-light-craziness. Något som också återspeglas i Cortege-programsjazzandet som man hör i musiken. Hade de bara ägnat sig åt ADHD-hardcore hade jag kunnat acceptera det här, men nu… nej, väx upp, för era mödrars skull. 3/10
3. Brujeira Jo, Erik – vi förstår: Tjockisar, autentiska mordbilder på omslagen och en politisk agenda som ligger dig varmt om hjärtat och är ”åh-så-fräsch” i rocksammanhang.
Pero, donde està los cojones? Den här låten har ju för fan ett etnostick! Eller för att tala i klarspråk: Någon har bajsat i din taco. 3/10
4. Grungeharmonier - Grungeharmonier. Grungeharmonier. Vi tar det igen: GRUNGEHARMONIER. (Är det inte hög tid med en låt som avhandlar det tidlösa ämnet ”Tillfälliga sexuella förbindelser med lössläppta damer” snart? Nähä.) 3/10
5. Pantera Jag gillar Pantera. I ett annat sammanhang hade jag gett den här låten ett högre betyg. Men efter betongkepsinledningen på den här plattan är det här som att trycka i sig en 400 grams grillchipspåse när illamåendet är som mest monumentalt. 5/10
6. Judas Priest – Judas (Is?) Rising Här var det minsann vansinnig hårdrocksfloskelbingo! Destiny! Betrayal! Taking No Prisoners! Prophecy! Ascending from Hell! And it just goes on…
Ok, för att deras comeback både var bättre och värdigare än Kiss dito, men det är inte så här jag vill ha min Priest. Mjukare, halare, slöare och klibbigare ska den vara – Priesten alltså. 4/10
7. King Diamond – Sleepless Nights Första ”riktiga” låten på plattan. Kul! Jag hade glömt att han faktiskt hade en sådan cool falsett (på riktigt). Allt är tip-topp innan han börjar yra om Missy, Huset och DEM med Kakmonstretröst. Ungefär där sloknar mustaschen betänkligt och luften går ur den här danska sufflén. Synd. 6/10
8. Metallica – Fight Fire With Fire En riktig vattendelare för Metallica-fans efter vad jag har förstått. Är man puritan gillar man tydligen inte att låten med Metallicas mått är så simpel och rak. Obegripligt. Jag tycker det är bland det absolut tuffaste de gjort. Thrashhistorien börjar här och kunde, i min bok, lika väl sluta här. 9/10
9. Motörhead – Terminal Show Sväng! Det var banne mig på tiden. Det har var den första låten på den här plattan som både är Hård och Rock. 9/10
10. Slayer – Born To Be Wild Jag begrep mig aldrig på Slayer. De känns som urtypen för ett band som indiepoparen sätter på kavajslaget för att gardera sig. Sedan tycker jag att Steppenwolf-åbäket till låt är våldsamt trist redan i original. Hårdrockscover-institutet i Katowice slog väl redan 1983 fast att den enda låten det var värre skottpengar att göra cover på än den här var Purple Haze, om inte jag missminner mig? 3/10
11. Kellogg’s Tony The Tiger – They’re GRRRRRRRReat! Det var precis sådan här onyanserad skit som fick en att stänga av Headbanger’s Ball klockan 02.35 varje söndagsnatt under sommarloven på högstadiet och gymnasiet – djupt besviken – för att istället hänge sig åt självbefläckelse. Jag känner mig fortfarande förorättad och otillfredställd. 2/10
12. Maggie Should Have Nuked ’Em – Inflation Blues Mikael Wiehe-metal. Som vi har väntat. 0,01/10
13. Megadeth – Mary Jane Eftersom det låter som att han kräks när han sjunger undrar jag hur det låter när han bajsar. Dated. 3/10
14. Ted Nugent – Wham Dang I’m George Michael’s Mystery Man Det börjar grabbflabbigt och trevligt med lite gött snack änna. Men var det verkligen en bra idé att tolka Charlie Normans musik (och Lennie Normans text) på ostämd elgitarr? Kanske. 2/10
1. Morbid Angel – Rapture. Ja, jag tänkte det kunde vara lite oväntat och fräscht att öppna med lite klassisk death metal från Tampa. Jag håller med Beau om Islamicide, det hade varit oerhört tufft! På något sätt tycker jag ändå att det här är en frän låt. Det låter också som om sångaren David Vincent ropar ”BÖG!” precis innan sista solot. Fräsigt! Sedan måste jag erkänna att superflangergitarren låter väldigt tuff efter första refrängen. 5/10.
