1. Distinkt inledning. ABF kursen har pågått i så många år att man inte riktigt vet hur man stoppar den. Man har fött ett monster och det enda sätter att stoppa det är att riva hela klabbet. Men till dess så får man njuta av deras alster som av förklarig anledning man fick tona ner mot slutet, om man lyssnar riktigt noga håller dom på och kör den fortfarande. En låt utan början och definitivt utan slut. Drygt fyra minuters inblick ger mig kanske inte mersmak men en tillfällig och skamfri tillfredsställelse. 7/10
2. Omedelbar behovstillfredsställelse är mitt signum och mitt Eurocard har öppnat oceaner av möjligheter. Här däremot får man ge sig till tåls innan det riktig götta kommer. Men när det väl kommer sätts hela mitt gamla inköpta attitydpaket på plats. Jätterolig sång, som ligger sådär högt och travande. Vilken låt, dom har bråttom, och det har ju jag med. En låt för karriären. 9/10.nästan 10 för ett relevant soloparti.
3. Tvärnit, ner i ett frustrerande bobby taxifax tempo, killen som har bråttom hem men inte annars. Låten i övrigt är det inget större fel på. Har genuint svårt för hans gestikulerande sätt att sjunga på, vilken mardröm att se detta live, fingrarna spretar och han blundar under de mest hesa partierna. 6/10
4. Stool of stress gungar som en nöjd GAIS klack, inte ofta det händer men när det händer så är det svårt att stå emot. Ånyo ett snyggt och relevant soloparti som smälter in i den övriga sörjan på ett harmoniskt sätt. Tyvärr lossnar det inte helt hur mycket dom än kämpar, en låt för bilstereo då ljudbilden är jämn utan någon som helst dynamik i låten. Noterar dock en avvikelse mot slutet med lustig sång, varför? 6/10, nästan en 5:a då den avslutas med ett ljud av kollektivtrafik som får mig att rysa.
5. Glenn trummar in en låt till sig själv med lite Bobbyvänlig bas för att rationalisera anrättningen. Putsad produktion, ytterligare en del av indiciekedjan att denna är ämnad för Stoltöverkörkortsfax. Mina basepos framstår ju nästan som en actionfilm jämte denna Beckrullen. 5/10.
6. Måste ha gjort något riktigt dumt till denna låten, känner igen den fruktansvärt väl och har hört den så många gånger men kan varken placera den i tid eller rum. Vet inte om jag skall tycka om den eller avvisa den som en fyllegrej. Jag väljer att sätta den i ett sammanhang av fornstora dagar och fattar genast tycke. Jag tar åt mig och höjer den därmed till skyarna, 9/10
7. Glenn poängterar här ett känslomässigt epicentrum av sin bricka. New identity, vad skulle den kunna vara? Mina fantasier om en Handsome Glenn version 2, revisited, MkII, fas 2, nu med mindre socker, fettfri, lågt GI far iväg och jag ser en man, just det en man, som går med telefonen i högsta hugg med armbågen pekande i färdriktningen iklädd bleka Lee jeans med ett brett skärp från Tiger, vit T-shirt upptill toppat av ett sånt där halsband med kulor. På fötterna tronar vita dojor som ser mer ut än vagabond men är ett par vagabond. Han har bråttom. Nä småstad klär inte Glenn, han är så mycket mer, en hel del mer än denna låten faktiskt, han är större än livet, livet på the Oak. Han har annat att göra, fina salonger skall det vara, med sinnesutvidgande sällskap, bloggen är passé förutom några förvirrade betyg som mer liknar bröd och skådespel för pöbeln. Låten då. Tja sju av tio klämmer jag ur mig, vill ju vara kompis.
8. Larger than life temat går in en högre fas. Snyggt och rytmiskt välspelat och rent. Glenns svar på minute maid's jucie. 7/10
9. Fugazzi minsann. Har haft mina perioder, framförallt när jag cyklade BMX i ramp. Det hörde liksom till. Var gör Glenn till den här då, backflipp olie på gångbräda kanske. 8/10
10. Silkesvantarna på för att Bobby's ebola skall lägga sig en stund (det ljudar ymnigt i alla kroppsöppningar). Jag tackar för omtanken och smyckar ut denna ljudfresk med 7 marimekotält av 10 möjliga
11. Punkelipunk. Säkert något företag från Gnosjö som tillverkat en form att masstilverka punkelipunk i. 6/10
12. Ett tävlingsbidrag till Voltaren Cup, jag smörjer in hela mitt huvud för det värker och snurrar. Det här är fortfarande de sälla jaktmarkerna för min del men någon dag kanske jag sitter och toastar ikapp på en balkong i Mölnlycke, påminn mig då om att jag klämde ur mig 4 Mr Hanky av 10 möjliga för det här.
