Usch, det doftar både rökelse och jazztobak om denna illaluktande pudding. Vilken besvikelse till inledning. Tre resor till Goa.
2. Engelsk universitetsrock av sämsta sortering. Tre.
3. Reggae har alltid fått mig illa, men på senare år har den vita reggaen fått mig välvilligt inställd till delar av genren. Vilka snygga gitarrer! Vilken cool sång! Vilka tuffa schimpanstrummor! Sån här bra reggae kan bara komma från Australien. Nio hajar.
4. Redan efter andra textraden åkte låtbytarfingret fram. Det tog enormt mycket tålamod att lyssna igenom skiten. Vilken jävla text. Musiken var en sörja av dåligt kopierade Lloyd Cole-idéer spelat av ett gäng riktiga klåpare. Två misstag för mycket.
5. Nämenvafan är detta nu då? Bauhaus? En lång svart läderrock.
6. Yello? Glenn, vad tusan är detta? Något från Sydafrika? Crap, två stycken.
7. Låter inte sångaren lite som Venomsångaren? Motvilligt tycker jag nog att detta var ganska bra, med betoning på ganska. Eller nej, det var inte så bra egentligen. 5 skamsna hårdrockarpoäng.
8. Maskrospojken är tillbaka, vad jag har längtat efter dig! Åtta kramar får du för denna livsbejakande melodi.
9. Australien igen? Nej, men kanske var Billy Joel där och skrev den här niotaggaren.
10. Ett praktexempel på den ökända franska rocken. Aldrig mer ska jag föreslå franska inslag på våra plattor.
Överlag: förvånande många magplask från Glenn som annars brukar bjuda på snälla och fina låtar. Här bjöd han på glåmig svartrock, club goarock, engelsk arbetarklassromantik och sydafrikansk plipp-plopp. Som tur var fick vi vit reggae och raffig pianorock som mellanspel mellan magplasken.
1 comment:
Handsome Glenn
Usch, det doftar både rökelse och jazztobak om denna illaluktande pudding. Vilken besvikelse till inledning. Tre resor till Goa.
2. Engelsk universitetsrock av sämsta sortering. Tre.
3. Reggae har alltid fått mig illa, men på senare år har den vita reggaen fått mig välvilligt inställd till delar av genren. Vilka snygga gitarrer! Vilken cool sång! Vilka tuffa schimpanstrummor! Sån här bra reggae kan bara komma från Australien. Nio hajar.
4. Redan efter andra textraden åkte låtbytarfingret fram. Det tog enormt mycket tålamod att lyssna igenom skiten. Vilken jävla text. Musiken var en sörja av dåligt kopierade Lloyd Cole-idéer spelat av ett gäng riktiga klåpare. Två misstag för mycket.
5. Nämenvafan är detta nu då? Bauhaus? En lång svart läderrock.
6. Yello? Glenn, vad tusan är detta? Något från Sydafrika? Crap, två stycken.
7. Låter inte sångaren lite som Venomsångaren? Motvilligt tycker jag nog att detta var ganska bra, med betoning på ganska. Eller nej, det var inte så bra egentligen. 5 skamsna hårdrockarpoäng.
8. Maskrospojken är tillbaka, vad jag har längtat efter dig! Åtta kramar får du för denna livsbejakande melodi.
9. Australien igen? Nej, men kanske var Billy Joel där och skrev den här niotaggaren.
10. Ett praktexempel på den ökända franska rocken. Aldrig mer ska jag föreslå franska inslag på våra plattor.
Överlag: förvånande många magplask från Glenn som annars brukar bjuda på snälla och fina låtar. Här bjöd han på glåmig svartrock, club goarock, engelsk arbetarklassromantik och sydafrikansk plipp-plopp. Som tur var fick vi vit reggae och raffig pianorock som mellanspel mellan magplasken.
Post a Comment