1. Roots Manuva? - Summon Up the Power of Banana Clan. Det här kan inte vara något annat än ett direkt påhopp på mig. Kan Samik förklara när jag ska lyssna på den här? Är det i bilkön ut mot Volvo? Otroligt nog tyckte jag det här var ganska bra. Lite som om Thelonious Monk hade gjort hiphop. 6/10.
2. Har för mig att jag sett detta band på något av de där musikprogrammen på svt. Ser framför mig hur det där fruntimret Petra Wangler pratar vidrig kulturskånska och drar några gang signs när hon berättar om detta band, är det TV On the Radio? I Fargo Rock City tar Chuck Klosterman upp bandet Living Colour. I teorin, skriver han, borde Living Colour vara världens bästa band för att 1. de är svarta och 2. de spelar hårdrock. Han konkluderar att det inte stämmer. Han kunde likaväl ha skrivit om Tv On the Radio. Vilket jävla ruttet bandnamn. 3/10.
3. Metallica – Frantic. Herrejävlar, vilken otroligt dålig text! Bandet America, som var med på min skiva, kallades musikens svar på Ed Wood för textraden ”the heat was hot” i låten ”A Horse With No Name”. Den textraden framstår som genialisk jämfört med ”the life style determines the death style”, som James Hetfield knåpade ihop med den där psykologen. Det är obeskrivligt pekoralistiskt och skrattretande till den grad att en niondeklassare med känsla för det dramatiska hade strukit den och skämts efteråt för att han ens tänkt tanken. Låten då? Jo, den var inte bättre den. Lösryckta riff utan mening eller ens fräsighet. Som regel bör man bli rädd när ett gammalt hårdrocksband förklarar att den nya skivan ”är mycket hårdare”. Med undantag av Judas Priests Painkiller, innebär det alltid att skivan är totalt genomrutten. Läste en intervju med bandets sologitarrist, Kirk Hammett, häromdagen. Kirk är inte bara en jävla sopa på gitarr, han är förmodligen efterbliven också, vilket bevisas när han kommenterar deras kommande skiva: ”a lot of the music has an eastern harmonic flair to it, a harmonic minor flair to it, and when I say harmonic minor, that could be construed as like eastern sounding or Middle Eastern sounding or maybe Arabic? I don't know if it's just the zeitgeist, a sign of the times, or maybe because like, you know, Middle Eastern culture is so prevalent, or maybe the negative things about Middle Eastern culture. Maybe artists are conscious, just want to shine light on the positive aspects of Middle Eastern culture, i.e. the music. But there's passages that sound, that use harmonic minor and dominant, and those sounds are distinctly Arabic sounding or Middle Eastern sounding, and you hear them in all the songs. At the less likely times, all of a sudden they'll turn a corner and there we are, smack, right dab there in Syria or Iraq, as far as culture is concerned. We're playing notes that were played, have been played for thousands of years, that aren't born in western culture, and it's just a trip to see. And maybe I'm the first to really vocalize it, but it's just there.” 3/10. En del av riffen var tuffa.
4. PMS Monsters? Vilket oväntat drag att sätta en mick utanför Musikens hus och spela in tjejerna i PMS Monsters häromdagen. Jag tittade in i fönstret när jag passerade och såg fyra tokfeta tjejer parafrasera rock-, funk- och popklichéer för en publik bestående av Majornakommunister, blivande alkoholister och illa berörda föräldrar. 2/10.
5. Inser att jag hört tre minuter av låten utan att inse att den ens börjat. Är det också ett lokalt band? Jag kan slå vad om att basisten har skrivit låten. Gitarristen fick rycka in med en komihågbar refräng, för det kunde basisten inte leverera själv. Det enda som basisten egentligen kom på är den där melodislingan som återkommer hela tiden. Sångaren försöker förtvivlat att hitta en melodi att sjunga över. Trummisen skakar på huvudet, keyboardisten suckar, men basisten vägrar ge sig. Basisten vill ju trycka på sin tjej där solen inte skiner, och har sagt att han gjort en låt till henne. Spelar de inte låten så blir det ingen påhälsning där bak. De andra bandmedlemmarna, i en akt av laissez faire och utmattning, går med på att spela låten till slut. Helt oväntat är det faktiskt en ingenjör i Majorna som gillar låten så pass mycket att han tar med den i sin 2000-samling. 3/10, varav två poänger till gitarristen som verkar vara en snäll kille.
6. En charmig bagatell, kan det vara musiken till filmen Nicke Nyfiken som kom häromåret; är det Jack Johnson som sjunger? Nähä, nu sökte jag på Google, och det visar sig att det var the White Stripes. Nu är jag så ärlig att jag kan säga att om det hade varit en låt från Nicke Nyfiken så hade den fått högre betyg. Låten hade ju passat fint i den filmen. Skärper till mig, man hör ju inte ens Meg White, då spelar det ju ingen roll och ger 5 poäng.
7. LCD Soundsystem. I en återkommande mardröm spelas denna låten om och om igen på en fest. Petra Wangler är där och pratar om hiphop-kollektiv. En ful tjej kör den där saxen-framför-ögonen-dansen som Uma Thurman gjorde i Pulp Fiction. Jag är också med på festen och letar febrilt efter åtminstone en Erasure-platta, men den försvinner så fort jag hittar den. Glenn vägrar stänga av mat- och sovklockan så han kommer inte. Bo dricker kopiösa mängder alternativt öl i köket och svettas på överläppen. På dansgolvet ser jag Samik, som överlycklig kör den hemsnickrade cykeldansen. ”Kolla på mig, jag dansar cyklen!” Jag är medveten att detta bara är en mardröm, men jag vet också att den otroligt coole dj:n på Samiks bröllop, som mer än gärna tog emot låtönskningar (ungefär 100 st Judas Priest-önskningar från min sida), aldrig hade spelat den här electroclashlåten. 2/10.
8. Visst låter det väldigt likt Falkenbergsbandet Gyllene Tider i orgelintrot? En jämförelse: påståendet ”Har man sett en tjej naken har man sett alla” är en grov lögn och en skymf mot alla snygga tjejer. Men för mig så låter den mesta hiphopen likadan, eftersom jag aldrig tyckt om genren som sådan. Det är klart att jag hör skillnad på säg, Snoop Dogg och Jay-Z, men inte mycket. Det är lite som med fotboll, jag orkar inte sätta mig i in alla regler och fotbollsspelare, loppet är redan kört. Jag hoppas dock att det finns någon utvecklingsstörd hiphopartist, isåfall ska jag lyssna på honom. 3/10.