13. Västra Gärdet i Falkenberg minsann, en gata där kan jag väldigt väl. Trygga hörnans rytmik och lyrik, att växa upp vid randen av ett industriområde föder en lockelse till denna estetik. Steget från att slösa bort ett spader Ess en söndagmorgon för att göra om sin cykel till ett smattrande inferno är tydligen kortare än jag trodde. 10/10
14. Om jag förstod hur man skulle rösta skulle detta vara min absoluta favorit i sviten "Bregottfabriken" 8/10
1. Glenn Purple - Härligt gubbigt intro med lite fint riffknipplande. Sedan kör det igång med ett typiskt brittiskt studsigt icke-sväng. Släng ut organisten och ta i på gitarren, jobba jobba JOBBA! Sångaren håller säkert micken i ett sånt mesigt grepp, ungefär som golfgreppet fast upp och ner på. Jamrock blir sällan fräsig, och den här köttbullemackan är bara tjock och inte god. 5/10.
2. Glenn Xentrix. Va i helvete? Vilket fräsigt moppekomp! Sedan gick låten sönder, och den går inte att laga, inte ens Samik kan laga den i cyklenverkstaden. Obeskrivligt taffligt, ändå lite charmigt – om man kan bortse från det ironiska tonläget. 2/10.
3. Glenn Cabaret – Der Berliner Zeitung. En förlåtande aspekt – galoppljudet. Resten, en smaklös soppa av eurocentrism, socialism, drama, Marlene Dietrich, visksång, plattityder, floskler och i mitten flyter en bajskorv gjord av gotrock. 2/10.
4. Glenn Bramelodi – Don’t Treat Me So Bad. Som namnet avslöjar så gillar jag mycket melodin i denna. Klockor! Påminner lite om tidig Alice Cooper, men med finare arrangemang. Den där organisten som var nära att förstöra första låten dyker upp igen. Men va i helvete! Vad är det för tokigt Chalmersoutro? Och vad gör tåget? Åker ner till en sexa! 5. Glenn Funkabookstore. Helt oväntat så blir jag inte rosenrasande över fläppbasen. Tvärtom så passar det bra till låten. Samik, jag hatar i vanliga fall basister som fläppar – bara så du vet. Det händer inte mycket i låten, men det gör inget för det här är något så ovanligt som Bobby-vänlig funk, dvs ganska lyxig. 6/10. 6. Glenn Postrock. Vad kul att Voivod influerar andra band. Sångaren borde däremot kölhalas. Är sången dålig blir poängen lidande. Tyvärr. 5/10.
7. Glenn Drama. Den här sångaren borde verkligen kölhalas, med en stort rostigt ankare i kryschet. Oerhört malplacerad bögsynt, var det verkligen en bra idé att låta Lennart spela? Helt plötsligt hoppade det ut en basräka ur högtalaren och luktade väldigt illa. Sedan kom någon slags apbrygga med en gnischlig gitarr, följt av Lennarts valhänta harmonier. BAJS. 1/10.
8. Glenn Schiffonjé. Ja, nu blåser det i seglen igen, vad härligt. Riktig konferensfunk i pressade byxor och cardigan. Fullt ställ på dansgolvet med personaladministratören, och vilket skabröst saxsolo! 10 förstulna blickar!
10. Glenn Paté. Nej, jag sätter nog på låt nr 8 igen. Det här var musikens motsvarighet till den i naturen vanligt förekommande pinnen. Helt jävla ointressant, tråkig och stel. 2/10.
11. Glenn Kontrast. Glenn slänger sig nervöst bland alla genrer i ett desperat försök att få alla tycka om honom. Glenn, det är lugnt – vi tycker om dig som du är, även om din enorma slapphet ibland irriterar. Det här var ett rejält snedsteg, nu har du vrickat båda fötterna. 2/10.
12. Glenn Rastaförmycket. Oj, vad konstigt de låter ibland. Ja, han låter ju rätt tuff, men jag förstår inte riktigt varför och när man lyssnar på detta. 2 mörkrostade macker.
13. Glenn Soundsystem. Oj, vad konstigt de låter ibland. Ja, han låter ju rätt tuff, men jag förstår inte riktigt varför och när man lyssnar på detta. 2 ljusrostade macker.
