1. Heading To the Highway Ett väl valt inledningsspår: en studie i monoton riffglädje med lätt anstrykning av Downs syndrom – fullkomligt neutral Heavy Metal som nuförtiden antagligen konkurrerar med Markoolio om alla tioåriga pojkars gunst. Inledningslåtar där inte allt krut bränns av direkt – som så att säga är på väg ut på rampen till motorvägen – men som ändå ger en rysningsframkallande föraning om kommande stordåd är alltid att föredra framför keyboardsbesudlade spökintron, ”plattans hårdaste låt” eller bomber och granater. Här bjuder Priest frikostigt ur buffén av ABF-rockmanualens allra mest basala tricks. Och vi – gubbarna på golvet – sitter i spänd förväntan inför fortsättningen. Nöjda med att vara precis lagom korkade. 6/10
2. Burnin’ Up Svettig bastuklubbsfunk där Rob är ytterst omild med björkriset. Snyggt stick, oväntat frän percussion och makalöst tuff sång. Kanske, kanske Priest finaste stund någonsin (om man inte räknar med de allra mest nostalgiburna klassikerna.) 9/10
3. Delivering the Goods Världens bästa låttitel och en proppfull pirog till hårdrocksklassiker. Introt fräser som en vildkatt innan rytmsektionen hoppar upp i långtradaren och bränner gummi. Tyvärr sölas det rejält i det undermåliga gitarrsolot – här hade jag ju, Ace Frehley-skadad som jag är, hellre hört lite bluesigt övertonsgnisslande. Men man kan inte få allt. En stunds härligt vildsint (svagsint) luftgitarrsposande framför spegeln utlovas. 9/10
4. Hot Rockin’ Priest goes basic rocking med äran i behåll. Om förra låten hade världens bästa låttitel är den här i andra änden av skalan. Spännande att notera att det här främst är skägg-Ians stund i solen när han bultar fram ett stadigt fundament med überfränt basljud. Den här låten är inte marsipanrosen i tårtan, mer ett sockerkakslager. 5/10
5. Green Menalishi Tufft trumspel och Ian fortsätter vårda bollen och slå korta distinkta passningar till rätt adress. Rob går tätt in på kroppen i en man-man-duell och kommer naturligtvis segrande ur den. 6/10
6. Hell Bent For Leather Någon gång under hösten 1983 sände Sveriges television en hårdrockgala från typ Dortmund mitt i natten. Efter Kiss-inslagen på Barnjournalen var det nog det största tv-ögonblicket jag dittills varit med om. Maiden, Scorpions, Ozzy, Michael Schenker och Schweiz finest: Krokus var alla rätt lökiga. Quiet Riot blixtrade till i ett kort sammandrag med sin episka Metal Health (Bang Your Head) och diverse Slade-covers. Rudy Sarzo slickade utmanande på basen och Kevin DuBrows frisyr överträffades endast av hans rosasvarta spandexbraxor. I en klass helt för sig själva bjöd Priest på en magisk spelning. Rob svettandes som en gris och fäktades mekaniskt redan från start. Konsertens höjdpunkt är naturligtvis Hell Bent For Leather. Vilket ställ. Vilken livskvalitet. Vilket sexuellt uppvaknande. 10/10
7. Rock Forever Ja, på sedvanligt manér lyckas Glenn och KK med bedriften att både vara stabbiga och flyhänta på samma gång. Men samtidigt bjuds det på härligt modigt riffande i höga ackordmattor. Exceptionellt tuff sång, till och med för att vara Rob, räddar den här halvslaskiga kompositionen. Inget kött, ingen potatis – bara bearnaise. 6/10
8. The Ripper Wizardposer, Power Metal-tendenser och dockteater – men nostalgins kraft är orubblig. The RIPPAAAH!!! 8/10
9.Evil Fantasies Sexuella övergrepp har aldrig beskrivits så korrekt som här. Att lyssna på den är som att bli utsatt. Låten är direkt usel, men visst finns det en lockelse i att få höra Robs allra mest perverterade fantasier. 4/10
10.Breaking the What!? En studie i hårdrockseffektivitet. Sönderspelad, sönderanalyserad och besudlad av en galet kass video. Men de små detaljerna, gitarrtuggande i verserna bland annat, är geniala. 8/10
11. Killing Machine Dovt och hotfullt riffande som låter bäst på sinnesjukt hög volym. En fantastisk låt. ”Underbar”, för att citera Priest-fanset Ulla. Tyvärr hindras fullpoängaren återigen av ett katastrofalt gitarrsoloparti. 9/10