9. Nu är det Snoop. Jag har inte lyssnat på Snoop Dogg alls (förutom när han gör guld av The Doors-skräp), men jag har sett valda delar ur filmen Doggystyle, och den var hmm, bra. Det var mycket rompor i alla fall! Jag urskiljer ett sväng i låten, och helt knäppt får den 6/10.
10. Muse. Jocke berättade att detta var Muse. Min bror i Lund och brorson på 11 år gillar detta band skarpt. Jag har aldrig förstått storheten riktigt. Har irriterat mig på att sångaren sjunger segt, på det där Thom Yorke-sättet. Det gör han inte riktigt lika mycket här. Däremot försöker han låta sexig i denna robotiserade funk, och misslyckas lika fatalt som när jag vill se musklig och vältränad ut. 3/10.
11. The Magic Numbers berättade Jocke. Har Samik legat med bandspelaren framför TV:n och toktejpat Musikmagasinet? Det känns som om SVT snart har en egen kanal bara för detta band, precis som att GP tar semester när Bruce Springsteen lyfter med planet från Landvetter. Ett skäggigt band är det i alla fall, och det är väl deras selling point. Tror att tjejerna har skägg också, om än under armarna och mellan skinkhalvorna. Snygga körer. Arty farty-gitarrsolo som är helt redundant – eller kanske är det där som en kittlande kontrast? Blekt. 4/10.
12. The Ark – The Worrying Kind. Ja, det här är fantastiskt bra. Det är riktigt bra. Utan att låta som en sån där tanig popkille som utropar ”den perfekta poplåten!” så är det fyra saker som gör det till en bra låt. 1. Vilken jävla refräng! 2. Gitarrsolot, signerat Sveriges fulaste gitarrist, är fantastiskt bra. 3. Det är omöjligt, om man inte är en surmagad cyniker (vilket jag oftast är annars) att sitta still till det ursvenska gubb-boogietempot. 4.Det svänger på det där oefterhärmliga Janne Lucas-sättet, både stelt och slappt och med en tjock guldlänk på handleden. Håll i er, här kommer en självklar fullpoängare! Ja, jag får väl ta smällen nästa gång vi ses.
13. Pink & E.L.O – Start Me Up & Don’t Bring Me Down. Det här är väl en så kallad mash up. De är i allmänhet totalt värdelösa. Så även här. Den enda jag hört som fungerar är Kylie Minogues ”Can’t Get You Out Of My Head” med New Orders ”Blue Monday”. Ja, jösses, nu handlar det om Pink, den kanske mest avskyvärda kvinnan i hela popbranschen jämte Sinead O’Connor och Tanita Tikaram. Jag blev vansinnigt arg när hon gav sig på Paris Hilton i den där låten ”Stupid Girl”, och när hon dessutom – efter att ha läst något idiotiskt vänsterpekoral – gav sig på ”den ytliga kommersialismen i USA” så är det ta mig tusan dags för näringsförbud. ELO-låten är visserligen från 70-talet, men den ska väl recenseras den med. Trummorna är tuffa, men sedan är det kråspop från den läskigaste delen av 70-talet (bortsett den äckliga proggmusiken i Sverige såklart!). Hur poängsätter man det här? Ingen aning. Men med tanke på att musiken, till största delen, kommer från 70-talet så är den diskvalificerad.
14. Pulp – Trees. Ja, den är här mycket bra. Pulp är bra när de inte så där överdrivna som de tyvärr tenderade att bli rätt så ofta. Dessutom är det ju mycket luxuöst producerat! 7/10.
1. Sprayburksdåsig tokgrime i arkadspelshallen på Liseberg. En modig inledning, visserligen, till skillnad Bobbys livrem- och hängsleplatta – men så jäkla bra är det inte. Det är för stökigt och utstuderat underground – alla vet ju att all bra ”svart” musik är extremt kommersiell. Five out of ten pints uv bittah.
2. Ska jag vara snäll hör jag ganska stora likheter med Prince runt Lovesexy-plattan. Det låter dessutom en hel del 2000-tal. Ungefär där brinner det väl torrt på positiva omdömen. Dammtussen som Glenn brukar tala om är sannerligen på plats, likaså universitetspoängen. Lägg till det en rejäl majonäsklutt lågbudget-livsstilsrock à la Crockerjeansreklam. Skäddaren säger njaa… 6/10
3. Metallica Tick, tick, tick, tock. Klockan klämtade redan 1988 och nu går det på autopilot. Habilt och ointressant. Keep searchuuunnngh, James, keep searchuuuuuunnnggghh. 5/10
4. Funkhatar-Samik levererar PMS-ättrig bastardfunk (jag skrev faktiskt PMS innan jag hade läst Bobbys kommentarer, tro det eller ej!). Jag säger: Dumpa ludret i älven, hon kommer ändå inte att betala tillbaka CSN-lånet. 1/10
5. Obegripligt. Mina sinnen lämnas blankare än Oldsbergs flint. Det låter som ett oinspirerat The Strokes börjat sjunga på cockney och försöker kvala in till goth-melodifestivalen. Le Romanie: trois points
6. Tre veckor in på gitarrlektionen kom Larsa med en låtidé utefter de tre ackord vi lärt oss hittills. Jag började genast skalda en ironisk-naivistisk text och så lät jag mina efterblivna lettiska farbröder kompa på piano och dragspel. Less is fantamej inte alltid more… 2/10
7 …sedan gjorde vi en astrendig rockversion. Jag försöker sjunga lite som Målillas svar på Iggy Pop. Coolt va? Texten handlar om den gången jag ringde Anticimex eftersom jag hade vardagsrummet kryllande av fransmän. 3/10
8. Nas – Hiphop Is Dead God’s Own var en riktigt bra platta. Tyvärr uppskattades den inte av PC-hiphopkollektivet. De vill ha hiphop-arkeologi. Så Nas ger dem hiphop-arkeologi: Han samplar det obegripligt trötta riffet från Sunshine Of Your Love och rappar lite i ena mungipan om att han ”har varit nere sedan dag ett” och ”att allt var bättre på Kool J Hercs tid”. Lika nyskapande och intressant som grafittin i Gnistängstunneln. Den påminner ganska mycket om Galenskaparna/Aftershaves ”Bildt, Björck och Dinkelspiel” – deras genanta hiphop-satir från En himla massa program. Jag skäms å alla inblandades vägnar. 3/10
9. Snoog Dogg Timbaland gör exakt samma låt om och om igen hela tiden. Röker man mycket brajj kanske det känns lika spännande, men jag börjar faktiskt tröttna. Men Snoop är ju alltid Snoop, är ju alltid Snoop… 6/10
10. Jag antar att e där tubsocke-pingpong- Pacman-ironikerna N.E.R.D. eller Neptunes är inblandade i det här kritvita hiphop-experimentet, förlåt exkremterna, ska det vara. Hårdrock och hiphop måste hållas isär, det hjälper inte att jag är en sucker för falsettsång – Det här är Tommy Lees definition av Modern Musik. 2/10
11. Magic Numbers Otroligt bra honungslen sång, som vanligt. Väldigt svårt att toppa Bobbys recension på den här låten, som är svagare än vad Magic Numbers brukar mäkta med. MEN det är ändå klasskillnad jämfört med mycket av Idiot to Moron. (Vilket underbart passande namn, förresten). Jag bjussar på 7/10 (hade den legat på Bobbys platta hade den fått fem).