14. Glenn Romance. Nu är du uppe på banan igen! Jag blir uppenbart rörd över din hyllning till mig, Bo och Samik. Nästa gång vi har företagskonferens får du vara DJ, men då får du bara spela denna och låt 8 om och om och om och om igen. Kan ni tänka er hur många öronslafsningar, rumpnyp och skamgrepp som gjorts genom tiderna till den här låten? Magiskt! 100 fluktisar!
1. Grand Funk Railroad Ja, det här var ju enkelt. Jag ser ingen latinsk världsmusikpretention vare sig i bandet eller publiken, det är bara ren glädje. Amerikansk glädje. Inga sömniga tjurfäktningsromantiker med spädbarnsartikulation så långt ögat når. Kanske en minut för lång, men vad gör det. Åtta av tio ölmagar rakt ut .
2. Grattis Glenn! Den här låten får mig att känna ett visst hopp inför hårdrockens framtid. Det trodde jag faktiskt inte var möjligt. Det var ju så här man hoppades att Mastodon skulle låta. Nya, unga, fräscha och riffglada. Visst, det finns som Bobby påpekar ett visst mått av misstänkt ironi här, men frågan är om det inte varit värre om den saknades? Jag är inte säker. Fram med luftgitarren! Den mörknande framtid är vår! Sju träskor av tio.
3. Låt oss säga att det här är Gun Club – även om det inte det är det. För det här faller in i kategorin ”Musik man hellre läser om än lyssnar på.” Ge mig en biografi om Jeffrey Lee Pierce så kanske jag kan övertygas om att hans färd mellan rehabkliniken, mentalsjukhuset, de sjaviga barerna och biografen som bara visar westernfilmer leder fram till, ehrm, STOR ROCKMUSIK. Så länge man bara läser om dem blir pinsamt taffliga garageband som Gun Club, The Cramps och Tav Falco’s Panther Burns världens bästa grupper. Men lyssnar man på det rakt upp och ner framträder bara en gravt daterad performanceinstellation. Fyra av tio tyska betongborrar.
4. Herregud. Vilken resa den här låten gjort. Första gången jag hörde plattan gillade jag den. Den kändes småärtig med sitt oförfärade Wild Frontier-intro som sedan snyggt leder in i mysig Rocky I-funk. Men ju mer jag lyssnar på den desto argare blir jag. Vad är det för jävla sångare? Det låter som en glasögonorm som sitter om mumlar besvärjelser i ett hörn av kemisalen. Och vad är det för bedrövligt stick? Löjeväckande. Och, texten, vilket ärkepekoral! Har någon blivit mördad i tunnelbanan? Synd att det inte var den mitt i målbrottet teatraliskt gestikulerande Cho Sueng-Hui-killen bakom mikrofonen. Fyra salitylsalisylsyror av tio.
5. Så ringqvistskt! Var hittar man sådan här musik? Afroamerikansk minoritetsRAWHK! Det är ju betydligt bättre än den där basiska separatistgruppen som Bobby hade med på sin hårdrockssamling. Det låter som om Prince producerat en supergrupp bestående av Vernon Reid, trummisen i Faith No More, någon från Bad Brains och, högst oväntat, sångaren från Cameo. Jag gillar det. Det är originellt och slickt på samma gång. Men låten, tja den är verkligen inte mycket att minnas. Sex av tio Glenn-plöjer-reaback.
6. Det är så här jag alltid hoppas att den där uteliggaren J. Mascis och hans Reality Bites-influerade grupp ska låta. Tyvärr brukar ju han gurgla munskölj istället för att sjunga varje gång han av misstag fått till en hyfsad låt. Här är sångaren ok. Det rockas hämningslöst och oironiskt vilket räddar den av klichéer kantrande anrättningen. De klarar sig undan stuprörsstupstocken med en hårsmån och lyckas sälja en exakt kopia av the Stooges Raw Power till kidsen och ingenjörerna ännu en gång. Sex av tio pendeltåg till Lindome.
7. Nej, jag vet inte. Jag blir jävligt misstänksam av det här. Det är bra, väl? Eller? Jag blir nervösare än en Halifax som är tio minuter sen till middagen. Jag levererar en godmodig 7/10, blundar och håller för öronen.