12. Metal Gods Något obeskrivbart – hårt, vasst, snabbt och farligt – flyger genom luften. Jag förstår egentligen ingenting av det här men är ändå djupt berörd. Hårdrockstrolleri, helt enkelt. Det är lite som att sitta och studera omslaget till Kiss Destroyer i tre timmar en söndag 1985, innan man går ut och kastar sand i ögonen på småbarnen i sandlådan, oerhört givande med andra ord. 10/10
13. Epitaph Bobby vill så gärna visa upp en seriös sida av Priest. Men han är förlåten. 5/10
Jag förväntar mig läsupplevelser i paritet med Den hemlaiga historien och Amerikansk pastoral med tanke på den tid Samik och Inevitable Glenn lägger ned.
1. Heading Out To the Highway - Tight riffrock i lika tight skinnväst. Judas Priest visar upp sin mer strömlinjeformade sida och slickar asfalten hela vägen hem till Birmingham, Alabama. Lite Born To Be Wild-fånig refräng men en vers som håller fin Sheffield-klass. 7/10
2. Burnin’ Up - Otroligt cool mekanisk-organisk arena-metall. Rob använder hela sitt register på ett förträffligt sätt och växlar med lätthet mellan återhållsamt titta-under-läderkepsen-berättande och fullfjädrad ockupationssång på bara sekunder. Och som vanligt är det inte själva gitarrsolot man ska lyssna sig döv på utan de snygga arrangemangen och frejdiga riffandet bakom, framför, under och över. Riktigt bra och 8/10.
3. Delivering the Goods – Ganska ordinär riffrock som de ändå lyckas göra väldigt cool. Man kan ju fundera på om det är titeln som gör det. De måste ha kommit på den först och gjort låten därefter. Refrängen skjuter de ut mycket smakfullt – Delivering the *PAOW* goods!!! - och Rob i sin tur skjuter mitt i prick på allt som rör sig. Ett skepp kommer lastat med 8/10 tända dynamitgubbar.
4. Hot Rockin’ - Judas Priest sneglar åt det oförlovade landet på andra sidan klotet – Australien – och klämmer ur sig en riktig ”high voltage”-rökare med tillhörande imbecilltext och toppar smakfullt tillställningen med lite charmiga Manowar-manér. Jag kan inte värja mig trots alla blinkande varningslampor och levererar glatt och fördomsfritt 7/10 varma metallvantar.
5. Green Menalishi - Robs förvirrade kärleksförklaring till den mustachprydde och motorcykelburne anfallaren i Birmingham City FC mellan åren 1971-1976 - Bob Hatton! En hårt arbetande targetplayer som gillade att stöka och böka. Låten Green Menalishi ska gitarristen Peter Green ursprungligen ha skrivit som en vink åt sitt eget LSD-missbruk. Rob snodde helt enkelt den tafflige Fleetwood Mac-gitarristens homage och gjorde den till sin egen musikaliska kärleksförklaring till Bob Hatton. Det hela är som sagt mycket förvirrat och ska kanske tas med ett rejält grabbtag salt. Men det är så historien går. 7/10
6. Hellbent For Leather – Judas Priest tar ett helhetsgrepp på metallen och levererar en av de tuffaste låttitlarna i hårdrockhistorien. Flankerad endast av Motörheads Killed By Death och Mötley Crües Kickstart My Heart så tror jag inte det blir tuffare än så här! Självklart kör djävulen motorcykel och har ett välsmort munläder. Däremot är det tveksamt om han är homosexuell. Men låten är hur som helst episk, hård och kort. Precis så som vi vill ha den. 10/10
7. Rock Forever - Här är är embryot till deras fasansfulla version av Johnny B. Goode. 5/10
8. The Ripper - Judas Priest visar vägen för Iron Maiden. Dimman ligger tjock och jag tror det är Dave Holland som smyger omkring i mörkret och sätter skräck i människorna. Lite coolt och lite fånigt. 6/10
9. Evil Fantasies - Led Zeppelin-stompare på tomgångskörning står bara och släpper ut avgaser i dryga fyra minuter. Metallpolisen tillåter max 1 minut och manar myndigt – heavy on the metal, easy on the led! 3/10
10. Breaking the Law – Högavlönad middle-of-the-road-metall gör sitt bästa för att verka farlig och lyckas på något underligt sätt klara sig undan både metall- och sedlighetspolisen. Kuppen resulterar i 8/10 skinande guldtackor hem till slottet.