12. The Ark – The Worrying Kind Hur gångbart är det här utanför EM i gay-kitsch (AKA musiktävlingen för folk som ogillar musik)? Tja, halvt om halvt. 4/10
13. Pink Så jävla mycket Morrongänget. 1/10
14. Pulp – Trees De blev allt bra trista på slutet Pulp. Jämfört med Jarvis-låtarna på Bobbys platta är det här rejält meningslöst. Låten puttrar på, är lite småsnygg, men det är en rätt lam komposition. Låter som något Jarvis snodde ihop när ha lekte med leksakssynten. 6/10 ändå
Nu när jag förstått att låt nummer sex ÄR från Jack Johnsons Nicke Nyfiken-bricka vill jag med omedelbar verkan höja betyget till 8/10 och passa på att idiotförklara mig själv. Tack, hej.
Varje dag är man här inne och suktar efter en programförklaring. Varje gång blir man besviken. Har Samik också valt livet för bloggen? Har Bobby lämnat landet för gott? Har Glenn... förmodligen. Är det bara jag kvar... *kvar* ... *kvar* Det ekar ju här. Hjälp mig.
1. Roots Manuva - Witness The Fitness Gnarly och påklistrat konstigt men ett tydligt beat och bra flyt i sången. Inget annat än en riktigt bra låt att åka till jobbet med. Videon skänker sköna minnen om Twisterd Sisters holmgångar på plugget, humoristisk hiphop, jaja, men men Roots Manuva svänger.
2. TV On The Radio - Wolf Like Me Bobby refererar såklart till musikbyrån och visst är det redaktionens favorit och då blev kontexten kontaminerad. Efter genomlyssningen på apskivan så skulle sinnesvidganden terapi vara på sin plats Bobby. Låten är mest vald på sitt 2000 sound, för det var väl temat? Bitar av låten är lyssningsbar men många delar är tvunget och krystat. Men det är ju det jag tycker om.
3. Metallica - Frantic Inledningen är fartig och intensiv, lite som att kallstarta en bilmotor med gasen i botten, det låter fräckt som fan. Sen händer samma sak som med bilen, det börjar hacka, låta illa, sjunga på sista versen för att till slut helt enkelt falla i bitar.
4. The Gossip - Standing In The Way Of En hysterisk kvinna bakom micken eller blodigt kött till hajarna är visst sak samma. I rest my case.
5. Maximo Park - Going Missing På vissa håll har det inte hänt så mycket på 15 år vilket var meningen att den skulle illustrera, sena till bordet får äta smulorna. Men refrängsmulan tyckte jag smakade gott i alla fall, fin eftersmak som retade smaklökarna, inte för starkt inte för svagt utan lagom.
6. Jack Johnson - We're going to be friends Kanske inte tillräckligt mustig för panelen men definitivt tillräckligt flyktig för att värja sig mot tomma påhopp om lettiska farbröder. Man kan så här i efterhand ångra sig för att man inte kom på Nicke Nyfiken spåret som okritiskt hade passerat till och med kaptensgatan. Men ser både originalet och denna versionen som väldigt trevlig, den är inte komplicerad i originalet men Jack Johnson har lyckats göra den så pass okomplicerad att jag inte fattar hur jag skall få ut skivan ur cd slotten.
7. LCD Soundsystem - Daft Punk Is Playing At My House Har troligt svårt att ta ställning till låten, ni har ju framfört bra och sakliga argument mot den och jag är i detta avseende formbar. Att leta efter en Erasure platta i detta ögonblicket är inte annat än genialt. Men jag älskar cykel dansen och efter en präktig drinkfylla (inte grogg för då händer det grejer) så kan jag bjuda till. En låt som är lättare att hata än att älska, därför så passande på idiot to moron brickan.
8. NAS - Hip Hop Is Dead Bildt, Björk och Dinkelspiel var verkligen förklaringen varför jag kände igen låten så väl. Det inte en slump att jag och Benjamin såg stinsen brinner om och om igen. Allt hänger ihop och så denna låten. Det svänger och så gör jag,
9. Snoop Dogg - Get A Light (Feat. Damian Marley) Då jag går in i Snoop:s hus relativt sällan så känns alltid partyt lika fräscht även om jag kan förstå att champagnefylla är tröttsamt i längden. Han är en charmat gentleman som vet hur ett party skall regisseras.
10. Muse - Supermassive Black Hole Vit spenslig man som försöker låta sensuell och farlig, sann humor men också en otrolig igenkänningskomik. Körerna är charmanta och enkla och ger låten ett stänk av lime som jag uppskattar. Resten av skivan har mest ett stänk av spenvarm mjölk.
11. The Magic Numbers - You Never Had It Jag är fullständigt torsk på Magic Number och deras skäggpop. Har svalt allt med hull och hår och låter mig lätt lindas in i deras värme. Konserten på Trädgården var inte annat än fantastisk och sinnesvidgande. Det är ingen idé att slå, dom vänder bara andra kinden till. Sen verkar en kille i panelen tittat alldeles för mycket på SVT och ånyo kontaminerat sitt redan tidigare rika kontextbibliotek.