2. Dillinger Escape Plan – Panasonic Youth. Samma idé som ovan. Låten håller ju ingen standard alls, men det går vansinnigt fort! 3/10.
3. Brujeria – Anti-Castro. Ja, äntligen! Äntligen ett hårdrocksband som vågar ta ställning. Jävligt synd med etno-sticket dock. ”Yo soy anti Castro!”. Ja, jag med! 6/10.
4. Mastodon – The Bit. Grungeharmonier? Jag brukar förknippa denna hemska företeelse med att körsjunga i kvintintervall och med att sångaren håller micken könstigt och tramsar sig med nervösa handryckningar, men för Beau Hill så är det något helt annat. Jag tycker det slamrar på bra. En anledning till att jag lyssnar på Mastodon är att de i en intervju dissade det fantastiskt mesiga bandet Dream Theater genom att kalla sångaren för ”flamboyantly homosexual” och deras basist för ”a little chinese girl”. Respekt! 6/10.
5. Pantera – 13 Steps to Nowhere. Introt påminner mig om ”Hot For Teacher” med Van Halen, en annan makalös brödrakombo. Sedan bär det av i ett superriffande! Don’t mess with Texas! 7/10
6. Judas Priest – Judas Rising. Vilken oväntad comeback! Som en blixt från klar himmel! Låten kunde faktiskt varit med på Sin After Sin, en i och för sig överskattad Priestsnurra. Vad gäller texten, ja, Rob har ju faktiskt inte gjort en bra text sedan Turbo Lover. Däremot har ju låttitlarna nästan varit sprängfyllda med bögigheter: Ram It Down, Eat Me Alive, Jawbreaker, Point of Entry, the Ripper, Riding the Wind… Oavsett, det här är klassisk mopedhårdrock för killar. Ett plus också för att Glenn och KK fortfarande är rejält rötna på gitarr. 9/10.
7. King Diamond – Sleepless Nights. Jag har egentligen aldrig lyssnat på King Diamond. Det här är den enda plattan jag har med dem. Har dock många gymnasieminnen till den här låten; Beau spelade in ett nästan legendariskt blandband med essentiell hårdrock: Fate’s Warning, Racer X, King’s X etc. Det var ju dock några år sedan, faktiskt halva mitt liv. Därför har jag halverat poängen. En poäng går rakt till den härligt jylländska mustaschen. En poäng för den tuffa falsetten. En poäng för att det är Mikkey Dee på trummor. 3/10.
8. Metallica – Fight Fire with Fire. Raka rör, och kanske det bästa volymökandet någonsin: det blir bara högre, högre och högre! Jävligt tufft hela låten igenom. Metallica förlorade faktiskt allt efter Cliff Burton dog. 10/10.
9. Motörhead – Terminal Show. Ja, det svänger som tusan, på det där raka Motörheadsättet. Inferno-plattan var lite av en nytändning för Lemmy och killarna. Sedan släppte de ”Kiss of Death” i år, och då lät det rätt trött igen. Steve Vai gästar med otroligt smakfullt solo. Förvånande! 8/10.
10. Slayer – Born To Be Wild. Den slutgiltliga versionen jämte the Cult’s. De tar i så det nästan spricker! 5/10.
11. Entombed – Ensemble of the Restless. Snabbt och rakt som tusan, skjortan rakt ut! Texten handlar tydligen om vänsteraktivister; att de är medelklassungar eller nåt. Jag vet inte, det är lite luddigt. 6/10.