11. Killing Machine - Oh, vilken slö och hårt bandagerad smygrökare. Som att springa i björnklister – man kommer ingenstans men det luktar gott. 6/10
12. Metal Gods - Högt flygande seriehjälte-metall med snorfräck refräng som bara den är värd sin vikt i kryptonit. För att inte tala om avslutningen där hela rymdimperiet slår tillbaka med taktfasta stöveltramp. Som en kamp mellan gott och ont. 9/10
13. Epitaph – Randy Newman, Noel Coward, Elton John och Rob Halford. Vem ska bort? 8/10
1. Heading Out To the Highway Inleder härmed en resa som jag vet inte kommer bli bra för någon, allra minst mig själv. Har gjort tafatta försök att lyssna igenom plattan men har hittills inte lyckats från pärm till pärm utan ett förtvivlat letande efter nästa låt knappen på bilstereon. Har svurit över bobby, kramat hårt om ratten och bitit ihop med vetskapen om att jag ligger efter på bloggen, en synd. I och med att jag saknar någon nämnvärd historia till detta bandet blir det stört omöjligt att klassificera dylik handikaphårdrock, enda mötespunkten är under spinningpassen som ren och skär bruksmusik. Låten då, en klassiker såklart. 5/10
2. Burnin’ Up Bastufunk var ordet – men herregud. 3/10 alla för gitarrsolot.
3. Delivering the Goods Jäklar vilken inledning, 1:a minuten är magisk, 15 sekunders stiltje för att sedan lägga i en växel till. Snabbkrökarmusik 8/10, segar till sig
4. Hot Rockin’ Spastisk. Den pendlar mellan genialitet och en dagen efter fis.5/10
5. Green Menalishi Skulle funka som sista dansen, episkt och magiskt med bra styrka i vörten. Bredbent men fortfarande en ballad 6/10
6. Hellbent For Leather 2 msk finhackad schalottenlökar eller en halv gullök 2 msk vitvinsvinäger 5 krossade vitpepparkorn 2-3 persiljekvistar 3 äggulor 250 gram skirat smör Dragon Salt och peppar 8/10 7. Rock Forever Sjukt bra titel för fan. Grym avslutning, synd att det tog så lång tid bara. 3/10
8. The Ripper Inte så lite fånigt Glenn. Venom tittar på avundsjukt och får inte till det. 2/10
9.Evil Fantasies MEN HERREGUD 1/10
10. Breaking the Jaw Såklart var det här våra vägar mötes under ens otraumatiska barndom. Här tittade dom på ritningen hela tiden och fick ihop ett alster som höll ihop hela speltiden till skillnad som mycket annat som där hyllplanen är monterat med faneren bakåt. 8/10
11. Killing Machine I have a contract on you Bobby, det här är uselt bortom beskrivning. 1/10
12. Metal Gods Bobbys formler biter uppenbarligen inte på mig, om man skulle ut med cyklen ikväll kanske, det har ju slutat regna i alla fall. Orkar inte mer.