12. The Ark - The Worrying Kind Ja på tal om SVT. Det här är showen som blåser tofflorna av folk och fä. Ett gitarrsolo hämtat från Claes Olssons bäst säljar hylla och en refräng närd av mycket stryk vid korvmojen i Växjö.
13. Pink vs Electric Light Orchestra Don't Start Me Down (2005 Booty Von Dralle mix) Ville få in något som var arketypiskt för 2000-talet och vad trillar jag då över, en merger såklart. En av dom värsta konsekvenserna av billig mjukvara att trixa till musik med är just detta. Har ni någonsin hört sjökexet på P3? Detta är faktiskt det absolut bästa jag har hittat än så länge, dom har faktiskt gjort en bronsekorre av bajs. Bobby kunde såklart inte låta bli att dissekera bajset och blev sur över att han blev smutsig och diskade helt ogrundat låten.
14. Pulp - The Trees Efter jag spelade in den här låten har min bil krånglat, den vill inte riktigt starta. Tror bestämt det har ett sammanhang.
1. Det låter som om det är svarta killar som sjunger den här biten. Rappmusik. Men det låter också engelskt. Konstigt. Jag gillar sångarens byxor men tycker man ska avskaffa monarkin – speciellt i Norge. Se på Frankrike, de högg huvudet av någon kung och av Ulf Adielsons farfars far och gav makten till en folket. Egalité, fraternité, homosexualité. Fast de behöll högdjurens lager av gåsleverpastej. Det räcker fortfarande! På söndagar matar myndigheterna de hemlösa på Seines strand med den gåsleverpastej Louis XVI hade bunkrat upp med i händelse av en tysk invasion. Sedan pratar de om de viktiga sakerna i livet: konst, Sartre, vitlök, cykling, nämnde jag konst? 5/10
2. Jag har sett kanske sju-åtta avsnitt av Musikbyrån. Jag tycker han den där Magnus Broni var bättre när han hette Bengtsson (lite mindre konstlat namn) och Petra Wranglerjeans rappade fram reportage på småländsk patois. Då kändes det som om de var mina kompisar. Jag gillar i och för sig inte kompisar. Därför har jag bytt till Pelle Edin på A-ekonomi. Han blir man minsann inte kompis med i brådrasket! Två poäng till den funkiga bortaläktaren på Värendsvallen och tre poäng till Växjö stad (på grund av den skojiga stavningen – borde det inte heta ”Väcksjö” istället?) Det blir fem av tio poäng. Urkasst.
3. Hårdrocksmusik är alltid hårdrocksmusik. (Ibland blandar någon mulatt in funk men jag har sagt till Dan Reed att det är jävligt mesigt. Extreme? Ja… ok.) Testament var aldrig lika bra som Metallica (förutom på sina fyra första skivor och de tre senaste). Visste ni att jag har Bay Area Mosher Society Eternally (BAMSE!) tatuerat i ljumsken? 5/10
4. Fy. Påminner mig om den där kassörskan på Hemköp Stigbergstorget som aldrig uppmärksammar att det är TVÅ avokados för tio kronor FAST DET STÅR PÅ SKYLTEN. 5/10
5. Musik ska byggas utav klädje, som Tarja Halonen sa. Den här låten däremot är byggd av ackord och sång! Förkastligt. 5/10
6. Jag gillar inte apor. 5/10
7. Daft Punk kommer från Montematre. Från deras replokal kan man se bastiljen. Från mitt vardagsrum kan jag se månen. Jag kommer inte från Montematre. Om inte mina föräldrar har ljugit för mig! Snyggast i franska klassen på högstadiet? Bo Kulle av killarna och hon den lilla söta i C:arna av tjejerna! 5/10 (fattar inte riktigt vad låten handlar om)
8. Hiphop är död. Aj fan. Har någon underättat Petra W? 7/10 (Det bästa jag någonsin har hört!)
9. Hiphopen är inte alls död! Här är ju bevisligen en låt till… Jag får revidera det förra betyget till 5/10. Jag mådde lite illa där ett tag. Det kändes som om jag hade förhävt mig. Den här låten är mycket sämre än den förra 5(-) av 10.
10. Vit spenslig man som försöker låta sensuell och farlig, sann humor men också en otrolig igenkänningskomik. Körerna är charmanta och enkla och ger låten ett stänk av lime som jag uppskattar. Resten av skivan har mest ett stänk av fläder från de halländska sommarfälten. Äckligt. 5/10
11. Jag litar inte på män med skägg. Kvinnor med skägg däremot! Come to daddy! I den här gruppen finns båda sorterna. 5/10 blir det då.
12. Tv-låten. Jag köper inte kläder på MQ. Tycker det verkar vara så stökigt i butiken med alla dansande och skränande 22-åringar som låtsas gå på gymnasiet. Är det sant att Ola Valio rakar armhålorna? Underbart! 4/10
Jätteroligt, Bo - verkligen... Du har aldrig tänkt på att vissa faktiskt kan bli ledsna av din så kallade humor? Typiskt dig. Att bara buffla fram och bete dig som ett hockeyomklädesrum på två ben. En sak ska du veta - mitt ord står jag aldrig, jag repeterar ALDRIG, fast vid. Så det så. Oh, titta där går Zilverzurfaren och Yngwie Malmsteen arm i arm ner för kabyssgatan! (...) Nä! Nu skojade JAG! Jag har också humor. Bara inte lika burdus som er! Pfft.
Eh, tagga ner lite nurå! Det är faktiskt urkundsförfalskning att blogga under någon annans namn och inte alls humoristiskt. Barn kan skadas, kvinnor kan tappa synen och Bobby kan tappa taktsinnet. Samik blir förvirrad också. Men det gör inte så jädra mycket när allt kommer omkring. Hur mår ni där ute, förresten? Jag HAR lyssnat på den här skivan och ja, jag skulle ge den 5,4 av 10. Omslaget får 4,4 och musiken ett poäng.
15 comments:
1. Roots Manuva? - Summon Up the Power of Banana Clan. Det här kan inte vara något annat än ett direkt påhopp på mig. Kan Samik förklara när jag ska lyssna på den här? Är det i bilkön ut mot Volvo? Otroligt nog tyckte jag det här var ganska bra. Lite som om Thelonious Monk hade gjort hiphop. 6/10.