12. La Renga – Las Cosas Que Hace. När jag var i Buenos Aires för snart tre år sedan spelades denna låt i princip överallt hela tiden. Jag blev jätteglad och tänkte att ”här är allt som det ska vara”. Inga narcissistiskt inåtvända tramsartister som är så populära på denna förvirrade kontinent hördes. Ja, jag tänker på Muse, Radiohead, Sonic Youth, The slöa Knife, mongorösten Anna Ternheim, Frida Hyvönen, the jävla Concretes, Juvelen och annat tjafs typ Morrissey. Istället blir tre stycken överviktiga taffliga latinos (lyssna på det makalöst banal-orientaliska solot!) megastjärnor. Helt rätt. Beau Hill, i sin totala ignorans och förutsägbara anglocentrism (ni minns väl Arctic Monkeys, fy fan vilket jävla skämt) kallar det för Wiehe-metal. Inget kunde vara mer felaktigt, det här är riktigt tuff tjockislatinohårdrock! 10/10.
13. Megadeth – Mary Jane. Det tog mig sisådär 5 år att inse att Mary Jane är marijuana. Så naiv hårdockare var jag. Dave Mustaine har egentligen bara gjort ett riff. Det är det där riffet som gårh-eee-c-eee-c#-eee. Ja, inspirationen tröt, tänkte att all hårdrock är bra. Men som Beau är snabb på att peka ut, det finns både bra och dålig hårdrock. 1/10.
14. Ted Nugent – Wang Dang Sweet Poontang. Jag och Claude Chandelier (aka Åke) bråkade nästan på Bengans om vem som skulle få köpa ”Great Gonzos” för 60 spänn. Claude, den är din för en frittbricka med vitlök på Palles. Tufft mellansnack, tuff titel, sedan kunde Ted ha gått av scenen och skjutit av några rådjur eller något. 1/10.
Slutligen: det tog mig 10 minuter att sno ihop denna samling. I efterhand var det kanske inte så bra låtar, och inte så smart heller. Men det är ju det som är charmen med hårdrock, tänk på det!
2. Dillinger Escape Plan – Panasonic Youth. Blev rädd för att hardcorefax hade fått Denis Lyxén bonanza. Sen blev det något annat lika illa. I sina bästa stunder låter det som något Mike Patton projekt, dock utan ett klädsamt överflöd av saliv. 3 den har någonting av 10 möjliga
3. Brujeria – Anti-Castro. Dom här killarna kan få mig att äta tacos med bajs. Han sjunger så överljudstufft. Låtens brister är lika uppenbara som att Carola publiken är handikappad men jag väljer att bortse från detta och hylla den med sju etnoballar av tio möjliga
4. Mastodon – The Bit. Vad är detta egentligen, egentligen. Stoppar man någons fingrar i ljummet vatten när dom sover så kissar dom ner sig. 2/10
5. Pantera – 13 Steps to Nowhere. Dom trampar på så duktigt. Han rasar framför (eller var det bakom) mikrofonen. Övertydligt men väldigt charmigt och gulligt. 6/10
6. Judas Priest – Judas Rising. Massivt och kompakt med trollspö och magiska fingrar, tittar långt ut med ögonen, drar handen mot bröstet och brister ut kraftfullt. Kan få vilken tennsoldatsgjutare som helst att slösa bort 10 kilo tenn på nya pomperipossor. Var låg den där butiken Tradition, tror jag skall dra mitt kort. 8/10