8. En klar utmanare till the Bobby Halifax Blogspot- All Time Greatest Hits! Den guppar i vågorna behagligt och lyxigt oerhört nära fullpoängargränsen. Jabbar lite lätt, skuggboxas, sippar en Martini och sedan kommer det erotiska saxofonsolot (oerhört smakfullt ackompanjerat av en tvärflöjt) och knuffar in hela anrättningen i Det musikaliska fullbordandets land. Vackert, Glenn, vackert. Tio av tio polospelare.
9. Fugazi Jag gick ner mig ordentligt i Fugazi för en så där tre-fyra år sedan. Tio år för sent. Jag skyller på Stockholm. Det här är perfekt tunnelbanemusik. En knarkare på T-centralen. En misshandel vid Västra skogen. Ett självmord vid Rissne. Jag stänger ute skiten med hjälp av Walkman-hörlurarna. Nio av tio SL-kort
10. Luguber sångare, prettopop med klang av både -70, -80 och 2000-tal och en dussinkomposition gömd i fluff. Vi börjar känna igen Glenns recept på kladdkaka. Sex av tio Glenn-rakt-upp-och-ner
11. Det här är så dumt att man får dyslexi. Men är man från Torslanda så är man. Häng dig i hallen i radhuset-punken sitter i generna. Är det Rektorns Rektum? Underbart band. Sex av tio Volvo 240-burnoffs på T-landa torg.
12. Capleton En låt lite då och då funkar väl. Men mest påminner det om burken med bakpulver längst bak i skafferiet som man aldrig lyckas göra slut på. Fem av tio pulverkockar.
13. Ol’ Dirty Bastard – Shimmy Shimmy Ya Låt oss skita i Petra Wangler och bara headnodda till det galnaste vibratot i världshistorien. Nio av tio brett flinande dollargrin
14. Barry Manilow Strålande. Det är så självklart att man skulle hamna här. I skinnsoffan i Beverly Hills hos Barry. Från en gammal smutsig bastard till en annan. Den röda tråden är självlysande. Nio av tio högt sittande tennisshorts
1. Hooray – Grand Funk Railroad. Till Bo, med kärlek.
2. Iron Swan – The Sword. Till Samik. Som en hjälpande hand på vägen ut ur ökenrockmissbruket kommer här fyra ynglingar från Texas med svårartade Black Sabbath-komplex samt en storartad fabläss för det ockulta och väldigt mörkt öl. Trollbindande!
3. Morning Dew – Einsturzende Neubauten. Vem kan uppskatta de finare tyska konstarterna mer än Samik? Och för att krydda tillställningen lite extra så är originalet skriven av en kanadensare. Smaka av!
4. Morning Final – Blue Öyster Cult. Tänkte att det här skulle falla Bob på läppen och det tror jag att det gjorde. Han är bara inte stor nog att erkänna hur mycket utan räddar sig själv genom att skylla på Chalmers. Alltid med ryggen fri den där Bob.
5. 20th Century – Brad. Istället för funk, Samik. Grungefunk!
6. Son of Mustang Ford – Swervedriver. Samik, det är meningen stt du ska hänga lite nonchalant mot sadeln till den här låten.
7. Transmission – Japan. Till Bob. En osnuten David Sylvian. Som sagt så krävs det nog en kicker-period för att man ska finna lugnet.
8. What Can I Say – Boz Scaggs. Lite bortglömd ’blue eyed soul’ men med stor kvalitetsstämpel. Visste väl att du skulle gilla det Bo!
9. Back to Base – Fugazi. Samik, jag ville bara kolla om du var hemma... och det var du ju. Trevligt!
10. Souls – The Stranglers. Det här var också mycket av ett test, riktat till den ende av oss som inte alltid tycker att popmusik måste ha en kontext... eller som alltid tycker att den måste... eller nä... Tycker att... Fan! Den är till dig Bob!
11. Criminal Mind – The Ruts. Bo, jag är ledsen. Jag tror aldrig att du kommer föstå. Men jag försökte i alla fall. Snyft...
12. Bun Dung Dreddie – Capleton. Jag ville bara se om du kom ihåg sommaren 2000, Bo. Spelningen på Göteborgskalaset, semestern i Trelleborg och så det där onämnbara vi gjorde – försökte förstå ’dancehall’. The takterrass, the takterrass!
13. Shimmy Shimmy Ya – Ol’ Dirty Bastard. Bob! Läs inte in någonting i det här. Se det bara som ett musikaliskt inslag i Da Ali G Show.