2. Har för mig att jag sett detta band på något av de där musikprogrammen på svt. Ser framför mig hur det där fruntimret Petra Wangler pratar vidrig kulturskånska och drar några gang signs när hon berättar om detta band, är det TV On the Radio? I Fargo Rock City tar Chuck Klosterman upp bandet Living Colour. I teorin, skriver han, borde Living Colour vara världens bästa band för att 1. de är svarta och 2. de spelar hårdrock. Han konkluderar att det inte stämmer. Han kunde likaväl ha skrivit om Tv On the Radio. Vilket jävla ruttet bandnamn. 3/10.
3. Metallica – Frantic. Herrejävlar, vilken otroligt dålig text! Bandet America, som var med på min skiva, kallades musikens svar på Ed Wood för textraden ”the heat was hot” i låten ”A Horse With No Name”. Den textraden framstår som genialisk jämfört med ”the life style determines the death style”, som James Hetfield knåpade ihop med den där psykologen. Det är obeskrivligt pekoralistiskt och skrattretande till den grad att en niondeklassare med känsla för det dramatiska hade strukit den och skämts efteråt för att han ens tänkt tanken. Låten då? Jo, den var inte bättre den. Lösryckta riff utan mening eller ens fräsighet. Som regel bör man bli rädd när ett gammalt hårdrocksband förklarar att den nya skivan ”är mycket hårdare”. Med undantag av Judas Priests Painkiller, innebär det alltid att skivan är totalt genomrutten. Läste en intervju med bandets sologitarrist, Kirk Hammett, häromdagen. Kirk är inte bara en jävla sopa på gitarr, han är förmodligen efterbliven också, vilket bevisas när han kommenterar deras kommande skiva: ”a lot of the music has an eastern harmonic flair to it, a harmonic minor flair to it, and when I say harmonic minor, that could be construed as like eastern sounding or Middle Eastern sounding or maybe Arabic? I don't know if it's just the zeitgeist, a sign of the times, or maybe because like, you know, Middle Eastern culture is so prevalent, or maybe the negative things about Middle Eastern culture. Maybe artists are conscious, just want to shine light on the positive aspects of Middle Eastern culture, i.e. the music. But there's passages that sound, that use harmonic minor and dominant, and those sounds are distinctly Arabic sounding or Middle Eastern sounding, and you hear them in all the songs. At the less likely times, all of a sudden they'll turn a corner and there we are, smack, right dab there in Syria or Iraq, as far as culture is concerned. We're playing notes that were played, have been played for thousands of years, that aren't born in western culture, and it's just a trip to see. And maybe I'm the first to really vocalize it, but it's just there.” 3/10. En del av riffen var tuffa.
4. PMS Monsters? Vilket oväntat drag att sätta en mick utanför Musikens hus och spela in tjejerna i PMS Monsters häromdagen. Jag tittade in i fönstret när jag passerade och såg fyra tokfeta tjejer parafrasera rock-, funk- och popklichéer för en publik bestående av Majornakommunister, blivande alkoholister och illa berörda föräldrar. 2/10.
5. Inser att jag hört tre minuter av låten utan att inse att den ens börjat. Är det också ett lokalt band? Jag kan slå vad om att basisten har skrivit låten. Gitarristen fick rycka in med en komihågbar refräng, för det kunde basisten inte leverera själv. Det enda som basisten egentligen kom på är den där melodislingan som återkommer hela tiden. Sångaren försöker förtvivlat att hitta en melodi att sjunga över. Trummisen skakar på huvudet, keyboardisten suckar, men basisten vägrar ge sig. Basisten vill ju trycka på sin tjej där solen inte skiner, och har sagt att han gjort en låt till henne. Spelar de inte låten så blir det ingen påhälsning där bak. De andra bandmedlemmarna, i en akt av laissez faire och utmattning, går med på att spela låten till slut. Helt oväntat är det faktiskt en ingenjör i Majorna som gillar låten så pass mycket att han tar med den i sin 2000-samling. 3/10, varav två poänger till gitarristen som verkar vara en snäll kille.
6. En charmig bagatell, kan det vara musiken till filmen Nicke Nyfiken som kom häromåret; är det Jack Johnson som sjunger? Nähä, nu sökte jag på Google, och det visar sig att det var the White Stripes. Nu är jag så ärlig att jag kan säga att om det hade varit en låt från Nicke Nyfiken så hade den fått högre betyg. Låten hade ju passat fint i den filmen. Skärper till mig, man hör ju inte ens Meg White, då spelar det ju ingen roll och ger 5 poäng.
7. LCD Soundsystem. I en återkommande mardröm spelas denna låten om och om igen på en fest. Petra Wangler är där och pratar om hiphop-kollektiv. En ful tjej kör den där saxen-framför-ögonen-dansen som Uma Thurman gjorde i Pulp Fiction. Jag är också med på festen och letar febrilt efter åtminstone en Erasure-platta, men den försvinner så fort jag hittar den. Glenn vägrar stänga av mat- och sovklockan så han kommer inte. Bo dricker kopiösa mängder alternativt öl i köket och svettas på överläppen. På dansgolvet ser jag Samik, som överlycklig kör den hemsnickrade cykeldansen. ”Kolla på mig, jag dansar cyklen!” Jag är medveten att detta bara är en mardröm, men jag vet också att den otroligt coole dj:n på Samiks bröllop, som mer än gärna tog emot låtönskningar (ungefär 100 st Judas Priest-önskningar från min sida), aldrig hade spelat den här electroclashlåten. 2/10.
8. Visst låter det väldigt likt Falkenbergsbandet Gyllene Tider i orgelintrot? En jämförelse: påståendet ”Har man sett en tjej naken har man sett alla” är en grov lögn och en skymf mot alla snygga tjejer. Men för mig så låter den mesta hiphopen likadan, eftersom jag aldrig tyckt om genren som sådan. Det är klart att jag hör skillnad på säg, Snoop Dogg och Jay-Z, men inte mycket. Det är lite som med fotboll, jag orkar inte sätta mig i in alla regler och fotbollsspelare, loppet är redan kört. Jag hoppas dock att det finns någon utvecklingsstörd hiphopartist, isåfall ska jag lyssna på honom. 3/10.
9. Nu är det Snoop. Jag har inte lyssnat på Snoop Dogg alls (förutom när han gör guld av The Doors-skräp), men jag har sett valda delar ur filmen Doggystyle, och den var hmm, bra. Det var mycket rompor i alla fall! Jag urskiljer ett sväng i låten, och helt knäppt får den 6/10.