7. King Diamond – Sleepless Nights. Hans tightbyxfalsett kan man aldrig förneka, den skär mig i små bitar, MEN så gnisslar de så taktfullt till med gitarren ibland , så lite men ack så fel (men så arketypiskt). Fortfarande farligt nära Wizard träsket, 4/10
8. Metallica – Fight Fire with Fire. Den bästa acnetrash som någonsin gjorts och det borde stannat här. Fula, finniga med flinka fingrar fostrade i ensamhet i sitt tonårsrum. 10/10
9. Motörhead – Terminal Show. Pang, poff, tjoff jag är trängd och tar till decimaler 8,3/10
10. Slayer – Born To Be Wild. Så extremt konstigt , har dom någonsin förklarat varför… Viljan är det ju inget fel på men det är ändå väldigt snedseglande. 4/10
11. Entombed – Ensemble of the Restless. En Svintuff inledning och det bara fortsätter, trimmad moppe på högvarv. Skiter fullständigt i texten, underbart är kort. 7/10
12. La Renga – Las Cosas Que Hace. Visst, när man är på semester kan man hamna i fällan att charmas av lokalbefolkningens levende och tycka dom är sååå charmiga här mot oss svenskar som är så kalla och inåtvända. Men vissa människor lämnar den känslan på flygplatsen och pratar aldrig mer om det. Men det här liknar en fika där erik pratar oavbrutet om den franska måbrafilmen han såg i helgen 1/10,5
13. Megadeth – Mary Jane. Hohoho hihihi. Dom kom inte på något bra som dom tog en gammal och gjorde den lite teknisk. Nämen fy fan vad dåligt det här är, dom har ju faktiskt gjort ett antal låtar som ÄR bra men varför plågar du oss med detta, tidsbrist eller inte
14. Ted Nugent – Wang Dang Sweet Poontang. Live i köping -81, igenimmade tjockbottnade glasögon och sönderslagna luftgitarrer. Ted kastar panerad strömming på publiken, han slutar inte förens publiken har gått hem och blivit inlåsta i sina rum igen 0,0000001/1000000
8 comments:
1. Morbid Angel -
Jag är fullkomligt övertygad om att djävulen har bättre musiksmak än så här. Ett tips i all välmening, kära jättetuffa djävulsdyrkarkillar, om ni väl vara ännu fränare: Vad sägs om en Iran-turné under namnet Islamicide efter det att ni satt några Muhammed-karikatyrer på omslaget? Då kan vi nog snacka om hus i helvete. Deal? 2/10
2. Dillinger Escape Plan antagligen
Jag tror att jag har skivan som den här låten är med på. Jag har lyssnat på den en halv gång. Dvd:n som medföljde har jag däremot sett kanske två tredjedelar av. Verkligen festlig. Ett gäng glada Clearasil-nyttjare (bandet) flåsar runt och fiser och kör lite Jackass-light-craziness. Något som också återspeglas i Cortege-programsjazzandet som man hör i musiken. Hade de bara ägnat sig åt ADHD-hardcore hade jag kunnat acceptera det här, men nu… nej, väx upp, för era mödrars skull. 3/10
3. Brujeira
Jo, Erik – vi förstår: Tjockisar, autentiska mordbilder på omslagen och en politisk agenda som ligger dig varmt om hjärtat och är ”åh-så-fräsch” i rocksammanhang.
Pero, donde està los cojones?
Den här låten har ju för fan ett etnostick! Eller för att tala i klarspråk: Någon har bajsat i din taco. 3/10
4. Grungeharmonier - Grungeharmonier.
Grungeharmonier. Vi tar det igen: GRUNGEHARMONIER.