14. I Just Want To Be the One In Your Life – Barry Manilow. Ord är onödiga. Det tror jag att vi känner allihop...
4 comments:
1. Distinkt inledning. ABF kursen har pågått i så många år att man inte riktigt vet hur man stoppar den. Man har fött ett monster och det enda sätter att stoppa det är att riva hela klabbet. Men till dess så får man njuta av deras alster som av förklarig anledning man fick tona ner mot slutet, om man lyssnar riktigt noga håller dom på och kör den fortfarande. En låt utan början och definitivt utan slut. Drygt fyra minuters inblick ger mig kanske inte mersmak men en tillfällig och skamfri tillfredsställelse. 7/10
2. Omedelbar behovstillfredsställelse är mitt signum och mitt Eurocard har öppnat oceaner av möjligheter. Här däremot får man ge sig till tåls innan det riktig götta kommer. Men när det väl kommer sätts hela mitt gamla inköpta attitydpaket på plats. Jätterolig sång, som ligger sådär högt och travande. Vilken låt, dom har bråttom, och det har ju jag med. En låt för karriären. 9/10.nästan 10 för ett relevant soloparti.
3. Tvärnit, ner i ett frustrerande bobby taxifax tempo, killen som har bråttom hem men inte annars. Låten i övrigt är det inget större fel på. Har genuint svårt för hans gestikulerande sätt att sjunga på, vilken mardröm att se detta live, fingrarna spretar och han blundar under de mest hesa partierna. 6/10
4. Stool of stress gungar som en nöjd GAIS klack, inte ofta det händer men när det händer så är det svårt att stå emot. Ånyo ett snyggt och relevant soloparti som smälter in i den övriga sörjan på ett harmoniskt sätt. Tyvärr lossnar det inte helt hur mycket dom än kämpar, en låt för bilstereo då ljudbilden är jämn utan någon som helst dynamik i låten. Noterar dock en avvikelse mot slutet med lustig sång, varför? 6/10, nästan en 5:a då den avslutas med ett ljud av kollektivtrafik som får mig att rysa.
5. Glenn trummar in en låt till sig själv med lite Bobbyvänlig bas för att rationalisera anrättningen. Putsad produktion, ytterligare en del av indiciekedjan att denna är ämnad för Stoltöverkörkortsfax. Mina basepos framstår ju nästan som en actionfilm jämte denna Beckrullen. 5/10.
6. Måste ha gjort något riktigt dumt till denna låten, känner igen den fruktansvärt väl och har hört den så många gånger men kan varken placera den i tid eller rum. Vet inte om jag skall tycka om den eller avvisa den som en fyllegrej. Jag väljer att sätta den i ett sammanhang av fornstora dagar och fattar genast tycke. Jag tar åt mig och höjer den därmed till skyarna, 9/10
7. Glenn poängterar här ett känslomässigt epicentrum av sin bricka. New identity, vad skulle den kunna vara? Mina fantasier om en Handsome Glenn version 2, revisited, MkII, fas 2, nu med mindre socker, fettfri, lågt GI far iväg och jag ser en man, just det en man, som går med telefonen i högsta hugg med armbågen pekande i färdriktningen iklädd bleka Lee jeans med ett brett skärp från Tiger, vit T-shirt upptill toppat av ett sånt där halsband med kulor. På fötterna tronar vita dojor som ser mer ut än vagabond men är ett par vagabond. Han har bråttom. Nä småstad klär inte Glenn, han är så mycket mer, en hel del mer än denna låten faktiskt, han är större än livet, livet på the Oak. Han har annat att göra, fina salonger skall det vara, med sinnesutvidgande sällskap, bloggen är passé förutom några förvirrade betyg som mer liknar bröd och skådespel för pöbeln. Låten då. Tja sju av tio klämmer jag ur mig, vill ju vara kompis.
8. Larger than life temat går in en högre fas. Snyggt och rytmiskt välspelat och rent. Glenns svar på minute maid's jucie. 7/10
9. Fugazzi minsann. Har haft mina perioder, framförallt när jag cyklade BMX i ramp. Det hörde liksom till. Var gör Glenn till den här då, backflipp olie på gångbräda kanske. 8/10
10. Silkesvantarna på för att Bobby's ebola skall lägga sig en stund (det ljudar ymnigt i alla kroppsöppningar). Jag tackar för omtanken och smyckar ut denna ljudfresk med 7 marimekotält av 10 möjliga
11. Punkelipunk. Säkert något företag från Gnosjö som tillverkat en form att masstilverka punkelipunk i. 6/10
12. Ett tävlingsbidrag till Voltaren Cup, jag smörjer in hela mitt huvud för det värker och snurrar. Det här är fortfarande de sälla jaktmarkerna för min del men någon dag kanske jag sitter och toastar ikapp på en balkong i Mölnlycke, påminn mig då om att jag klämde ur mig 4 Mr Hanky av 10 möjliga för det här.
