1. Postpunk-trunken
Är det är The National eller Interpol, eller något annat band med för små kostymer? Jag brukar dra öronen åt mig när band är inspirerade av Joy Divison, i synnerhet när de vill korsbefrukta det hela med bredbent arenarock. Eurotrash-referenserna är också en förolämpning då den här musiken aldrig ska sträcka sig längre än till Hartlepool.
Bättre än The Killers, men det säger ju ingenting. Fem anglofila amerikaner.
2. En annan del av Snickeriet
Golvpuksboogie av osvängigaste sort. Är det Velvet Underground? Annars är det något som låter precis som dem och det är ju det finaste man kan låta som har jag hört. Jag vet inte riktigt, jag hatar inte riktigt sådan här musik lika intensivt som Halifax, men å andra sidan är den ju helt meningslös om man inte har druckit fyra Staropramen och vill flexa skägg-skjortan på Woody West. Sex poäng för småtjejerna som dansar suggestivt i hörnet.
3. Haschsurfarns death disc
Kan man trötta på Be My Baby-trumkompet och övertydliga spector-blinkningar? Njae, inte när låten name-checkar både Ramones och Beach Boys. Men det är en oerhört skör tråd det här balanserar på. Ju fler gånger jag lyssnar desto innehållslösare ter det sig. Fast, hade all musik låtit så här skulle jag ändå känna att min arbete var utfört. Åtta kontextpoäng.
4. Peter Wahlbecks Spacerock für alle
Varken tillräckligt monoton eller melodiös för att inte brinna upp under återinträdet i stratosfären (nej, jag vet inte vad jag pratar om.) För resten hatar jag rymden. Kan han inte köra den där roliga låten om när han åkte till Ullared och det var stängt istället? Tre Ola-Conny.
5. Gothbuskis
Är det Suicide som jammar med Cabaret Voltaire? Vem är "giver" och vem är "receiver" i det samarbetet? Klart är att lyssnaren får en hel transistorradio uppkörd i kärleksgnutten i vilket fall. Jag tycker att det svider. Tre spattiga heroinister.
6. Biblioteksbluesen anfaller
Dyster Handsome Glenn-trudelutt där en sådan där tjej med en kofta med för långa armar sjunger om när hon gjorde egna tennsmycken i månskenet. I många länder är det straffbart för vita människor att spela blues. Tyvärr inte varken här eller i Amerika. Ingen rythm, två blues.
7. Tjacka maracas
Härligt med en övertänd olivhyad snubbe som spräcker brallorna efter tre komatösa låtar. Det är naturligtvis fullständigt överdrivet och borde inte alls fungera, men jag är snäll, tungvrickarfunken i slutet till trots. Sju trumpeter.
8. Meh.
Den här tjejen kunde ju jungit låt fyra istället. Det hade kanske varit bra. Vad hon, eller killarna i bandet, vill med den här låten övergår mitt förstånd. The Sounds kom tillbaka, hälften är förlåtet. Tre tomma löften.
9. Bergman-Rock-Bob-Log-Hund
Ah, mongorock - slight return. The Mighty Wibster förnekar sig inte när det ska grävas i soptunnan. Ostämt och sinnessvagt, precis som han vill ha det. Bobby blir argare än matadoren i Tjuren Ferdinand, Handsome Glenn vaggar inåtvänt med tom blick och och Samik vill att vi luktar hans cykelbyxor i skrevet. Jag tackar nej och pumpar utmanande men samtidigt hotfullt med cykelpumpen, två gånger.
10. När Arctic Monkeys slutade klä sig i träningsoveraller och odlade skäg istället.
Jag hade med en bra låt med Arctic Monkeys på en skiva för länge som alla tyckte var jättedålig. Nu när Arctic Monkeys blivit en ännu tråkigare variant av redan dödligt tråkigt The Strokes sluts cirkeln. Även om det är lite charmigt att Samik spelat in låten på en diktafon som han hållt fram kassettdecket på en Dodge Challenger av 1972 års modell. Två besvikelser.
11. En jätterolig låt man känner igen.
Plums. Förstoppningen har upphört, dessvärre gäller det samma mitt tålamod. Tre dubexperiment som inte borde genomförts då de skadar hundars hörsel.
Sammanfattning: Den dalande formkurvan i slutet av säsongen är något Samik kämpat med i flera år nu. Hur många plattor har slutat med ett självmål på övertid? Alltför många är det dystra svaret. Många Samik-fans, inte minst jag, funderar på att inte skaffa årskort nästa säsong om inte BRF-styrelsen går ut och bekräftar att de kommer satsa rejält inför nästa säsong och inte bara fortsätta servera armhålsvarmt brännvin i pappmugg.
2 comments:
Jag får väl säga att det är jag, Beau, som kluddat ned inlägget under Samiks snurra då kommentarerna inte fick plats i kommentarsfältet. Det ser ut som det är Bobby men det är det inte.
Samik Webler
Oväntat bra inledning från vår egne Markoolio, vilket i detta fallet innebär fyra pendeltåg.
Japs, där kom festivaltrummorna! Jobbigt nipprig musik. Borde vara förbjudet att inspireras av 60-talet. Tre jobbiga killar som tycker illa om hårdrock.
Härligt! Jag tar genast tillbaka förbudet, numera gäller det bara killar under tjugo! 10 ståfräs i byxan!
Man vet aldrig om det är fel på Samiks dator eller om det är ytterligare ett Markoolio-infall när det börjar brusa och frasa i hörluren. Festivaltrummor igen. Nej, tre hallänningar blev det.
Jättebra - för att vara bajs. Jättekul. Verkligen.
Hej HDK-bluesen, hur kunde du vänta till sjätte spåret? Kanske vågade du inte tidigare för att du visste att jag skulle ge dig ett nytt rövhål?
Vem har gett den här fina biten ett racerlavemang, och vem tyckte sedan att det var en bra idé att dela med sig av den till oss icke-hallänningar?
The Sounds. Fräscht! Två upskirts på Hultsfred.
Mer spexrock från någon festival. Ingen upskirts alls.
Nej.
Plötsligt sitter man där och spelar in Midnight Cowboy med vansinniga filtersvep, och den ende som uppskattar det är en i övrigt snäll och fin ingenjör. Så går det när man blandar humor och musik.
Överlag: det är ingen slump att farsen är nationalsport i Halland. Samik, kan du vara lite mer allvarlig nästa gång? Jag ger dig lite försprång: vi ska göra samlingar som vi tror att någon annan av oss hade gjort dem. Du ska göra en samling som du tror att jag hade gjort en. Jag gör en Glenn-samling. Glenn gör en Beau, Beau gör en Samik.
Post a Comment