6 comments:
1. Heading To the Highway
Ett väl valt inledningsspår: en studie i monoton riffglädje med lätt anstrykning av Downs syndrom – fullkomligt neutral Heavy Metal som nuförtiden antagligen konkurrerar med Markoolio om alla tioåriga pojkars gunst. Inledningslåtar där inte allt krut bränns av direkt – som så att säga är på väg ut på rampen till motorvägen – men som ändå ger en rysningsframkallande föraning om kommande stordåd är alltid att föredra framför keyboardsbesudlade spökintron, ”plattans hårdaste låt” eller bomber och granater. Här bjuder Priest frikostigt ur buffén av ABF-rockmanualens allra mest basala tricks. Och vi – gubbarna på golvet – sitter i spänd förväntan inför fortsättningen. Nöjda med att vara precis lagom korkade. 6/10
2. Burnin’ Up
Svettig bastuklubbsfunk där Rob är ytterst omild med björkriset. Snyggt stick, oväntat frän percussion och makalöst tuff sång. Kanske, kanske Priest finaste stund någonsin (om man inte räknar med de allra mest nostalgiburna klassikerna.) 9/10
3. Delivering the Goods
Världens bästa låttitel och en proppfull pirog till hårdrocksklassiker. Introt fräser som en vildkatt innan rytmsektionen hoppar upp i långtradaren och bränner gummi.
Tyvärr sölas det rejält i det undermåliga gitarrsolot – här hade jag ju, Ace Frehley-skadad som jag är, hellre hört lite bluesigt övertonsgnisslande. Men man kan inte få allt. En stunds härligt vildsint (svagsint) luftgitarrsposande framför spegeln utlovas.
9/10
4. Hot Rockin’
Priest goes basic rocking med äran i behåll. Om förra låten hade världens bästa låttitel är den här i andra änden av skalan. Spännande att notera att det här främst är skägg-Ians stund i solen när han bultar fram ett stadigt fundament med überfränt basljud.
Den här låten är inte marsipanrosen i tårtan, mer ett sockerkakslager. 5/10
5. Green Menalishi
Tufft trumspel och Ian fortsätter vårda bollen och slå korta distinkta passningar till rätt adress. Rob går tätt in på kroppen i en man-man-duell och kommer naturligtvis segrande ur den. 6/10
6. Hell Bent For Leather
Någon gång under hösten 1983 sände Sveriges television en hårdrockgala från typ Dortmund mitt i natten. Efter Kiss-inslagen på Barnjournalen var det nog det största tv-ögonblicket jag dittills varit med om. Maiden, Scorpions, Ozzy, Michael Schenker och Schweiz finest: Krokus var alla rätt lökiga. Quiet Riot blixtrade till i ett kort sammandrag med sin episka Metal Health (Bang Your Head) och diverse Slade-covers. Rudy Sarzo slickade utmanande på basen och Kevin DuBrows frisyr överträffades endast av hans rosasvarta spandexbraxor.
I en klass helt för sig själva bjöd Priest på en magisk spelning. Rob svettandes som en gris och fäktades mekaniskt redan från start. Konsertens höjdpunkt är naturligtvis Hell Bent For Leather. Vilket ställ. Vilken livskvalitet. Vilket sexuellt uppvaknande. 10/10
7. Rock Forever
Ja, på sedvanligt manér lyckas Glenn och KK med bedriften att både vara stabbiga och flyhänta på samma gång. Men samtidigt bjuds det på härligt modigt riffande i höga ackordmattor. Exceptionellt tuff sång, till och med för att vara Rob, räddar den här halvslaskiga kompositionen. Inget kött, ingen potatis – bara bearnaise. 6/10
8. The Ripper
Wizardposer, Power Metal-tendenser och dockteater – men nostalgins kraft är orubblig. The RIPPAAAH!!! 8/10
9.Evil Fantasies
Sexuella övergrepp har aldrig beskrivits så korrekt som här. Att lyssna på den är som att bli utsatt. Låten är direkt usel, men visst finns det en lockelse i att få höra Robs allra mest perverterade fantasier. 4/10
10.Breaking the What!?