13. Västra Gärdet i Falkenberg minsann, en gata där kan jag väldigt väl. Trygga hörnans rytmik och lyrik, att växa upp vid randen av ett industriområde föder en lockelse till denna estetik. Steget från att slösa bort ett spader Ess en söndagmorgon för att göra om sin cykel till ett smattrande inferno är tydligen kortare än jag trodde. 10/10
14. Om jag förstod hur man skulle rösta skulle detta vara min absoluta favorit i sviten "Bregottfabriken" 8/10
1. Glenn Purple - Härligt gubbigt intro med lite fint riffknipplande. Sedan kör det igång med ett typiskt brittiskt studsigt icke-sväng. Släng ut organisten och ta i på gitarren, jobba jobba JOBBA! Sångaren håller säkert micken i ett sånt mesigt grepp, ungefär som golfgreppet fast upp och ner på. Jamrock blir sällan fräsig, och den här köttbullemackan är bara tjock och inte god. 5/10.
2. Glenn Xentrix. Va i helvete? Vilket fräsigt moppekomp! Sedan gick låten sönder, och den går inte att laga, inte ens Samik kan laga den i cyklenverkstaden. Obeskrivligt taffligt, ändå lite charmigt – om man kan bortse från det ironiska tonläget. 2/10.
3. Glenn Cabaret – Der Berliner Zeitung. En förlåtande aspekt – galoppljudet. Resten, en smaklös soppa av eurocentrism, socialism, drama, Marlene Dietrich, visksång, plattityder, floskler och i mitten flyter en bajskorv gjord av gotrock. 2/10.
4. Glenn Bramelodi – Don’t Treat Me So Bad. Som namnet avslöjar så gillar jag mycket melodin i denna. Klockor! Påminner lite om tidig Alice Cooper, men med finare arrangemang. Den där organisten som var nära att förstöra första låten dyker upp igen. Men va i helvete! Vad är det för tokigt Chalmersoutro? Och vad gör tåget? Åker ner till en sexa!
5. Glenn Funkabookstore. Helt oväntat så blir jag inte rosenrasande över fläppbasen. Tvärtom så passar det bra till låten. Samik, jag hatar i vanliga fall basister som fläppar – bara så du vet. Det händer inte mycket i låten, men det gör inget för det här är något så ovanligt som Bobby-vänlig funk, dvs ganska lyxig. 6/10.
6. Glenn Postrock. Vad kul att Voivod influerar andra band. Sångaren borde däremot kölhalas. Är sången dålig blir poängen lidande. Tyvärr. 5/10.
7. Glenn Drama. Den här sångaren borde verkligen kölhalas, med en stort rostigt ankare i kryschet. Oerhört malplacerad bögsynt, var det verkligen en bra idé att låta Lennart spela? Helt plötsligt hoppade det ut en basräka ur högtalaren och luktade väldigt illa. Sedan kom någon slags apbrygga med en gnischlig gitarr, följt av Lennarts valhänta harmonier. BAJS. 1/10.
8. Glenn Schiffonjé. Ja, nu blåser det i seglen igen, vad härligt. Riktig konferensfunk i pressade byxor och cardigan. Fullt ställ på dansgolvet med personaladministratören, och vilket skabröst saxsolo! 10 förstulna blickar!
9. Glenn Teenage Anxiety. Oförlåtligt pekoral. 2/10.
10. Glenn Paté. Nej, jag sätter nog på låt nr 8 igen. Det här var musikens motsvarighet till den i naturen vanligt förekommande pinnen. Helt jävla ointressant, tråkig och stel. 2/10.
11. Glenn Kontrast. Glenn slänger sig nervöst bland alla genrer i ett desperat försök att få alla tycka om honom. Glenn, det är lugnt – vi tycker om dig som du är, även om din enorma slapphet ibland irriterar. Det här var ett rejält snedsteg, nu har du vrickat båda fötterna. 2/10.
12. Glenn Rastaförmycket. Oj, vad konstigt de låter ibland. Ja, han låter ju rätt tuff, men jag förstår inte riktigt varför och när man lyssnar på detta. 2 mörkrostade macker.
13. Glenn Soundsystem. Oj, vad konstigt de låter ibland. Ja, han låter ju rätt tuff, men jag förstår inte riktigt varför och när man lyssnar på detta. 2 ljusrostade macker.