10. Muse. Jocke berättade att detta var Muse. Min bror i Lund och brorson på 11 år gillar detta band skarpt. Jag har aldrig förstått storheten riktigt. Har irriterat mig på att sångaren sjunger segt, på det där Thom Yorke-sättet. Det gör han inte riktigt lika mycket här. Däremot försöker han låta sexig i denna robotiserade funk, och misslyckas lika fatalt som när jag vill se musklig och vältränad ut. 3/10.
11. The Magic Numbers berättade Jocke. Har Samik legat med bandspelaren framför TV:n och toktejpat Musikmagasinet? Det känns som om SVT snart har en egen kanal bara för detta band, precis som att GP tar semester när Bruce Springsteen lyfter med planet från Landvetter. Ett skäggigt band är det i alla fall, och det är väl deras selling point. Tror att tjejerna har skägg också, om än under armarna och mellan skinkhalvorna. Snygga körer. Arty farty-gitarrsolo som är helt redundant – eller kanske är det där som en kittlande kontrast? Blekt. 4/10.
12. The Ark – The Worrying Kind. Ja, det här är fantastiskt bra. Det är riktigt bra. Utan att låta som en sån där tanig popkille som utropar ”den perfekta poplåten!” så är det fyra saker som gör det till en bra låt. 1. Vilken jävla refräng! 2. Gitarrsolot, signerat Sveriges fulaste gitarrist, är fantastiskt bra. 3. Det är omöjligt, om man inte är en surmagad cyniker (vilket jag oftast är annars) att sitta still till det ursvenska gubb-boogietempot. 4.Det svänger på det där oefterhärmliga Janne Lucas-sättet, både stelt och slappt och med en tjock guldlänk på handleden. Håll i er, här kommer en självklar fullpoängare! Ja, jag får väl ta smällen nästa gång vi ses.
13. Pink & E.L.O – Start Me Up & Don’t Bring Me Down. Det här är väl en så kallad mash up. De är i allmänhet totalt värdelösa. Så även här. Den enda jag hört som fungerar är Kylie Minogues ”Can’t Get You Out Of My Head” med New Orders ”Blue Monday”. Ja, jösses, nu handlar det om Pink, den kanske mest avskyvärda kvinnan i hela popbranschen jämte Sinead O’Connor och Tanita Tikaram. Jag blev vansinnigt arg när hon gav sig på Paris Hilton i den där låten ”Stupid Girl”, och när hon dessutom – efter att ha läst något idiotiskt vänsterpekoral – gav sig på ”den ytliga kommersialismen i USA” så är det ta mig tusan dags för näringsförbud. ELO-låten är visserligen från 70-talet, men den ska väl recenseras den med. Trummorna är tuffa, men sedan är det kråspop från den läskigaste delen av 70-talet (bortsett den äckliga proggmusiken i Sverige såklart!). Hur poängsätter man det här? Ingen aning. Men med tanke på att musiken, till största delen, kommer från 70-talet så är den diskvalificerad.
14. Pulp – Trees. Ja, den är här mycket bra. Pulp är bra när de inte så där överdrivna som de tyvärr tenderade att bli rätt så ofta. Dessutom är det ju mycket luxuöst producerat! 7/10.
1.
Sprayburksdåsig tokgrime i arkadspelshallen på Liseberg. En modig inledning, visserligen, till skillnad Bobbys livrem- och hängsleplatta – men så jäkla bra är det inte. Det är för stökigt och utstuderat underground – alla vet ju att all bra ”svart” musik är extremt kommersiell. Five out of ten pints uv bittah.
2.
Ska jag vara snäll hör jag ganska stora likheter med Prince runt Lovesexy-plattan. Det låter dessutom en hel del 2000-tal. Ungefär där brinner det väl torrt på positiva omdömen. Dammtussen som Glenn brukar tala om är sannerligen på plats, likaså universitetspoängen. Lägg till det en rejäl majonäsklutt lågbudget-livsstilsrock à la Crockerjeansreklam. Skäddaren säger njaa… 6/10
3. Metallica
Tick, tick, tick, tock. Klockan klämtade redan 1988 och nu går det på autopilot. Habilt och ointressant. Keep searchuuunnngh, James, keep searchuuuuuunnnggghh. 5/10
4.
Funkhatar-Samik levererar PMS-ättrig bastardfunk (jag skrev faktiskt PMS innan jag hade läst Bobbys kommentarer, tro det eller ej!). Jag säger: Dumpa ludret i älven, hon kommer ändå inte att betala tillbaka CSN-lånet. 1/10
5.
Obegripligt. Mina sinnen lämnas blankare än Oldsbergs flint. Det låter som ett oinspirerat The Strokes börjat sjunga på cockney och försöker kvala in till goth-melodifestivalen. Le Romanie: trois points
6.
Tre veckor in på gitarrlektionen kom Larsa med en låtidé utefter de tre ackord vi lärt oss hittills. Jag började genast skalda en ironisk-naivistisk text och så lät jag mina efterblivna lettiska farbröder kompa på piano och dragspel. Less is fantamej inte alltid more… 2/10
7
…sedan gjorde vi en astrendig rockversion. Jag försöker sjunga lite som Målillas svar på Iggy Pop. Coolt va? Texten handlar om den gången jag ringde Anticimex eftersom jag hade vardagsrummet kryllande av fransmän. 3/10
8. Nas – Hiphop Is Dead
God’s Own var en riktigt bra platta. Tyvärr uppskattades den inte av PC-hiphopkollektivet. De vill ha hiphop-arkeologi. Så Nas ger dem hiphop-arkeologi: Han samplar det obegripligt trötta riffet från Sunshine Of Your Love och rappar lite i ena mungipan om att han ”har varit nere sedan dag ett” och ”att allt var bättre på Kool J Hercs tid”. Lika nyskapande och intressant som grafittin i Gnistängstunneln. Den påminner ganska mycket om Galenskaparna/Aftershaves ”Bildt, Björck och Dinkelspiel” – deras genanta hiphop-satir från En himla massa program. Jag skäms å alla inblandades vägnar. 3/10
9. Snoog Dogg
Timbaland gör exakt samma låt om och om igen hela tiden. Röker man mycket brajj kanske det känns lika spännande, men jag börjar faktiskt tröttna. Men Snoop är ju alltid Snoop, är ju alltid Snoop… 6/10
10.