(Är det inte hög tid med en låt som avhandlar det tidlösa ämnet ”Tillfälliga sexuella förbindelser med lössläppta damer” snart? Nähä.) 3/10
5. Pantera
Jag gillar Pantera. I ett annat sammanhang hade jag gett den här låten ett högre betyg. Men efter betongkepsinledningen på den här plattan är det här som att trycka i sig en 400 grams grillchipspåse när illamåendet är som mest monumentalt. 5/10
6. Judas Priest – Judas (Is?) Rising
Här var det minsann vansinnig hårdrocksfloskelbingo! Destiny! Betrayal! Taking No Prisoners! Prophecy! Ascending from Hell! And it just goes on…
Ok, för att deras comeback både var bättre och värdigare än Kiss dito, men det är inte så här jag vill ha min Priest. Mjukare, halare, slöare och klibbigare ska den vara – Priesten alltså. 4/10
7. King Diamond – Sleepless Nights
Första ”riktiga” låten på plattan. Kul! Jag hade glömt att han faktiskt hade en sådan cool falsett (på riktigt). Allt är tip-topp innan han börjar yra om Missy, Huset och DEM med Kakmonstretröst. Ungefär där sloknar mustaschen betänkligt och luften går ur den här danska sufflén. Synd. 6/10
8. Metallica – Fight Fire With Fire
En riktig vattendelare för Metallica-fans efter vad jag har förstått. Är man puritan gillar man tydligen inte att låten med Metallicas mått är så simpel och rak. Obegripligt. Jag tycker det är bland det absolut tuffaste de gjort. Thrashhistorien börjar här och kunde, i min bok, lika väl sluta här. 9/10
9. Motörhead – Terminal Show
Sväng! Det var banne mig på tiden. Det har var den första låten på den här plattan som både är Hård och Rock. 9/10
10. Slayer – Born To Be Wild
Jag begrep mig aldrig på Slayer. De känns som urtypen för ett band som indiepoparen sätter på kavajslaget för att gardera sig. Sedan tycker jag att Steppenwolf-åbäket till låt är våldsamt trist redan i original. Hårdrockscover-institutet i Katowice slog väl redan 1983 fast att den enda låten det var värre skottpengar att göra cover på än den här var Purple Haze, om inte jag missminner mig? 3/10
11. Kellogg’s Tony The Tiger – They’re GRRRRRRRReat!
Det var precis sådan här onyanserad skit som fick en att stänga av Headbanger’s Ball klockan 02.35 varje söndagsnatt under sommarloven på högstadiet och gymnasiet – djupt besviken – för att istället hänge sig åt självbefläckelse. Jag känner mig fortfarande förorättad och otillfredställd. 2/10
12. Maggie Should Have Nuked ’Em – Inflation Blues
Mikael Wiehe-metal. Som vi har väntat.
0,01/10
13. Megadeth – Mary Jane
Eftersom det låter som att han kräks när han sjunger undrar jag hur det låter när han bajsar. Dated. 3/10
14. Ted Nugent – Wham Dang I’m George Michael’s Mystery Man
Det börjar grabbflabbigt och trevligt med lite gött snack änna. Men var det verkligen en bra idé att tolka Charlie Normans musik (och Lennie Normans text) på ostämd elgitarr? Kanske. 2/10
1. Morbid Angel – Rapture. Ja, jag tänkte det kunde vara lite oväntat och fräscht att öppna med lite klassisk death metal från Tampa. Jag håller med Beau om Islamicide, det hade varit oerhört tufft! På något sätt tycker jag ändå att det här är en frän låt. Det låter också som om sångaren David Vincent ropar ”BÖG!” precis innan sista solot. Fräsigt! Sedan måste jag erkänna att superflangergitarren låter väldigt tuff efter första refrängen. 5/10.
2. Dillinger Escape Plan – Panasonic Youth. Samma idé som ovan. Låten håller ju ingen standard alls, men det går vansinnigt fort! 3/10.
3. Brujeria – Anti-Castro. Ja, äntligen! Äntligen ett hårdrocksband som vågar ta ställning. Jävligt synd med etno-sticket dock. ”Yo soy anti Castro!”. Ja, jag med! 6/10.
4. Mastodon – The Bit. Grungeharmonier? Jag brukar förknippa denna hemska företeelse med att körsjunga i kvintintervall och med att sångaren håller micken könstigt och tramsar sig med nervösa handryckningar, men för Beau Hill så är det något helt annat. Jag tycker det slamrar på bra. En anledning till att jag lyssnar på Mastodon är att de i en intervju dissade det fantastiskt mesiga bandet Dream Theater genom att kalla sångaren för ”flamboyantly homosexual” och deras basist för ”a little chinese girl”. Respekt! 6/10.