14. Glenn Romance. Nu är du uppe på banan igen! Jag blir uppenbart rörd över din hyllning till mig, Bo och Samik. Nästa gång vi har företagskonferens får du vara DJ, men då får du bara spela denna och låt 8 om och om och om och om igen. Kan ni tänka er hur många öronslafsningar, rumpnyp och skamgrepp som gjorts genom tiderna till den här låten? Magiskt! 100 fluktisar!
1. Grand Funk Railroad
Ja, det här var ju enkelt. Jag ser ingen latinsk världsmusikpretention vare sig i bandet eller publiken, det är bara ren glädje. Amerikansk glädje. Inga sömniga tjurfäktningsromantiker med spädbarnsartikulation så långt ögat når. Kanske en minut för lång, men vad gör det. Åtta av tio ölmagar rakt ut .
2.
Grattis Glenn! Den här låten får mig att känna ett visst hopp inför hårdrockens framtid. Det trodde jag faktiskt inte var möjligt. Det var ju så här man hoppades att Mastodon skulle låta. Nya, unga, fräscha och riffglada. Visst, det finns som Bobby påpekar ett visst mått av misstänkt ironi här, men frågan är om det inte varit värre om den saknades? Jag är inte säker. Fram med luftgitarren! Den mörknande framtid är vår! Sju träskor av tio.
3.
Låt oss säga att det här är Gun Club – även om det inte det är det.
För det här faller in i kategorin ”Musik man hellre läser om än lyssnar på.” Ge mig en biografi om Jeffrey Lee Pierce så kanske jag kan övertygas om att hans färd mellan rehabkliniken, mentalsjukhuset, de sjaviga barerna och biografen som bara visar westernfilmer leder fram till, ehrm, STOR ROCKMUSIK. Så länge man bara läser om dem blir pinsamt taffliga garageband som Gun Club, The Cramps och Tav Falco’s Panther Burns världens bästa grupper.
Men lyssnar man på det rakt upp och ner framträder bara en gravt daterad performanceinstellation. Fyra av tio tyska betongborrar.
4.
Herregud. Vilken resa den här låten gjort. Första gången jag hörde plattan gillade jag den. Den kändes småärtig med sitt oförfärade Wild Frontier-intro som sedan snyggt leder in i mysig Rocky I-funk. Men ju mer jag lyssnar på den desto argare blir jag. Vad är det för jävla sångare? Det låter som en glasögonorm som sitter om mumlar besvärjelser i ett hörn av kemisalen. Och vad är det för bedrövligt stick? Löjeväckande. Och, texten, vilket ärkepekoral! Har någon blivit mördad i tunnelbanan? Synd att det inte var den mitt i målbrottet teatraliskt gestikulerande Cho Sueng-Hui-killen bakom mikrofonen. Fyra salitylsalisylsyror av tio.
5.
Så ringqvistskt!
Var hittar man sådan här musik? Afroamerikansk minoritetsRAWHK! Det är ju betydligt bättre än den där basiska separatistgruppen som Bobby hade med på sin hårdrockssamling.
Det låter som om Prince producerat en supergrupp bestående av Vernon Reid, trummisen i Faith No More, någon från Bad Brains och, högst oväntat, sångaren från Cameo. Jag gillar det. Det är originellt och slickt på samma gång. Men låten, tja den är verkligen inte mycket att minnas. Sex av tio Glenn-plöjer-reaback.
6.
Det är så här jag alltid hoppas att den där uteliggaren J. Mascis och hans Reality Bites-influerade grupp ska låta. Tyvärr brukar ju han gurgla munskölj istället för att sjunga varje gång han av misstag fått till en hyfsad låt.
Här är sångaren ok. Det rockas hämningslöst och oironiskt vilket räddar den av klichéer kantrande anrättningen. De klarar sig undan stuprörsstupstocken med en hårsmån och lyckas sälja en exakt kopia av the Stooges Raw Power till kidsen och ingenjörerna ännu en gång. Sex av tio pendeltåg till Lindome.
7.
Nej, jag vet inte. Jag blir jävligt misstänksam av det här. Det är bra, väl? Eller? Jag blir nervösare än en Halifax som är tio minuter sen till middagen.
Jag levererar en godmodig 7/10, blundar och håller för öronen.
8.