Jag antar att e där tubsocke-pingpong- Pacman-ironikerna N.E.R.D. eller Neptunes är inblandade i det här kritvita hiphop-experimentet, förlåt exkremterna, ska det vara. Hårdrock och hiphop måste hållas isär, det hjälper inte att jag är en sucker för falsettsång – Det här är Tommy Lees definition av Modern Musik. 2/10
11. Magic Numbers
Otroligt bra honungslen sång, som vanligt. Väldigt svårt att toppa Bobbys recension på den här låten, som är svagare än vad Magic Numbers brukar mäkta med. MEN det är ändå klasskillnad jämfört med mycket av Idiot to Moron. (Vilket underbart passande namn, förresten). Jag bjussar på 7/10 (hade den legat på Bobbys platta hade den fått fem).
12. The Ark – The Worrying Kind
Hur gångbart är det här utanför EM i gay-kitsch (AKA musiktävlingen för folk som ogillar musik)? Tja, halvt om halvt. 4/10
13. Pink
Så jävla mycket Morrongänget. 1/10
14. Pulp – Trees
De blev allt bra trista på slutet Pulp. Jämfört med Jarvis-låtarna på Bobbys platta är det här rejält meningslöst. Låten puttrar på, är lite småsnygg, men det är en rätt lam komposition. Låter som något Jarvis snodde ihop när ha lekte med leksakssynten.
6/10 ändå
En rättelse: Nas utmärkta platta (från 2002) heter naturligtvis God's Son och inget annat. Bo Kulle och Otto Sjöberg ber ödmjukast om ursäkt.
Nu när jag förstått att låt nummer sex ÄR från Jack Johnsons Nicke Nyfiken-bricka vill jag med omedelbar verkan höja betyget till 8/10 och passa på att idiotförklara mig själv. Tack, hej.
fan bo, det kunde jag ju använt emot dig
Où est la biciclette? Je demande un explantion du programme musique!
Lite "Low Grade Imbecill-varning" på programförklarartakten, tycker jag.
Varje dag är man här inne och suktar efter en programförklaring. Varje gång blir man besviken. Har Samik också valt livet för bloggen? Har Bobby lämnat landet för gott? Har Glenn... förmodligen. Är det bara jag kvar... *kvar* ... *kvar* Det ekar ju här. Hjälp mig.
Mitt samvete plågar mig, Beau Hill jagar mig genom svettiga mardrömar om nätterna, jag mår fysiskt dåligt. Det finns bara ett bot, att göra sitt jobb.
Ska bara:
1. Ladda ner låtarna på en sticka.
2. Lägga in dom i jobbdatorn.
3. Reta upp mig
4. Skriva.
5. Publisera.
6. Vänta
1. Roots Manuva - Witness The Fitness
Gnarly och påklistrat konstigt men ett tydligt beat och bra flyt i sången. Inget annat än en riktigt bra låt att åka till jobbet med. Videon skänker sköna minnen om Twisterd Sisters holmgångar på plugget, humoristisk hiphop, jaja, men men Roots Manuva svänger.
2. TV On The Radio - Wolf Like Me
Bobby refererar såklart till musikbyrån och visst är det redaktionens favorit och då blev kontexten kontaminerad. Efter genomlyssningen på apskivan så skulle sinnesvidganden terapi vara på sin plats Bobby. Låten är mest vald på sitt 2000 sound, för det var väl temat? Bitar av låten är lyssningsbar men många delar är tvunget och krystat. Men det är ju det jag tycker om.
3. Metallica - Frantic
Inledningen är fartig och intensiv, lite som att kallstarta en bilmotor med gasen i botten, det låter fräckt som fan. Sen händer samma sak som med bilen, det börjar hacka, låta illa, sjunga på sista versen för att till slut helt enkelt falla i bitar.
4. The Gossip - Standing In The Way Of
En hysterisk kvinna bakom micken eller blodigt kött till hajarna är visst sak samma. I rest my case.
5. Maximo Park - Going Missing
På vissa håll har det inte hänt så mycket på 15 år vilket var meningen att den skulle illustrera, sena till bordet får äta smulorna. Men refrängsmulan tyckte jag smakade gott i alla fall, fin eftersmak som retade smaklökarna, inte för starkt inte för svagt utan lagom.
6. Jack Johnson - We're going to be friends
Kanske inte tillräckligt mustig för panelen men definitivt tillräckligt flyktig för att värja sig mot tomma påhopp om lettiska farbröder. Man kan så här i efterhand ångra sig för att man inte kom på Nicke Nyfiken spåret som okritiskt hade passerat till och med kaptensgatan. Men ser både originalet och denna versionen som väldigt trevlig, den är inte komplicerad i originalet men Jack Johnson har lyckats göra den så pass okomplicerad att jag inte fattar hur jag skall få ut skivan ur cd slotten.
7. LCD Soundsystem - Daft Punk Is Playing At My House
Har troligt svårt att ta ställning till låten, ni har ju framfört bra och sakliga argument mot den och jag är i detta avseende formbar. Att leta efter en Erasure platta i detta ögonblicket är inte annat än genialt. Men jag älskar cykel dansen och efter en präktig drinkfylla (inte grogg för då händer det grejer) så kan jag bjuda till. En låt som är lättare att hata än att älska, därför så passande på idiot to moron brickan.
8. NAS - Hip Hop Is Dead
Bildt, Björk och Dinkelspiel var verkligen förklaringen varför jag kände igen låten så väl. Det inte en slump att jag och Benjamin såg stinsen brinner om och om igen. Allt hänger ihop och så denna låten. Det svänger och så gör jag,
9. Snoop Dogg - Get A Light (Feat. Damian Marley)
Då jag går in i Snoop:s hus relativt sällan så känns alltid partyt lika fräscht även om jag kan förstå att champagnefylla är tröttsamt i längden. Han är en charmat gentleman som vet hur ett party skall regisseras.
10. Muse - Supermassive Black Hole
Vit spenslig man som försöker låta sensuell och farlig, sann humor men också en otrolig igenkänningskomik. Körerna är charmanta och enkla och ger låten ett stänk av lime som jag uppskattar. Resten av skivan har mest ett stänk av spenvarm mjölk.
11. The Magic Numbers - You Never Had It
Jag är fullständigt torsk på Magic Number och deras skäggpop. Har svalt allt med hull och hår och låter mig lätt lindas in i deras värme. Konserten på Trädgården var inte annat än fantastisk och sinnesvidgande. Det är ingen idé att slå, dom vänder bara andra kinden till. Sen verkar en kille i panelen tittat alldeles för mycket på SVT och ånyo kontaminerat sitt redan tidigare rika kontextbibliotek.