5. Pantera – 13 Steps to Nowhere. Introt påminner mig om ”Hot For Teacher” med Van Halen, en annan makalös brödrakombo. Sedan bär det av i ett superriffande! Don’t mess with Texas! 7/10
6. Judas Priest – Judas Rising. Vilken oväntad comeback! Som en blixt från klar himmel! Låten kunde faktiskt varit med på Sin After Sin, en i och för sig överskattad Priestsnurra. Vad gäller texten, ja, Rob har ju faktiskt inte gjort en bra text sedan Turbo Lover. Däremot har ju låttitlarna nästan varit sprängfyllda med bögigheter: Ram It Down, Eat Me Alive, Jawbreaker, Point of Entry, the Ripper, Riding the Wind… Oavsett, det här är klassisk mopedhårdrock för killar. Ett plus också för att Glenn och KK fortfarande är rejält rötna på gitarr. 9/10.
7. King Diamond – Sleepless Nights. Jag har egentligen aldrig lyssnat på King Diamond. Det här är den enda plattan jag har med dem. Har dock många gymnasieminnen till den här låten; Beau spelade in ett nästan legendariskt blandband med essentiell hårdrock: Fate’s Warning, Racer X, King’s X etc. Det var ju dock några år sedan, faktiskt halva mitt liv. Därför har jag halverat poängen. En poäng går rakt till den härligt jylländska mustaschen. En poäng för den tuffa falsetten. En poäng för att det är Mikkey Dee på trummor. 3/10.
8. Metallica – Fight Fire with Fire. Raka rör, och kanske det bästa volymökandet någonsin: det blir bara högre, högre och högre! Jävligt tufft hela låten igenom. Metallica förlorade faktiskt allt efter Cliff Burton dog. 10/10.
9. Motörhead – Terminal Show. Ja, det svänger som tusan, på det där raka Motörheadsättet. Inferno-plattan var lite av en nytändning för Lemmy och killarna. Sedan släppte de ”Kiss of Death” i år, och då lät det rätt trött igen. Steve Vai gästar med otroligt smakfullt solo. Förvånande! 8/10.
10. Slayer – Born To Be Wild. Den slutgiltliga versionen jämte the Cult’s. De tar i så det nästan spricker! 5/10.
11. Entombed – Ensemble of the Restless. Snabbt och rakt som tusan, skjortan rakt ut! Texten handlar tydligen om vänsteraktivister; att de är medelklassungar eller nåt. Jag vet inte, det är lite luddigt. 6/10.
12. La Renga – Las Cosas Que Hace. När jag var i Buenos Aires för snart tre år sedan spelades denna låt i princip överallt hela tiden. Jag blev jätteglad och tänkte att ”här är allt som det ska vara”. Inga narcissistiskt inåtvända tramsartister som är så populära på denna förvirrade kontinent hördes. Ja, jag tänker på Muse, Radiohead, Sonic Youth, The slöa Knife, mongorösten Anna Ternheim, Frida Hyvönen, the jävla Concretes, Juvelen och annat tjafs typ Morrissey. Istället blir tre stycken överviktiga taffliga latinos (lyssna på det makalöst banal-orientaliska solot!) megastjärnor. Helt rätt. Beau Hill, i sin totala ignorans och förutsägbara anglocentrism (ni minns väl Arctic Monkeys, fy fan vilket jävla skämt) kallar det för Wiehe-metal. Inget kunde vara mer felaktigt, det här är riktigt tuff tjockislatinohårdrock! 10/10.
13. Megadeth – Mary Jane. Det tog mig sisådär 5 år att inse att Mary Jane är marijuana. Så naiv hårdockare var jag. Dave Mustaine har egentligen bara gjort ett riff. Det är det där riffet som gårh-eee-c-eee-c#-eee. Ja, inspirationen tröt, tänkte att all hårdrock är bra. Men som Beau är snabb på att peka ut, det finns både bra och dålig hårdrock. 1/10.
14. Ted Nugent – Wang Dang Sweet Poontang. Jag och Claude Chandelier (aka Åke) bråkade nästan på Bengans om vem som skulle få köpa ”Great Gonzos” för 60 spänn. Claude, den är din för en frittbricka med vitlök på Palles. Tufft mellansnack, tuff titel, sedan kunde Ted ha gått av scenen och skjutit av några rådjur eller något. 1/10.