En studie i hårdrockseffektivitet. Sönderspelad, sönderanalyserad och besudlad av en galet kass video. Men de små detaljerna, gitarrtuggande i verserna bland annat, är geniala. 8/10
11. Killing Machine
Dovt och hotfullt riffande som låter bäst på sinnesjukt hög volym. En fantastisk låt. ”Underbar”, för att citera Priest-fanset Ulla. Tyvärr hindras fullpoängaren återigen av ett katastrofalt gitarrsoloparti. 9/10
12. Metal Gods
Något obeskrivbart – hårt, vasst, snabbt och farligt – flyger genom luften. Jag förstår egentligen ingenting av det här men är ändå djupt berörd. Hårdrockstrolleri, helt enkelt. Det är lite som att sitta och studera omslaget till Kiss Destroyer i tre timmar en söndag 1985, innan man går ut och kastar sand i ögonen på småbarnen i sandlådan, oerhört givande med andra ord. 10/10
13. Epitaph
Bobby vill så gärna visa upp en seriös sida av Priest. Men han är förlåten. 5/10
Judas Priests låtar är helt onödiga, gruppen var ju ändå bara ett koncept.
Låt 1-13: 4/10
Judas Priests låtar är helt onödiga, gruppen var ju ändå bara ett koncept.
Låt 1-13: 4/10
Jag förväntar mig läsupplevelser i paritet med Den hemlaiga historien och Amerikansk pastoral med tanke på den tid Samik och Inevitable Glenn lägger ned.
1. Heading Out To the Highway - Tight riffrock i lika tight skinnväst. Judas Priest visar upp sin mer strömlinjeformade sida och slickar asfalten hela vägen hem till Birmingham, Alabama. Lite Born To Be Wild-fånig refräng men en vers som håller fin Sheffield-klass. 7/10
2. Burnin’ Up - Otroligt cool mekanisk-organisk arena-metall. Rob använder hela sitt register på ett förträffligt sätt och växlar med lätthet mellan återhållsamt titta-under-läderkepsen-berättande och fullfjädrad ockupationssång på bara sekunder. Och som vanligt är det inte själva gitarrsolot man ska lyssna sig döv på utan de snygga arrangemangen och frejdiga riffandet bakom, framför, under och över. Riktigt bra och 8/10.
3. Delivering the Goods – Ganska ordinär riffrock som de ändå lyckas göra väldigt cool. Man kan ju fundera på om det är titeln som gör det. De måste ha kommit på den först och gjort låten därefter. Refrängen skjuter de ut mycket smakfullt – Delivering the *PAOW* goods!!! - och Rob i sin tur skjuter mitt i prick på allt som rör sig. Ett skepp kommer lastat med 8/10 tända dynamitgubbar.
4. Hot Rockin’ - Judas Priest sneglar åt det oförlovade landet på andra sidan klotet – Australien – och klämmer ur sig en riktig ”high voltage”-rökare med tillhörande imbecilltext och toppar smakfullt tillställningen med lite charmiga Manowar-manér. Jag kan inte värja mig trots alla blinkande varningslampor och levererar glatt och fördomsfritt 7/10 varma metallvantar.
5. Green Menalishi - Robs förvirrade kärleksförklaring till den mustachprydde och motorcykelburne anfallaren i Birmingham City FC mellan åren 1971-1976 - Bob Hatton! En hårt arbetande targetplayer som gillade att stöka och böka. Låten Green Menalishi ska gitarristen Peter Green ursprungligen ha skrivit som en vink åt sitt eget LSD-missbruk. Rob snodde helt enkelt den tafflige Fleetwood Mac-gitarristens homage och gjorde den till sin egen musikaliska kärleksförklaring till Bob Hatton. Det hela är som sagt mycket förvirrat och ska kanske tas med ett rejält grabbtag salt. Men det är så historien går. 7/10
6. Hellbent For Leather – Judas Priest tar ett helhetsgrepp på metallen och levererar en av de tuffaste låttitlarna i hårdrockhistorien. Flankerad endast av Motörheads Killed By Death och Mötley Crües Kickstart My Heart så tror jag inte det blir tuffare än så här! Självklart kör djävulen motorcykel och har ett välsmort munläder. Däremot är det tveksamt om han är homosexuell. Men låten är hur som helst episk, hård och kort. Precis så som vi vill ha den. 10/10
7. Rock Forever - Här är är embryot till deras fasansfulla version av Johnny B. Goode. 5/10
8. The Ripper - Judas Priest visar vägen för Iron Maiden. Dimman ligger tjock och jag tror det är Dave Holland som smyger omkring i mörkret och sätter skräck i människorna. Lite coolt och lite fånigt. 6/10
9. Evil Fantasies - Led Zeppelin-stompare på tomgångskörning står bara och släpper ut avgaser i dryga fyra minuter. Metallpolisen tillåter max 1 minut och manar myndigt – heavy on the metal, easy on the led! 3/10
10. Breaking the Law – Högavlönad middle-of-the-road-metall gör sitt bästa för att verka farlig och lyckas på något underligt sätt klara sig undan både metall- och sedlighetspolisen. Kuppen resulterar i 8/10 skinande guldtackor hem till slottet.