En klar utmanare till the Bobby Halifax Blogspot- All Time Greatest Hits! Den guppar i vågorna behagligt och lyxigt oerhört nära fullpoängargränsen. Jabbar lite lätt, skuggboxas, sippar en Martini och sedan kommer det erotiska saxofonsolot (oerhört smakfullt ackompanjerat av en tvärflöjt) och knuffar in hela anrättningen i Det musikaliska fullbordandets land. Vackert, Glenn, vackert. Tio av tio polospelare.
9. Fugazi
Jag gick ner mig ordentligt i Fugazi för en så där tre-fyra år sedan. Tio år för sent. Jag skyller på Stockholm. Det här är perfekt tunnelbanemusik. En knarkare på T-centralen. En misshandel vid Västra skogen. Ett självmord vid Rissne. Jag stänger ute skiten med hjälp av Walkman-hörlurarna. Nio av tio SL-kort
10.
Luguber sångare, prettopop med klang av både -70, -80 och 2000-tal och en dussinkomposition gömd i fluff. Vi börjar känna igen Glenns recept på kladdkaka.
Sex av tio Glenn-rakt-upp-och-ner
11.
Det här är så dumt att man får dyslexi. Men är man från Torslanda så är man. Häng dig i hallen i radhuset-punken sitter i generna. Är det Rektorns Rektum? Underbart band.
Sex av tio Volvo 240-burnoffs på T-landa torg.
12. Capleton
En låt lite då och då funkar väl. Men mest påminner det om burken med bakpulver längst bak i skafferiet som man aldrig lyckas göra slut på. Fem av tio pulverkockar.
13. Ol’ Dirty Bastard – Shimmy Shimmy Ya
Låt oss skita i Petra Wangler och bara headnodda till det galnaste vibratot i världshistorien.
Nio av tio brett flinande dollargrin
14. Barry Manilow
Strålande. Det är så självklart att man skulle hamna här. I skinnsoffan i Beverly Hills hos Barry. Från en gammal smutsig bastard till en annan. Den röda tråden är självlysande.
Nio av tio högt sittande tennisshorts
1. Hooray – Grand Funk Railroad. Till Bo, med kärlek.
2. Iron Swan – The Sword. Till Samik. Som en hjälpande hand på vägen ut ur ökenrockmissbruket kommer här fyra ynglingar från Texas med svårartade Black Sabbath-komplex samt en storartad fabläss för det ockulta och väldigt mörkt öl. Trollbindande!
3. Morning Dew – Einsturzende Neubauten. Vem kan uppskatta de finare tyska konstarterna mer än Samik? Och för att krydda tillställningen lite extra så är originalet skriven av en kanadensare. Smaka av!
4. Morning Final – Blue Öyster Cult. Tänkte att det här skulle falla Bob på läppen och det tror jag att det gjorde. Han är bara inte stor nog att erkänna hur mycket utan räddar sig själv genom att skylla på Chalmers. Alltid med ryggen fri den där Bob.
5. 20th Century – Brad. Istället för funk, Samik. Grungefunk!
6. Son of Mustang Ford – Swervedriver. Samik, det är meningen stt du ska hänga lite nonchalant mot sadeln till den här låten.
7. Transmission – Japan. Till Bob. En osnuten David Sylvian. Som sagt så krävs det nog en kicker-period för att man ska finna lugnet.
8. What Can I Say – Boz Scaggs. Lite bortglömd ’blue eyed soul’ men med stor kvalitetsstämpel. Visste väl att du skulle gilla det Bo!
9. Back to Base – Fugazi. Samik, jag ville bara kolla om du var hemma... och det var du ju. Trevligt!
10. Souls – The Stranglers. Det här var också mycket av ett test, riktat till den ende av oss som inte alltid tycker att popmusik måste ha en kontext... eller som alltid tycker att den måste... eller nä... Tycker att... Fan! Den är till dig Bob!
11. Criminal Mind – The Ruts. Bo, jag är ledsen. Jag tror aldrig att du kommer föstå. Men jag försökte i alla fall. Snyft...
12. Bun Dung Dreddie – Capleton. Jag ville bara se om du kom ihåg sommaren 2000, Bo. Spelningen på Göteborgskalaset, semestern i Trelleborg och så det där onämnbara vi gjorde – försökte förstå ’dancehall’. The takterrass, the takterrass!
13. Shimmy Shimmy Ya – Ol’ Dirty Bastard. Bob! Läs inte in någonting i det här. Se det bara som ett musikaliskt inslag i Da Ali G Show.
14. I Just Want To Be the One In Your Life – Barry Manilow. Ord är onödiga. Det tror jag att vi känner allihop...
Post a Comment