Slutligen: det tog mig 10 minuter att sno ihop denna samling. I efterhand var det kanske inte så bra låtar, och inte så smart heller. Men det är ju det som är charmen med hårdrock, tänk på det!
1. Morbid Angel – Rapture. Fy fan va gött 7/10.
2. Dillinger Escape Plan – Panasonic Youth. Blev rädd för att hardcorefax hade fått Denis Lyxén bonanza. Sen blev det något annat lika illa. I sina bästa stunder låter det som något Mike Patton projekt, dock utan ett klädsamt överflöd av saliv. 3 den har någonting av 10 möjliga
3. Brujeria – Anti-Castro. Dom här killarna kan få mig att äta tacos med bajs. Han sjunger så överljudstufft. Låtens brister är lika uppenbara som att Carola publiken är handikappad men jag väljer att bortse från detta och hylla den med sju etnoballar av tio möjliga
4. Mastodon – The Bit. Vad är detta egentligen, egentligen. Stoppar man någons fingrar i ljummet vatten när dom sover så kissar dom ner sig. 2/10
5. Pantera – 13 Steps to Nowhere. Dom trampar på så duktigt. Han rasar framför (eller var det bakom) mikrofonen. Övertydligt men väldigt charmigt och gulligt. 6/10
6. Judas Priest – Judas Rising. Massivt och kompakt med trollspö och magiska fingrar, tittar långt ut med ögonen, drar handen mot bröstet och brister ut kraftfullt. Kan få vilken tennsoldatsgjutare som helst att slösa bort 10 kilo tenn på nya pomperipossor. Var låg den där butiken Tradition, tror jag skall dra mitt kort. 8/10
7. King Diamond – Sleepless Nights. Hans tightbyxfalsett kan man aldrig förneka, den skär mig i små bitar, MEN så gnisslar de så taktfullt till med gitarren ibland , så lite men ack så fel (men så arketypiskt). Fortfarande farligt nära Wizard träsket, 4/10
8. Metallica – Fight Fire with Fire. Den bästa acnetrash som någonsin gjorts och det borde stannat här. Fula, finniga med flinka fingrar fostrade i ensamhet i sitt tonårsrum. 10/10
9. Motörhead – Terminal Show. Pang, poff, tjoff jag är trängd och tar till decimaler 8,3/10
10. Slayer – Born To Be Wild. Så extremt konstigt , har dom någonsin förklarat varför… Viljan är det ju inget fel på men det är ändå väldigt snedseglande. 4/10
11. Entombed – Ensemble of the Restless. En Svintuff inledning och det bara fortsätter, trimmad moppe på högvarv. Skiter fullständigt i texten, underbart är kort. 7/10
12. La Renga – Las Cosas Que Hace. Visst, när man är på semester kan man hamna i fällan att charmas av lokalbefolkningens levende och tycka dom är sååå charmiga här mot oss svenskar som är så kalla och inåtvända. Men vissa människor lämnar den känslan på flygplatsen och pratar aldrig mer om det. Men det här liknar en fika där erik pratar oavbrutet om den franska måbrafilmen han såg i helgen 1/10,5
13. Megadeth – Mary Jane. Hohoho hihihi. Dom kom inte på något bra som dom tog en gammal och gjorde den lite teknisk. Nämen fy fan vad dåligt det här är, dom har ju faktiskt gjort ett antal låtar som ÄR bra men varför plågar du oss med detta, tidsbrist eller inte
14. Ted Nugent – Wang Dang Sweet Poontang. Live i köping -81, igenimmade tjockbottnade glasögon och sönderslagna luftgitarrer. Ted kastar panerad strömming på publiken, han slutar inte förens publiken har gått hem och blivit inlåsta i sina rum igen 0,0000001/1000000
Slutligen: Vilket HDK omslag!!!
Ååååååååke?
Nä fy fan, Glenn.
Jag känner mig lugn och trygg. Affirmera mera!
Hatten av, till slut!
En gång värpte hönan och då sprack röven. Strålande jobb men gör aldrig om det glenn.
Post a Comment