11. Killing Machine - Oh, vilken slö och hårt bandagerad smygrökare. Som att springa i björnklister – man kommer ingenstans men det luktar gott. 6/10
12. Metal Gods - Högt flygande seriehjälte-metall med snorfräck refräng som bara den är värd sin vikt i kryptonit. För att inte tala om avslutningen där hela rymdimperiet slår tillbaka med taktfasta stöveltramp. Som en kamp mellan gott och ont. 9/10
13. Epitaph – Randy Newman, Noel Coward, Elton John och Rob Halford. Vem ska bort? 8/10
1. Heading Out To the Highway
Inleder härmed en resa som jag vet inte kommer bli bra för någon, allra minst mig själv. Har gjort tafatta försök att lyssna igenom plattan men har hittills inte lyckats från pärm till pärm utan ett förtvivlat letande efter nästa låt knappen på bilstereon. Har svurit över bobby, kramat hårt om ratten och bitit ihop med vetskapen om att jag ligger efter på bloggen, en synd. I och med att jag saknar någon nämnvärd historia till detta bandet blir det stört omöjligt att klassificera dylik handikaphårdrock, enda mötespunkten är under spinningpassen som ren och skär bruksmusik. Låten då, en klassiker såklart. 5/10
2. Burnin’ Up
Bastufunk var ordet – men herregud. 3/10 alla för gitarrsolot.
3. Delivering the Goods
Jäklar vilken inledning, 1:a minuten är magisk, 15 sekunders stiltje för att sedan lägga i en växel till. Snabbkrökarmusik 8/10, segar till sig
4. Hot Rockin’
Spastisk. Den pendlar mellan genialitet och en dagen efter fis.5/10
5. Green Menalishi
Skulle funka som sista dansen, episkt och magiskt med bra styrka i vörten. Bredbent men fortfarande en ballad 6/10
6. Hellbent For Leather
2 msk finhackad schalottenlökar eller en halv gullök
2 msk vitvinsvinäger
5 krossade vitpepparkorn
2-3 persiljekvistar
3 äggulor
250 gram skirat smör
Dragon
Salt och peppar
8/10
7. Rock Forever
Sjukt bra titel för fan. Grym avslutning, synd att det tog så lång tid bara. 3/10
8. The Ripper
Inte så lite fånigt Glenn. Venom tittar på avundsjukt och får inte till det. 2/10
9.Evil Fantasies
MEN HERREGUD 1/10
10. Breaking the Jaw
Såklart var det här våra vägar mötes under ens otraumatiska barndom. Här tittade dom på ritningen hela tiden och fick ihop ett alster som höll ihop hela speltiden till skillnad som mycket annat som där hyllplanen är monterat med faneren bakåt. 8/10
11. Killing Machine
I have a contract on you Bobby, det här är uselt bortom beskrivning. 1/10
12. Metal Gods
Bobbys formler biter uppenbarligen inte på mig, om man skulle ut med cyklen ikväll kanske, det har ju slutat regna i alla fall. Orkar inte mer.
Post a Comment