12. The Ark - The Worrying Kind
Ja på tal om SVT. Det här är showen som blåser tofflorna av folk och fä. Ett gitarrsolo hämtat från Claes Olssons bäst säljar hylla och en refräng närd av mycket stryk vid korvmojen i Växjö.
13. Pink vs Electric Light Orchestra Don't Start Me Down (2005 Booty Von Dralle mix)
Ville få in något som var arketypiskt för 2000-talet och vad trillar jag då över, en merger såklart. En av dom värsta konsekvenserna av billig mjukvara att trixa till musik med är just detta. Har ni någonsin hört sjökexet på P3? Detta är faktiskt det absolut bästa jag har hittat än så länge, dom har faktiskt gjort en bronsekorre av bajs. Bobby kunde såklart inte låta bli att dissekera bajset och blev sur över att han blev smutsig och diskade helt ogrundat låten.
14. Pulp - The Trees
Efter jag spelade in den här låten har min bil krånglat, den vill inte riktigt starta. Tror bestämt det har ett sammanhang.
1. Det låter som om det är svarta killar som sjunger den här biten. Rappmusik. Men det låter också engelskt. Konstigt. Jag gillar sångarens byxor men tycker man ska avskaffa monarkin – speciellt i Norge. Se på Frankrike, de högg huvudet av någon kung och av Ulf Adielsons farfars far och gav makten till en folket. Egalité, fraternité, homosexualité. Fast de behöll högdjurens lager av gåsleverpastej. Det räcker fortfarande! På söndagar matar myndigheterna de hemlösa på Seines strand med den gåsleverpastej Louis XVI hade bunkrat upp med i händelse av en tysk invasion. Sedan pratar de om de viktiga sakerna i livet: konst, Sartre, vitlök, cykling, nämnde jag konst? 5/10
2. Jag har sett kanske sju-åtta avsnitt av Musikbyrån. Jag tycker han den där Magnus Broni var bättre när han hette Bengtsson (lite mindre konstlat namn) och Petra Wranglerjeans rappade fram reportage på småländsk patois. Då kändes det som om de var mina kompisar. Jag gillar i och för sig inte kompisar. Därför har jag bytt till Pelle Edin på A-ekonomi. Han blir man minsann inte kompis med i brådrasket! Två poäng till den funkiga bortaläktaren på Värendsvallen och tre poäng till Växjö stad (på grund av den skojiga stavningen – borde det inte heta ”Väcksjö” istället?) Det blir fem av tio poäng. Urkasst.
3. Hårdrocksmusik är alltid hårdrocksmusik. (Ibland blandar någon mulatt in funk men jag har sagt till Dan Reed att det är jävligt mesigt. Extreme? Ja… ok.) Testament var aldrig lika bra som Metallica (förutom på sina fyra första skivor och de tre senaste). Visste ni att jag har Bay Area Mosher Society Eternally (BAMSE!) tatuerat i ljumsken? 5/10
4. Fy. Påminner mig om den där kassörskan på Hemköp Stigbergstorget som aldrig uppmärksammar att det är TVÅ avokados för tio kronor FAST DET STÅR PÅ SKYLTEN. 5/10
5. Musik ska byggas utav klädje, som Tarja Halonen sa. Den här låten däremot är byggd av ackord och sång! Förkastligt. 5/10
6. Jag gillar inte apor. 5/10
7. Daft Punk kommer från Montematre. Från deras replokal kan man se bastiljen. Från mitt vardagsrum kan jag se månen. Jag kommer inte från Montematre. Om inte mina föräldrar har ljugit för mig! Snyggast i franska klassen på högstadiet? Bo Kulle av killarna och hon den lilla söta i C:arna av tjejerna! 5/10 (fattar inte riktigt vad låten handlar om)
8. Hiphop är död. Aj fan. Har någon underättat Petra W? 7/10 (Det bästa jag någonsin har hört!)
9. Hiphopen är inte alls död! Här är ju bevisligen en låt till… Jag får revidera det förra betyget till 5/10. Jag mådde lite illa där ett tag. Det kändes som om jag hade förhävt mig. Den här låten är mycket sämre än den förra 5(-) av 10.
10. Vit spenslig man som försöker låta sensuell och farlig, sann humor men också en otrolig igenkänningskomik. Körerna är charmanta och enkla och ger låten ett stänk av lime som jag uppskattar. Resten av skivan har mest ett stänk av fläder från de halländska sommarfälten. Äckligt. 5/10
11. Jag litar inte på män med skägg. Kvinnor med skägg däremot! Come to daddy! I den här gruppen finns båda sorterna. 5/10 blir det då.
12. Tv-låten. Jag köper inte kläder på MQ. Tycker det verkar vara så stökigt i butiken med alla dansande och skränande 22-åringar som låtsas gå på gymnasiet. Är det sant att Ola Valio rakar armhålorna? Underbart! 4/10
13. Är det Ramones? 5/10
14. Pollenallergi. 9/18
Jätteroligt, Bo - verkligen... Du har aldrig tänkt på att vissa faktiskt kan bli ledsna av din så kallade humor? Typiskt dig. Att bara buffla fram och bete dig som ett hockeyomklädesrum på två ben. En sak ska du veta - mitt ord står jag aldrig, jag repeterar ALDRIG, fast vid. Så det så. Oh, titta där går Zilverzurfaren och Yngwie Malmsteen arm i arm ner för kabyssgatan!
(...)
Nä! Nu skojade JAG! Jag har också humor. Bara inte lika burdus som er! Pfft.
Eh, tagga ner lite nurå! Det är faktiskt urkundsförfalskning att blogga under någon annans namn och inte alls humoristiskt. Barn kan skadas, kvinnor kan tappa synen och Bobby kan tappa taktsinnet. Samik blir förvirrad också. Men det gör inte så jädra mycket när allt kommer omkring. Hur mår ni där ute, förresten? Jag HAR lyssnat på den här skivan och ja, jag skulle ge den 5,4 av 10. Omslaget får 4,4 och musiken ett poäng.
Vem är du, vem är jag, levande charader.
Charter? Överskattat. Imorgon återkommer jag - i all min prakt - och betygsätter Bos skiva. Fuck off!
Post a Comment